Jag börjar störa mig på det här med strömningstjänsterna och att de bra serierna och filmerna är utspridda. Jag har Netflix just nu (eftersom jag glömde avbeställa efter Castlevania) och blev sugen på att se Mr Robot, men det är förstås inte Netflix. Så istället snubblade jag över Altered Carbon, som jag har hört en hel del bra om. Cirka tio timmar senare (utspridda över två dagar) är säsong ett avklarad och jag är mycket nöjd.

Överhuvudtaget är det fascinerande hur stora produktioner som görs för ”tv” numera. Game of Thrones i all ära, men väldigt mycket i den serien handlar trots allt om att springa runt i skogar (vilket är gratis) eller att hyra någon hyfsat välbevarad medeltida stad. Det är precis som med spel: att skapa hyfsat generiska och enorma utomhusmiljöer har man kunnat göra i tio år nu, men att bygga städer kräver vansinniga resurser eftersom de inte lika enkelt kan slumpas fram. Altered Carbon är en dunderpåkostad cyberpunk-actionthriller som visserligen lånar rikligt från Blade Runners bildspråk men också lyckas återskapa det i praktiskt taget lika välgjorda miljöer, fast över 10 timmar istället för 2. Även om vissa scener återkommer så är det väldigt tjusigt och känns dyrt.

Det viktiga med sci-fi är att ha en intressant omvälvande teknologi och i det här fallet handlar det om ”fodral”. I en avlägsen framtid har mänskligheten uppfunnit ett sätt att spara en persons minnen och personlighet i en pytteliten knapp, som är kompatibel med samtliga människor eftersom alla har samma inbyggda teknologi. Det gör att man i teorin kan leva för evigt. Efter många hundra år blev dock den oundvikliga bieffekten att de rika blev ännu rikare och kunde modifiera reglerna, medan de fattiga i bästa fall fick sitt enda liv eller tvingades bokstavligen sälja sin kropp. I en cynisk och våldsam värld är risken också fortfarande stor att ”knappen” förstörs och att man därmed dör ”på riktigt”, vilket förstås inte är ett problem för dem som både kan ta regelbundna backuper och skapa kloner av sig själva. I den här världen återupplivas Takeshi Kovacs, en elitsoldat från flera hundra år sedan, för att lösa ett mysterium åt en av de rikaste männen i världen. Men det blir snabbt mer komplicerat än så.

Takeshi spelas av Joel Kinnaman, och jag tycker att han gör ett utmärkt jobb. De andra rollerna jag har sett honom i har inte direkt gett utrymme för bra skådespel, men som stoisk badass med en liten gnutta mänsklighet fungerar han perfekt. Den rätt uppenbara ironin i att en japansk (egentligen japansk-polsk) supersoldat spelas av en säljbar vit skådis går inte att komma undan, men till skillnad från ScarJos Kusanagi i Ghost in the Shell är det i alla fall hanterat lite mer logiskt här och med fler konsekvenser. Överhuvudtaget används teknologin konsekvent för att skapa intressanta scenarion och en del utmärkt skådespeleri – jag tänker särskilt på den våldsamme gängmedlemmen vars kropp sedan återanvänds för att en mexikansk mormor ska få återvända till familjen ett tag. Runt Kinnaman finns ett stort karaktärsgalleri av både medhjälpare och skurkar, och de är allihop intressanta personligheter. Martha Higareda är möjligen lite stereotyp som tuff polistjej med skinn på näsan, men hennes karaktär har också rejält med bakgrund och motivation till vad hon gör. Chris Conners muntra AI-hotelldirektör är lysande och Trieu Trans läskiga lönnmördare är verkligen superläskig.

Altered Carbon är ingen deckare, och mysteriet är mest en ursäkt för att få bygga upp en fascinerande värld och utforska teknologin. Som vanligt med påkostade strömningsserier är det en snaskig historia med massvis av sex och våld, men det känns som att det fyller en funktion. Mycket av nakenheten betonar att mänskligheten är så sårbar i den här världen, och oftast är det en påminnelse om att kroppar bokstavligen är råvara. Samtidigt glömmer aldrig Altered Carbon vad som är mänskligt allra längst in, och även om upplösningen kan verka banal så visar den, som i det mesta bra sci-fi, att teknologin inte kan ändra på vad människor egentligen är.