Årets spel 2018

Det har blivit dags att sammanfatta spelåret 2018. Det fanns några klara trender för mig: fighting, VR och Switch. Medan det här var ett år då resten av spelvärlden ägnade massvis av tid åt kioskvältare som God of War, Spider-Man, Red Dead Redemption II och de senaste inkarnationerna av Assassin’s Creed och alla andra årliga utgåvor, så lade jag mer tid på mindre, mer varierade spel. Några AAA-aspirerande spel blev det, men jag insåg snabbt att Monster Hunter World var ett misstag. Visst, det var ofantligt snyggt och har en ganska tillfredsställande mekanik, men det klaffade inte alls för mig och hade alldeles för många funktioner som lastades på med en gång. Efter att ha dyrkat Yakuza 0 blev jag också rätt förvånad att jag inte orkade spela klart Yakuza 6. Jag tror jag ser ett mönster. Del fyra och noll var spel där man fick spela med andra än Kiryu emellanåt. När det bara är han blir det ganska enahanda. Ett tredje japanskt ambitiöst spel blev sedan årets besvikelse. Dynasty Warriors 9 saboterade allt som serien står för och hoppade på fem år gamla trender och gjorde det hela dessutom på ett uselt sätt.

Ett spel som jag däremot uppskattade var det retrodoftande Bloodstained: Curse of the Moon, som verkligen kändes som ett toppmodernt NES-spel på samma sätt som Shovel Knight. Även om Bloodstained: Ritual of the Night försenades känns det i alla fall som att IGA vet vad han sysslar med. Jag hade också väldigt kul med A Way Out, som kompenserade den trista premissen (skjut folk) med ett kreativt tvåspelarläge. Ett bra tvåspelarläge hade också Unravel Two, som jag spelade igenom med stor glädje även om det inte var riktigt lika fräscht som originalet. Sen hade jag också massor av kul med Dead Cells även om det i slutändan frustrerade mig lite för mycket. Night in the Woods släpptes till Switch och var ett riktigt mysigt äventyrsspel. Jag vill också passa på att pusha för Iconoclasts, ett charmigt pixelplattformsspel gjort av en ensam svensk. Årets indie-favorit Celeste hann jag däremot inte med, så det får väl bli någon annan gång. Jag hann inte heller spela Mega Man 11.
unraveltwo02

Som vanligt släpptes ett gäng nyutgåvor under året. Kanske mest sensationellt var väl Shenmue-samlingen, men allra mest spelade jag förstås Castlevania Requiem, som gav mig en god anledning att spela igenom Symphony of the Night för typ femtonde gången. Här kan jag också förstås nämna Dark Souls Remastered, som jag till slut köpte både till Playstation 4 och Switch. Det är fortfarande ett makalöst spel och en bra uppkonvertering, och bara det att Blighttown är fixat är en bra motivation att spela det igen. Capcom samlade också varenda 2D-Street Fighter i en ganska ambitiös samling.

Men det släpptes som sagt en himla massa fightingspel i år. Ska man vara riktigt ärlig så var det ju mycket skräp. Omen of Sorrow var ren dynga, liksom Koihime Enbu: Ryo Rai Rai. SNK Heroines och Blazblue Cross Tag Battle var också tämligen menlösa. Med Blade Strangers, Dragonball FighterZ och Fighting EX Layer börjar det finnas någon sorts poäng med spelen – jag var särskilt förtjust i Arikas rättframma återkomst. Men året gav oss också tre giganter. Street Fighter V: Arcade Edition var visserligen inte nytt men var ett bra startpaket för nykomlingar och stoppade tillbaka massor av saknade favoriter. Soul Calibur VI är ett utmärkt fightingspel som bara hålls tillbaka av Namcos bristande förtroende. Och så på slutet släpptes Super Smash Bros Ultimate, som jag inte riktigt har bestämt mig kring. Men det blir inte årets spel, den saken är klar.
soulcalibur6_06

2018 var annars året då VR verkligen började kännas stabilt. Några av årets allra mest omtalade spel släpptes på Playstation VR. Moss var genomcharmigt och väl värt en genomspelning, även om den blir ganska kort. Jag köpte också Tetris Effect, som gjorde det klassiska spelet ännu bättre. Ett spel som verkligen frälste många VR-nybörjare med sin charm var Astro Bot: Rescue Mission, som verkligen är en höjdare och väl värt hypen. Men om man redan har hålit på med VR ett tag var det inte riktigt lika nyskapande.
astrobot_03

Precis som förra året var det däremot ett annat VR-spel som kändes allra bäst. Beat Saber påminner om Superhot VR på många sätt. Det är bedrägligt enkelt, men också fullständigt perfekt i sitt utförande: två ljussablar och en massa lådor att hugga sönder i takt. Det som gör det fantastiskt är hur coolt det känns att spela. Om Superhot gjorde mig till ett superagent är Beat Saber spelet som får mig att känna mig som en svärdsmästare. Någonstans där ligger storheten med VR, att med enkla medel skapa känslan av att vara någon betydligt coolare. För jag kan snabbt konstatera att jag inte är särskilt cool när jag måste ta en paus efter bara några låtar för att hämta andan.

Som av en händelse blev det allra bästa spelet ett Switch-spel även i år. Och även denna gång var det ett väldigt traditionellt sådant. Octopath Traveler visade att det går alldeles utmärkt att bygga på gamla grunder med modern stil, och att det finns utrymme för stridssystem som kräver ständig planering istället för att bara vilt trycka på X-knappen. Det är också striderna som gör spelet riktigt njutbart från början till slut. Det som höjer spelet från utmärkt till sensationellt är sedan musiken. Visst, man kan tycka att Super Smash Bros Ultimate borde vinna den kategorin eftersom det, faktiskt, har typ alla klassiska spellåtar någonsin. Men Octopath Travelers musik är helt fenomenal och kommer att nämnas i samma andetag som mästerverk som Shadow of the Colossus, Xenogears och Nier. Alla åtta karaktärsmotiven, spelets ledmotiv, enkel bakgrundsmusik, stämningshöjande känslomusik och så en uppsättning stridslåtar, den ena pampigare än den andra.
octopathtraveler02