Den gamle nörden Orvar Säfström har färdigställt ytterligare en hyllning till nördkultur (han brukar ju numera oftast syssla med att arrangera spelmusikskonserter), nämligen en uttömmande bok om företaget Äventyrsspel, som låg bakom den svenska rollspelsboomen. Själv har Orvar och medredaktören Jimmy Wilhelmsson bara skrivit förordet – det matiga i den här rejäla utgåvan ligger i berättelserna från företagets olika upphovsmän. Det är ett himla stort bakom scenerna-material där det diskuteras om vad som gick bra och dåligt, från framgångar till floppar, från det ursprungliga Drakar och Demoner och den sanslösa hypen kring Mutant Chronicles och Doom Trooper under tidigt nittiotal, till licensierade spektakel, dåligt skrivna moduler och förstås de ekonomiska affärerna som tog livet av företaget.

För mig personligen är mycket av materialet irrelevant. Jag kom in nästan tio år efter starten och växte upp med Sagan om Ringen Rollspelet och Mutant Rymd, två produkter som betraktades som misslyckanden i stort. Jag ägde visserligen den fjärde upplagan av Drakar och Demoner men spelade det extremt lite – de två föregående systemen tog all ledig tid. På sidospår hann jag också testa Stjärnornas Krig Rollspelet, även om jag inte minns ett dugg därifrån. Men sånt där som Kult var jag alldeles, alldeles för mesig för att ens tänka mig tanken att ge mig på.

Jag spelade däremot Mutant Chronicles: Kampen om Citadellet, och jag följde serien i Magnum när det begav sig. Den här svenskskapade licensen, som egentligen började i Mutant Rymd som en ganska rak stöld från Space Crusade och Warhammer 40K, blev ju sedan grunden för en kortlivad sensation med kortspel, ett 16-bitarsactionspel och sedan, långt långt senare och fullständigt omotiverat, en usel långfilm. Det är lite kul att det startade i lilla Sverige.

Mycket kul är det också att återse en del bortglömda sidoprodukter. Äventyrsspel ägde verkligen rollspelshörnorna i leksaksbutikerna, och många spännande grejer hamnade i mina händer vid något tillfälle. Det var förstås tillägg till Sagan om Ringen som Gundabad: Orchernas Rike, Öknens Krigsherrar, Skogens Vildmän och så vidare. Men också det fristående bokäventyret Spion i Isengård – kommer ni ihåg de där textböckerna med rollspelsinslag? Om du väljer att dricka drycken, bläddra till sidan 73. Om du besegrar orchen, bläddra till sidan 131. Och så förstås den oförglömliga Grymkäfts Fällor – en sensationellt godmodig och sadistisk samling superdödliga fällor, designade för att utplåna vilken äventyrargrupp som helst. Eftersom vi vid det laget hade börjat utveckla intressanta figurer som vi inte ville skulle dö så kom den egentligen aldrig riktigt till användning, men kul var den.

Äventyrsspel gav ut annat också, och den största överraskningen i den här boken var att återse Okänd Planet. Det här märkliga spelet – för övrigt också klassat som skräp av Äventyrsspel själva – var en sorts tidigt ”roguelike” där man utforskade främmande planeter och var tvungen att hantera slumpmässiga faror med hjälp av rätt kompetens i sitt landningsteam, lite som Star Trek möter Drakborgen. Vi hade det på fritids och jag älskade det, vill jag minnas.

Jag uppskattar också sammanställningen av rollformulären från alla de olika spelen, och kan konstatera, så här 25 år för sent, att det ihoptryckta formuläret på tabellhäftet i min utgåva av Sagan om Ringen Rollspelet, som vi sedermera ersatte med hembyggda Excel-versioner, faktiskt var en bastardisering av ett större formulär.

Det här är en stor, dyr bok som kanske är lite för detaljerad för sitt eget bästa. Kanske hade inte varenda äventyrsmodul till Drakar och Demoner behövt en genomgång. Kanske är jag lite bitter för att mina gamla barndomsminnen summariskt slaktades av upphovsmännen. ”Det är är det värsta projekt jag har varit med om. Fy fan.” Men för alla som vuxit upp med rollspel i allmänhet och framför allt Drakar och Demoner i synnerhet är det en mycket intressant djupdykning i den här delen av svensk kulturhistoria, och att gå igenom alltihop kommer att ta ett bra tag.