Jag har läst den andra boken i Ann Leckies scifi-trilogi och är fortfarande imponerad. Bok två är något helt annat, men har samma geniala grundidé. Det är också rätt unikt för scifi att det nästan inte är någon som helst action. Efter händelserna i förra boken får Breq ett skepp och en besättning för att åka till en avlägsen station och beskydda någon där. Och det är ungefär vad som händer, genom en lång rad dialoger och en hel del politik. Och ändå är det djupt engagerande. Den här gången byggs sidokaraktärerna upp betydligt bättre vilket gör det ännu mer intressant.

Det gör också att det unika draget att inte specificera kön blir ännu mer komplext. Jag kommer på mig själv med att försöka lista ut vem som är vad, för att kunna sätta ett ansikte på folk. Jag letar efter ledtrådar och så bestämmer jag mig, kanske för att någon uppträder på ett visst sätt eller för att någon är intresserad av någon annan. Och sen börjar jag reflektera: varför tror jag det? Varför måste den här karaktären som är ung och bufflig och som utnyttjar sina vänner vara en man?

Bra science fiction får oss att reflektera över vår värld. Det behövs fantastisk science fiction för att reflektera över sig själv.