Jag spelade lite Virtua Fighter igen för första gången på länge, och konstaterade en del saker. Det är fortfarande det bästa 3D-fightingspelet och ligger bra till för genren som helhet. Jag återvände förstås till Aoi och hennes eleganta aikido och flippade gigantiska fribrottare till höger och vänster, för att sedan prova på Akira igen och experimentera med hans tunga armbågar, för att slutligen syssla med lite tunga sparkar och nertagningar med Vanessa. Trots att det var så länge sedan sist sitter en hel del grejer i ryggmärgen, särskilt med Aoi som absolut är en av mina favoritfighters någonsin.
Final Showdown är ohyggligt komplett och har så mycket djup att jag skulle kunna spela det i tio år till … men det skulle jag helst slippa. Virtua Fighter 5 är snart tio år gammalt och det är en skam att vi inte har ett sjätte spel på väg. Det märkliga är att Sega inte har glömt Virtua Fighter. Tvärtom dyker Akira och Pai upp överallt. De var med i Project x Zone, de finns på plats i det tvådimensionella Dengeki Bunko Fighting Climax (mer om det senare) och de representerar också serien som gäster i Dead or Alive 5, som jag också drog igång som jämförelse.
Och även om Dead or Alive grafiskt sett är betydligt mer polerat så är det ganska tydligt vilken klasskillnad det handlar om spelmässigt. Mindre omväxling, färre defensiva möjligheter, simplare kombinationer, sämre animationer (särskilt träffreaktioner) … ändå är det svårt att riktigt ogilla det. Jag måste väl erkänna att det till stor del beror på min spelcrush på Mila, som är en av de senaste femton årens bästa fightingnykomling. Och det är väl inte så konstigt. Anledningen till att Dead or Alive överhuvudtaget är relevant som spel idag är ju karaktärerna som alltid är på charmoffensiv, på gott och ont.
Fast jag saknar den gamla hederliga tiden då man kunde köpa Dead or Alive 2 och sedan sitta och nöta fram sisådär tjugo kostymer med sina favoriter och sedan spela så mycket man orkade med hela gänget. Jag har inte följt Dead or Alive på ett tag och det är praktiskt taget omöjligt att sätta sig in i cirkusen igen. Även om jag skulle anse mig ha råd med dräkter för femhundra kronor per figur så finns det så många olika paket och beståndsdelar på Playstation-shoppen att man behöver ett Excel-ark och en bokföringsexamen för att få översikt över vad som egentligen behövs. Och i slutändan kostar det förstås mycket, mycket mer som ”gratisspel” än vad det hade gjort i ett komplett paket.
En andra chans att få mig tillbaka till Dead or Alive hade kunnat vara nästa Xtreme, men där förstår jag inte riktigt heller hur de har tänkt. Efter en kampanj som var lika komiskt pinsam som smart (köp baddräkter åt din favorittjej i Dead or Alive 5 för att rösta på att hon får vara med i Xtreme) så fick vi en lista på nio kandidater till nästa års spektakel. Jag gillade verkligen Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball när det begav sig, men som sagt handlar det väldigt mycket om karaktärerna. Och bland de nio utvalda så finns inte Mila med. Inte heller Lei-Fang eller Tina. Men däremot Marie Rose, Honoka, Nyotengu och Momiji. Meh.
Dead or Alive är ett guilty pleasure, och jag kanske ska vara glad att jag inte har någon större anledning att engagera mig i det. Jag slipper spendera massor av pengar och jag slipper komma på ursäkter att jag faktiskt gillar Tina för hennes stora … personlighet. Men Tekken 7 intresserar mig inte och varken Soul Calibur eller Virtua Fighter verkar ens vara i närheten av att dyka upp den här generationen. Nog för att vi har en del riktigt solida 2.5D-fighters att välja på numera och framöver, men det behövs nytt blod i 3D-avdelningen också. Vid det här laget skulle jag till och med motvilligt acceptera ett F2P-upplägg och resignerat köpa på mig Astaroth-kalsonger eller Jeffry-handskar, bara för att hålla ett spel jag verkligen vill spela levande. Just nu är den enda serien man kan ge konstgjord andning Dead or Alive, och de dockorna är tillräckligt uppblåsta redan.
