Medan årets spel-titlarna haglar över spektakulära actionfester som The Last of Us, Bioshock Infinite och Grand Theft Auto V sitter jag här i min blogg och ser tillbaka på ett år som bjudit på många trevliga upplevelser men få riktiga mästerverk. För mig har det till stor del varit ett retroår, men så har också branschen kristalliserat sig rätt tydligt – det finns tre sorters spel just nu: superpåkostade AAA-spektakel, en utdöende grupp mellanspel som Dynasty Warriors 8 och spelet som bokstavligen ber om ett omnämnande, Remember Me; och så indie- eller småutvecklarspel, oftast med ett tydligt retrotema.

Låt oss titta på den sista kategorin, för den har gett mig mycket mums i år. Det jag kanske har spelat mest är Terraria, som erbjöd en himla massa äventyr i en väldigt charmig tvådimensionell 32-bitarsvärld. Det är skönt när retrografik inte nödvändigtvis måste innebära wannabe-åttabitar. Även Spelunky har varit underhållande. Frustrerande, men underhållande, särskilt med flera spelare samtidigt på en liten trång skärm.

2013 har också varit ett år då nyversionerna av gamla spel duggade tätt, på gott och ont. Flashback och Superfrog var två horribla spel, det första eftersom det sabbade allt det briljanta originalet hade, och det andra eftersom originalet sög fuktig padda till att börja med. Bitmap Brothers prånglade ut konverteringar av både Chaos Engine och Speedball 2, dock utan att tillföra något nytt. Duck Tales Remastered var däremot en extremt charmig variant av NES-klassikern och bjöd på årets nostalgikick med The Moon-motivet. En annan efterlängtad utgåva var Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara, som kändes betydligt fräschare än sina sexton år.

Det var dock bara uppvärmning inför Dragon’s Crown, som helt klart var en av årets höjdpunkter. Spektakulär målad grafik och ett mastigt äventyr fullproppat med uppdrag och loot gjorde det till flera timmars trevlig sysselsättning. En annan konsoltitel som jag verkligen uppskattade var Beyond: Two Souls. Det var möjligen längre från äventyrsgenren och ännu mer en interaktiv film än Heavy Rain, men jag gillade historien hela vägen och blev extremt förtjust i Ellen Page på köpet. Grafiskt saknade det också motstycke.

Båda de bärbara fick en del bra spel, även om Vita främst tragglar sig vidare på konverteringar av indietitlar och multiplattformare. På Vitan var höjdpunkten det ohyggligt charmiga Tearaway, som bjöd på en riktigt mysig historia. Det bästa spelet är däremot multiplattformaren Rayman Legends, som tog hela vansinnet från Rayman Origins och gjorde det ännu bättre. Till 3DS ägnade jag mycket tid åt Project X Zone, som gav oss en oöverträffad dos fan service i ett stabilt och underhållande spel. På formatet och i genren strategirollspel var dock Fire Emblem: Awakening starkare, ett oerhört välgjort spel med sanslöst djup som jag fortfarande inte kommit mig för att recensera eftersom jag misstänker att jag har fyra femtedelar kvar.

Utan inbördes rangordning är det alltså Rayman Legends, Fire Emblem: Awakening, Dragon’s Crown och Beyond: Two Souls som är mina favoriter i år (jag bortser från Flower eftersom det inte tillförde något som helst nytt innehåll i Playstation 4-versionen). Men ett spel står huvud och axlar över de andra. Det var ett vackert, trolskt spel som gav oss generationens bästa Team Ico-spel utan att vara utvecklat av Team Ico. Det var ett genomsvenskt spel som dröp av Astrid Lindgren och John Bauer, men ändå var så universellt och öppet att hela världen kan älska det. Det gav mig känslor och upplevelser som inget annat spel någonsin har bjudit på, tillsammans med en spelkontroll som tog den femton år gamla dubbelanalogpadden och gjorde något alldeles nytt.

Årets bästa spel 2013 är Brothers: A Tale of Two Sons.