Nu var det slut på 2011 och vilket år det har varit. Även om spelbranschen på många håll har problem och nerläggningarna har varit allt fler under året, så har det onekligen producerats toppspel i en så ohygglig mängd att det knappt går att hålla koll på allt.

Nu känns det verkligen som att den här generation har mognat, och det är nästan svårt att se att det skulle kunna bli ännu bättre nästa år. Om något tror jag att 2012 har potential att bli ett mellanår då det mest är försenade stortitlar som trillar ut (Diablo 3, The Last Guardian) men de riktiga nyheterna dröjer till nästa generation som troligen kommer igång först 2013.

Men 2011 har verkligen bjudit på något för alla. Fans av klassiska plattformsspel med nya fräscha idéer fick Kirby’s Epic Yarn som var totalt genommysigt, för att inte tala om Rayman: Origins och Super Mario 3D Land nu senast. Sen är det lätt att glömma Little Big Planet 2 som inte blev någon jätteframgång men ändå har erbjudit en oslagbar byggarbetsplats för engagerade fans.

Fightingspelare har möjligen ännu mer att se fram emot nästa år men med King of Fighters XIII och Marvel vs Capcom 3 var det åtminstone två stora serier som gjorde storstilad comeback medan Arcade Edition gjorde Street Fighter IV ytterligare lite fräschare.

För rollspelare fanns bra spel av alla slag. Star Wars: The Old Republic är förstås lovande för MMO-spelare som har tröttnat på Warcraft. Men även utöver det släpptes massvis av superheta rollspel. The Witcher 2 och Skyrim gjorde datorrollspelarna supernöjda (och konsolspelarna möjligen lite mindre nöjda) medan Deus Ex var en utmärkt återkomst i actionrollspelsgenren. Dark Souls var en briljant pärla som dragit alldeles för mycket speltid och dessutom har jag fortfarande Xenoblade Chronicles som ligger och väntar.

Jag spelar inte särskilt mycket tredjepersonsaction längre, men Uncharted 3, Gears of War 3 och Batman: Arkham City är ju jättespel som hade kunnat dominera vilket vanligt spelår som helst.

Om det är någon sektion som inte kändes riktigt lika het i år så var det väl nerladdningsbart. Trine 2 och det udda retroäventyret Superbrothers: Swords & Sworcery till Iphone var höjdpunkter, liksom förstås de svenska Minecraft och Magicka som jag skulle behöva spela lite mer. Och det finska Outland var ett litet plattformsmästerverk. Hmmm, det var i praktiken nästan bara Sverige och Finland som briljerade i år…

Annars dominerades 2011 av nyutgåvor, vilket förstås inte är negativt när man ser vilka spel det handlar om. I många fall var det svårhittade, eftertraktade spel som Radiant Silvergun, Street Fighter III: Third Strike, Guardian Heroes och Sonic CD, men också många stortitlar från förra generationen som jubileumsversionen av Halo, HD-versionen av Beyond Good & Evil och förstås diverse HD-samlingar där Ico- och Shadow of the Colossus-boxen lyckades allra bäst. Kompletterar man sedan med oväntade versioner av Daytona USA och Crysis så var det ett riktigt bra år på den fronten.

Men annars var ju knappast 2011 något överraskande år. De flesta spelen visste vi redan skulle komma, och det rör sig nästan enbart om uppföljare. Om inte en rak uppföljare i sig så åtminstone en andlig efterföljare som Dark Souls eller det sjukt läckra Child of Eden. Det märks att spelbranschen inte vågar experimentera särskilt mycket vid den här tidpunkten i generationen, så vi får väl vara glada åt att det ändå har lyckats så bra.

Därför är det inte oväntat att årets bästa spel för mig var en uppföljare. Det är inte Skyrim, som trots sin storslagenhet ändå måste få lite smisk på fingrarna för alla buggar. Det är inte King of Fighters XIII som bygger lite för mycket på att man har en lika fightinggalen kompis att spela med i timmar i sträck. Och det är inte Little Big Planet 2 som var en makalös upplevelse men där de roligaste idéerna trots allt uppstod redan i betan.

Årets bästa spel var en klockren utveckling av sin föregångare som utan att på något sätt förringa det som kom före gjorde allting bättre. Årets bästa spel kombinerade felfri spelkontroll och superpolerad spelbarhet med en handling och ett skådespel som saknar motstycke. Årets bästa spel erbjöd både en magnifik upplevelse för en spelare och ett ytterst genomarbetat tvåspelarläge med helt nya vinklar. Årets bästa spel lät oss spela det som vi ville, på olika format men ändå tillsammans.

Årets bästa spel 2011 är Portal 2.