Ja, det här året har inte varit normalt på något sätt. Mitt korta återbesök på Gamereactor tog slut i och med recensionen av Dreams, och sen dröjde det inte länge förrän corona-pandemin slog till på allvar, vilket resulterade i att jag har jobbat hemifrån sedan slutet av februari och knappt lämnat kvarteret på nästan ett år. Det innebar också enorma förseningar, även om vi troligen inte har börjat påverkas ordentligt av det än – de spel som faktiskt släpptes var sådana som i stort sett redan var klara tidigt under året och sedan har polerats. Ryktet säger att vi redan hade fått se spel som Elden Ring och möjligen även Street Fighter VI om inte utvecklingen på många sätt kört fast.
Året har också vänt upp och ner på mina spelvanor. Utan några möjligheter att resa någonstans har det inte känts som någon större idé att köpa något till Switch, och de spelen jag har ägnat överlägset mest tid åt är spel som fungerar online: Street Fighter Anniversary Collection, Dragon’s Crown, och framför allt Dark Souls 2: Scholar of the First Sin och Dark Souls 3.
Eftersom det inte blev någon Playstation 5, eftersom jag förbokade ungefär ett år för sent för att få en till premiären, kan inte heller Demon’s Souls komma på tal. Det är synd, eftersom det ser helt makalöst ut. Möjligen hade även Astro’s Playroom varit aktuellt i det sammanhanget.
Med så mycket dödtid hade man kunnat tro att Dreams skulle kunna dominera, och det hade det kunnat, inte minst tack vare patchen för att kunna spela allt i VR. Jag ägnade en kort stund åt att konvertera Aethyr till VR, men har sedan dess haft svårt att motivera mig att fortsätta. Även om många har spelat Aethyr vid det här laget så tror jag fortfarande inte att den sammanlagda speltiden överstiger vad jag själv har lagt på att utveckla det, och då känns det inte så kul att lägga ännu mer tid på ett nytt spel. Vilket förstås är ett hönan-och-ägget-problem.
Jag har ändå hunnit spela en del nya spel. Trials of Mana och Sakura Wars var båda två utmärkta, charmiga rollspelsäventyr som jag glatt plöjde igenom. Det senare bjöd också på några av årets bästa remixar av ”Kiseki no Kane” och ledmotivet ”Geki! Teikoku Kagekidan”. Annars var det väl inget fantastiskt spelår beträffande musiken.
Några härliga retroutgåvor hann det också bli. Sunset Riders är en gammal favorit som fortfarande håller måttet, och den arkadperfekta versionen gjorde att jag på allvar funderar på att göra mig av med det otympliga arkadkabinettet. Efter tre andra mini-konsoler blev också PC Engine Mini en välkommen distraktion, med framför allt Castlevania: Rondo of Blood, Parasol Stars och Bomberman ’94 som främsta höjdpunkter.
Två spel som jag hade väntat på ett tag men som inte riktigt blev fullträffar dök upp under året. Granblue Fantasy Versus hade på pappret allt jag önskade mig. Arc System Works vid det här laget fulländade grafiska stil gav oss generationens kanske snyggaste fightingspel med fenomenal karaktärsdesign och några som jag rent instinktivt vill spela vidare med. Men jag kommer inte riktigt överens med upplägget med cooldowns på specialattackerna – även om man mestadels kan kringgå det genom att använda svagare versioner. Jag är också sjukt besviken på storyläget där man är tvungen att spela med torrbollen Gran, den enda riktigt supertrista i gänget.
Det andra spelet var 13 Sentinels: Aegis Rim, det märkliga visual novel slash tower defense-spelet av den småperviga George Kamitani (Dragon’s Crown, Odin Sphere). De faktiska spelinslagen är mest en distraktion från en sjuhelsikes komplicerad science fiction-story i ett alternativt Tokyo. Handlingen har fått vansinnigt bra omdömen, men jag kände mig inte riktigt pressad att resa vidare.
Det här året var däremot väldigt lämpligt för att söka sig bort från den riktiga världen och istället besöka en virtuell version. Jag införskaffade en Oculus Quest och har förstås spelat igenom Beat Saber och Superhot VR igen, några av de senaste årens absolut bästa spel. Annars är det fortfarande en liten brist på riktiga höjdare till det fristående formatet. Jag spelade In Death: Unchained, ett fantasyspel som enbart fokuserar på bågskytte och gör det utmärkt, men med en minimal budget och framslumpade världar. På PSVR kompletterade jag med Swordsman VR, som enbart gick ut just på att fäktas, och skötte den biten bra. Om de bara hade kunnat kombineras.
Annars var det två upplevelse-appar som imponerade mest, dock ingen från detta år. Mission: International Space Station var en kort men mäktig resa till världens coolaste plats. Och i brist på att kunna resa jorden runt använde jag Google Earth, på Oculus Quest men via datorn, för att både återvända till Hiroshima och kika hem till föräldrarna. Google Earth är ett makalöst fascinerande projekt och något som bör upplevas.
Jag har dock svårt att hitta särskilt många riktigt storslagna spel i år. Det släpptes ju en drös AAA-titlar som dock intresserar mig föga. Här hade Demon’s Souls alltså troligen kvalicerat som årets näst bästa spel med lätthet, men Sony får stå över den bucklan. De gråter nog inte särskilt mycket över det, för istället får Ghost of Tsushima den platsen, med en liten asterisk. Det var ett storslaget äventyr med sanslöst mycket stämning och maffig grafik, men med asterisken att det lider av samma enformighet i längden som de flesta spelen av den här typen.
