Mitt andra år med The Bearded Nerd är till ända och det har varit ett märkligt år i spelvärlden. Det har framför allt varit besvikelsernas år, så vi kan börja med den biten. Under 2012 släpptes det superpåkostade Assassin’s Creed III, finalen på Mass Effect-sagan och två av tidernas mest efterlängtade PC-äventyr i form av Diablo 3 och The Old Republic. Förutom en del i Diablo-betan har jag inte spelat dem, men opinionen talar sitt tydliga språk: det är välgjorda spel men absolut inte lika bra som sina föregångare. Rena besvikelser alltså. Sen kan man lägga till Max Payne 3, Ninja Gaiden 3 och det väldigt sena tredje spelet i Kid Icarus-serien så blir det nästan ett läskigt sammanträffande med treor som inte når upp till föregångarna.
I mina favoritgenrer har det också varit lite trist. Theatrhythm: Final Fantasy var en av de starkaste motiveringarna för mig att köpa en 3DS, men jag blev gruvligt besviken på det. Jag hade aldrig trott att det skulle vara så långtråkigt att spela musikspel med en del av den bästa spelmusiken genom tiderna. DJ Max Technika Tune å sin sida var ett starkt Vita-argument och trots att det var bättre än Squares spel blev det inte så långvarigt som jag hade hoppats på.
2012 var däremot ett starkt fightingspelsår, nästan så att det började kännas som överflöd. Virtua Fighter 5: Final Tuned var en förbättring av ett spel som redan var nästan perfekt. Soul Calibur V kandiderade länge till årets spel men trots allt led det lite av att uppenbarligen ha släppts halvfärdigt. Jag fick äntligen spela Jojo’s Bizarre Adventure på ett modernt format. Aquapazza var också en oväntat skön fightingupplevelse.
Eftersom det fanns så många bra fightingspel att välja på gjorde det inte så mycket med besvikelserna även i den genren. Street Fighter x Tekken var ett gigantiskt antiklimax på vad som borde ha varit det fetaste sedan Capcom vs SNK 2. Skullgirls var bra men med minimal hållbarhet. Tekken Tag Tournament 2 blev inte det ultimata Tekken-spelet och därmed irrelevant. Och Dead or Alive 5 tillförde praktiskt taget inget nytt till varken serien eller genren, trots att det var hyfsat kul.
Två nya format lanserades i Europa, Playstation Vita och Wii U. Jag köpte den förra och 3DS, men väntar med Wii U tills det kommer något riktigt oemotståndligt. Vitan har hittills fått en seg start och lär få svårt att hävda sig när 3DS nu har accelererat något rent ofattbart, men trots det tycker jag att den hade ett starkare år. Gravity Rush var extremt charmigt och jag hade väldigt kul med Everybody’s Golf och Little Big Planet Vita.
Det kom egentligen få riktiga nyheter under 2012. Dragon’s Dogma var en glad överraskning, trots Capcoms traditionella knepiga första delar i nya serier. Det har klar potential för en riktig höjdare till uppföljare. Dust: An Elysian Tail var precis lika läckert som jag hade hoppats på och min starkaste rekommendation för Xbox Live i år. Där kom ju också Fez till slut, som återigen bevisade att Microsofts nerladdningstjänst har ett gäng exklusiva guldkorn, även om det sensläppta Knytt Underground till Playstation 3 och Vita försökte säga emot.
Överhuvudtaget var det här ett år av konverteringar, uppgraderingar och nyutgåvor. Dark Souls: Prepare to Die gav mig äntligen en ursäkt att ge Dark Souls upprättelse som ett av 2011:s absolut bästa spel (däremot står nog Portal 2 kvar som vinnare). Mists of Pandaria gav ytterligare lite nytt liv till World of Warcraft.
Därför känns det inte helt fel att utse årets spel 2012. Det är… inte Journey. Länge kändes det givet. Journey är en känslosam upplevelse som inte liknar något annat och det är helt magnifikt. Förutom att spela igenom det själv två gånger har jag sett på när andra spelar det (inklusive Thatgamecompany själva, i den trevliga samlarutgåvan) och det är nästan lika mäktigt då.
Årets bästa spel blir lite av en anakronism. Årets bästa spel 2012 är en förbättrad version av ett spel som ursprungligen släpptes 2008 och kom till Europa 2009. Årets bästa spel kommer inte ens att släppas i Europa förrän nästa år. Årets bästa spel är en klockren spelupplevelse med lysande dialog och karaktärer, ett medryckande soundtrack och en läcker självsäkerhet i design, både grafisk och spelmässig. Men det är det roligaste och mest minnesvärda spelet jag har spelat under hela 2012, och det här är min blogg där jag bestämmer.
Årets bästa spel 2012 är Persona 4 Golden.
