Jag fortsätter min genomgång av Discworld-serien från och med bok elva:

I Reaper Man är det Döden som har huvudrollen. Eftersom han har blivit för mänsklig och känslosam får han sparken, och tar jobb som dräng hos en gammal änka. Under tiden får det oväntade effekter när folk som dör inte längre slutar leva. Den gamle trollkarlen Windel Poons vaknar upp som zombie och gör livet komplicerat för resten av fakulteten, inklusive ärkekanslern Mustrum Ridcully som här får utrymme att utvecklas. Efter de första böckerna där trollkarlarna var i ständig maktkamp och mördade varandra till höger och vänster etableras nu en fakultet som blir mer eller mindre oförändrad genom serien, och Ridcully blir ytterligare ett av Pratchetts mästerverk. Fast deras historia är en ganska larvig sidoberättelse om hur saker får liv och att ett köpcentrum (demoniskt, så klart) dyker upp utanför staden. Den huvudsakliga berättelsen om Döden är vemodig, fint berättad och bjuder på många insikter.

Witches Abroad återvänder (förstås) till häxorna igen, där Magrat blir utsedd till god gudmoder för en prinsessa. Problemet är att prinsessan bor i det magiska kungariket Genua där den onda häxan härskar. Så häxtrion ger sig av för att rätta till situationen. Det är en ganska kort berättelse och väldigt rakt på sak, med en del dekonstruktioner av klassiska prinsessagor och deras respektive Disney-tolkningar. Men på det hela taget en trevlig berättelse.

Small Gods är precis som Pyramids en fristående historia från länderna söder om Ankh-Morpork, och det är en av de bästa i serien. I det djupt religiösa landet Omnia lever den fast troende, enkla mannen Brutha. Det visar sig att hans gud Om har reinkarnerats som en simpel sköldpadda eftersom den fascistiskt styrda teokratin inte verkligen tror på honom. Förutom en hejdundrande komedi med drag av Life of Brian är Small Gods också en väldigt filosofisk diskussion kring vad gudar egentligen är, och hur de skulle fungera i praktiken.

Lords and Ladies är ännu en häxbok och möjligen blir det lite mycket av dem just här. Det är midsommar, då allt är som mest magiskt (särskilt i ett kungarike som Lancre) och givetvis ska kungen (som ursprungligen var en narr) och Magrat passa på att gifta sig. Men så attackerar de onda alverna och försöker ta över riket. Förutom ytterligare utveckling av häxorna är den främsta behållningen av Lords and Ladies hur Pratchett har hanterat fantasystereotypen alver. Precis som i alla andra berättelser är de odödliga, superintelligenta, oändligt vackra och enormt graciösa. Den enda skillnaden som Pratchet har introducerat är: här vet de om det. Och är därmed vedervärdiga.

I Men at Arms bollas vi tillbaka till Ankh-Morpork där stadsvakten nu har expanderat efter sina framgångar i Guards! Guards! För att täcka in stadens många minoriteter anställs nya vakter: trollet Detritus (som funnits med i bakgrunden sedan seriens första början), dvärgen Cuddy och kvinnan Angua. Jepp, bara kvinna. Att hon tenderar att ha behåringsproblem var fjärde vecka och kan lukta sig till vad någon tänker har inte alls med saken att göra. Angua blev en av mina favoriter och förutom att Pratchett, egentligen, redan hade skapat hennes karaktär i form av Ludmilla i Reaper Man, så är hon klockren. Här börjar också en tradition av färgstarka skurkar, som möjligen tenderar att flyta ihop en aning. Det är väldigt många lönnmördare/allmänt tuffa superskurkar som dyker upp framöver.

Soul Music äger rum i Ankh-Morpork, med vad det numera innebär av sidokaraktärer och platser, men är ytterligare en anakronismhistoria. Den unge barden Buddy åker till staden för att söka lyckan och blir snart ägare av en märklig gitarr, som inspirerar honom att skapa helt ny musik: ”music with rocks in”. Jajamen, det är Moving Pictures fast om musik istället för film, och varenda klassiskt rockband parodieras. Men den verkliga huvudpersonen är Susan, Morts dotter och, via adoption, Dödens dotterdotter. Som en av de få vettiga personerna på skivvärlden är hon en rätt cool gestalt. Tyvärr finns det alldeles för många likheter med Morts äventyr, kanske medvetet. Det blir i alla fall inte någon av de bättre historierna.

Efter en kort introduktion i Interesting Times följer vi Rincewind i det enda äventyret där jag gillar honom. Eller egentligen hatar jag honom fortfarande, men den stiliserade Kina/Japan-parodin i det avlägsna riket Agatea är oemotståndlig. En ond visir (förstås) vill bli kejsare istället för kejsare, samtidigt som en välmenande men inkompetent grupp revolutionärer (vars modus operandi består i affischer med slagord som ”samhällsomvälvning med minimalt obehag för förtryckarna!”) försöker ta makten. Samtidigt dyker den strålande Cohen upp igen, nu åtföljd av en hel hord av åldriga pensionärbarbarer. En riktig höjdare.

Åter till häxorna i Maskerade. Efter att Magrat har blivit drottning och slutat med häxeriet söker Granny och Nanny efter en ny kandidat. Agnes Nitt, som introduceras som häx-wannabe i Lords and Ladies, skulle kunna fungera, men hon har tröttnat på hela grejen och åker istället till Ankh-Morpork för att söka lyckan som operasångerska. Men eftersom Agnes är, rätt ut sagt, fet, så kan hon glömma att få stå i rampljuset (hon har dock en väldigt fin personlighet). Istället är det den söta men odugliga Christine som får hamna i en historia som är kärleksfullt stulen rakt av från Fantomen på Operan. Jag gillar Agnes som karaktär och häxorna briljerar som vanligt. Och mysteriet visar sig faktiskt vara rätt komplext.

Ännu en stadsvaktbok med Feet of Clay, som är min absoluta favorit. Berättelsen kretsar kring en rad oförklarliga mord där Carrot, Angua, Detritus och den nya dvärgvakten Cheery Littlebottom får briljera. Samtidigt blir Patriciern förgiftad. Havelock Vetinari har funnits med sedan länge och sakta vuxit till en komplex, strålande personlighet som lyckas vara en sympatisk diktator på samma sätt som Döden lyckas vara en sympatisk Döden. Medan allt detta pågår introduceras golemer, rörliga statyer av lera som fyller samma roll som robotar i den allt mer steampunkiga världen. Filosofiska idéer kring slaveri och vad som är liv hanteras på samma sätt som i bra science fiction.

I Hogfather är det återigen Susan som har huvudrollen, och det blir ännu en övernaturlig historia. Förutom, förstås, att det här med gudar och andra väsen är helt naturligt på Discworld. Hogfather, den världens motsvarighet till jultomten, har försvunnit och Döden tvingas ta hans jobb. Medan Susan söker efter vad som har hänt gör trollkarlarna detsamma. Det hela påminner lite väl mycket om Reaper Man, vilket de även påpekar, men historien hjälps upp av en udda skara skurkar (inklusive ännu en lönnmördare) och att den unge, nördige trollkarlen Ponder Stibbons och hans protodator Hex (Anthill Inside) får mycket utrymme. Ponder fanns i kulisserna redan i Moving Pictures, vilket är ännu ett exempel på hur naturligt Pratchett väver in tidigare sidofigurer i huvudberättelsen.

Och sen blir det vapenskrammel, i Jingo…