Ett så här konstigt år blir också förstaplatsen konstig, men det känns rätt självklart som årets absolut bästa spel. Half-Life: Alyx fungerade nätt och jämnt på min dator med några år på nacken. Jag hann bara spela någon timme in i spelet och sen blev det något strul nästa gång jag skulle spela som gjorde att allting laggade sönder. Under den korta tiden var det däremot en otrolig upplevelse som känns som minst en generation bortom allt annat i VR, inklusive de fetaste PSVR-spelen. VR har ofta begränsningen att det antingen har extremt polerad mekanik och grafik men bara under en kort stund, eller också en enkel men genial spelkänsla med väldigt simpla medel. Half-Life: Alyx är ett av få spel som kombinerar båda delarna, och verkligen visar att VR är något alldeles extra när det görs rätt. Det är därför årets bästa spel 2020, trots att jag måste vänta på att kunna spela vidare tills jag har en bättre dator. Bara att köpa ett RTX 3090 då och ösa på. Nej, just ja. Pandemi, leveransproblem och allmän misär.
Tidigare vinnare:
Årets spel 2011: Portal 2 (andraplats: Dark Souls)
Årets spel 2012: Persona 4 Golden (andraplats: Journey)
Årets spel 2013: Brothers: A Tale of Two Sons (andraplats: Beyond: Two Souls)
Årets spel 2014: Dark Souls II (andraplats: Divinity: Original Sin)
Årets spel 2015: Rocket League (andraplats: Axiom Verge)
Årets spel 2016: The Last Guardian (andraplats: Dark Souls III)
Årets spel 2017: Super Mario Odyssey (andraplats: Superhot VR)
Årets spel 2018: Octopath Traveler (andraplats: Beat Saber)
Årets spel 2019: Dreams (andraplats: Bloodstained: Ritual of the Night)
Årslista, 2020
Årets spel: Apex Legends
Motivering: Då fightinggenren närmast gått på grund (rädda oss, KOF XV!) tvingas jag leta annorstädes efter karismatiska karaktärer med specialförmågor. Detta mitt första battle royale-spel har förbättrat både mitt sikte och tålamod betydligt mer än det mer lättsamma Overwatch. Karaktärerna spänner mellan Metal Gear Solid-edgy (nihilistiske gasmannen Caustic, blaserade dimensionsninjan Wraith) och ”enerverande lekfarbror” (illusionisten Mirage, roboten Pathfinder).
Favorit-loadouten är AK-47:an Flatline (”Kicks like a mule, but hits even harder.”) + Triple Take (krypskyttegevär som även kan tjäna som shotgun i trängda lägen).
Årets karaktär: Bloodhound (Apex Legends)
Motivering: Bloodhound är en ickebinär asatroende som bär gasmask utan anledning, skannar omgivningen efter fiender (”Allfather, give me sight!”) och slänger in ”skandinaviska” ord i varannan mening (”If the gods will it, we vinna.”). Vi har åtminstone kommit någonstans sedan Ragnar Bloodaxe i Mace: The Dark Age….
Årets karaktärstema: The Queen’s Rose/Jo’ou no Bara (Rosetta, Granblue Fantasy Versus)
Motivering: Haruka Shimotsukis originalversion framförs på conlang (”constructed language”), vilket jag i nio fall av tio tycker låter fånigt. Men i ett fall av tio fungerar det, och Paradise Losts japanska version finns ju också att tillgå. Striden mot Rosetta är nästan lika episk, mycket tack vare att jag vid den punkten inte förstod hur equip-systemet fungerade och därför fick kämpa hårt för att vinna med minsta möjliga marginal.
Och i denna tid behöver åtminstone jag textrader som:
In the distant past, the Queen’s Rose bloomed proudly in this world
Now I understand what was at the end of this thorn-covered path
I’ve finally found it
The Queen’s Rose
Årets låt: The Weeknd: ”In Your Eyes”
Motivering: Liksom Dua Lipa förvaltar Abel Makkonen Tesfaye 80-talets arv i den här enkla, men snygga redogörelsen för hans av-och-på relation med modellen Bella Hadid (syster till Gigi). I videon – en pastisch på slasherfilmer från samma tid – spelar han en mördare som till slut blir halshuggen av sitt tänkta offer, som sedan dansar med hans huvud på en nattklubb. As you do.
Årets manga: Kengan Ashura/Kengan Omega
Motivering: Yabako Sandrovich, själv kampsportare, balanserar den här turneringsserien mellan trovärdighet och absurditet. Karaktärsgalleriet är stort och förhållandevis varierat, men kvinnorollerna är i princip begränsade till ”eye candy”. Ja, och så skulle jag förstås gärna se ett fightingspel på temat – en sorts blanding av Street Fighter och Mortal Kombat….
Årets efterrätt: Lovin’ Spoon Cake från Dagnys på Stockholms central + gammaldags vanilj/ hallon/blåbär-glass
Motivering: Chokladtårtan räcker till två portioner, så 69 kronor är inte farligt. GBs nyaste smak påminner lite om Super Cornetto (1990-1994). Ja, då det fanns lite variation i smakerna.
Årets YouTubekanal: LOSTyGIRL
Motivering: Marockanska Ouassima Ouas är bosatt i Haag och streamar bland annat Mortal Kombat 11 och Apex Legends. Hennes entusiasm är smittsam, och communityn är mycket välkomnande och tycks uppskatta min udda humor.