Jag hade förstås hoppats på att 2021 skulle bli en förbättring, men det blev i princip 2020 2.0. Tack vare att jag fick vaccinera mig blev hösten lite mer avslappnad och jag hann träffa lite kompisar och till och med flytta, men sen gjorde hela omikron-grejen att allt verkar börja om igen.
På spelfronten blev det också lite avslaget. Precis som 2020 ägnade jag allra mest tid åt Dark Souls 2 och 3, ofta i co-op. Till slut lyckades jag få tag på en Playstation 5 så där blev det lite nytt att testa, men spelvärlden har i princip bara gått och väntat på bättre tider. Demon’s Souls fick i alla fall lite uppmärksamhet, om än lite för sent. Och det är mycket riktigt ett utmärkt spel, även om bristerna från originalet fortfarande är precis desamma. Det största problemet är bristen på variation, där det bara finns enstaka vapen, magier och rustningar av varje typ så att det inte går att göra särskilt varierade karaktärskoncept. Det var nog mest därför jag återvände till Dark Souls 2 trots den ruskigt primitiva grafiken.
Ett spel som släpptes tidigt under året är Record of Lodoss War: Deedlit in Wonder Labyrinth. Det var en riktigt polerad och trevlig Castlevania-klon med grym pixelgrafik, men jag blev inte riktigt motiverad att spela hela vägen. Det var lite för ojämnt, oftast superenkelt men ibland idiotsvårt. Hellish Quart är väl inte riktigt officiellt släppt än men var en annan PC-överraskning. Överhuvudtaget blev det ovanligt många Steam-köp under 2021, men mest äldre titlar. Them’s Fightin’ Herds och Knights and Bikes visade sig båda vara utmärkta. Ett spel jag däremot bara testade kort var Guilty Gear Strive, som var trevligt men saknade en massa karaktärer.
På tal om äldre titlar så dök det upp en hel del nyreleaser under året, inklusive en del oväntade sådana. SNK vs Capcom: Match of the Millennium släpptes till Switch, och även om det förstås har åldrats ordentligt så har det fortfarande en grundläggande skön spelkänsla. I Castlevania Advance Collection fick vi de tre GBA-spelen och jag lade ordentligt med tid på Circle of the Moon och Aria of Sorrow. Det senare är verkligen ett av de bästa i serien, trots den begränsade tekniken. Capcom kontrade sin gamla rival med Capcom Arcade Stadium, som visserligen hade många spel vi redan sett förut en miljon gånger, men eftersom jag har undvikit några av deras samlingar på sistone fanns det många nyheter som Armored Warriors, Battle Circuit, Giga Wing, 1944 och Progear. Det senare var sedvanligt superösigt, men i kategorin legendariska shoot’em ups föredrog jag definitivt 2016 års upplaga av Battle Garegga som jag också införskaffade till slut.
En av anledningarna till att flytta var att få bättre utrymme för VR, och även om det inte blev särskilt många nya spel kunde jag avnjuta de befintliga betydligt bättre än förut. Så det blev mycket Beat Saber, Super Hot och In Death. En nykomling, beroende på hur man ser det, var VR-konverteringen av Myst. Jag spelade aldrig originalet, men det är fascinerande hur den gamla förrenderade världen nu går att utforska. Jag kommer dock att behöva lägga mer tid på det framöver.
Ett splitternytt spel som visade sig vara extremt mysigt var Chicory: A Colorful Tale. Det är ju i princip ett Zelda-spel (nästan) helt utan strider, där fokus istället ligger på pussel och utforskning i en värld som fungerar som målarbok. Det är ett extremt vänligt och tillmötesgående spel med massvis av charm. Jag köpte det på PC eftersom jag ville använda Wacom-plattan för att rita, vilket tyvärr inte fungerade särskilt bra. Oavsett format bör du dock ge det en chans.
En sak som slår mig är att i princip alla nya spel jag spelade i år hade kvinnliga huvudpersoner. Delvis för att jag valde ut dem, men också för att det släpps väldigt många bra sådana numera. Tyvärr var tre av dem besvikelser på olika sätt, trots att de fortfarande var väldigt bra spel. Axiom Verge 2 dök upp lite oväntat och det tog inte många dagar att nöta sig igenom det. Det var dock inte alls lika perfekt som föregångaren, som var årets näst bästa spel 2015. Den mer öppna spelvärlden gjorde att jag gick vilse mycket mer, och det blev ofta onödigt mycket letande efter nästa väg framåt. Jag gillade inte heller de olika förmågorna lika mycket.
Sen har vi Returnal, som i teorin hade kunnat bli ett av mina favoritspel. Men även om jag gillar själva upplägget som känns som en mer realistisk tolkning av Metroid Prime, så faller det på att jag är otroligt less på rogue-lites. Jag har inget emot hög svårighetsgrad om man i alla fall kan göra framsteg sakta men säkert. Här blir det istället extremt stressigt när jag inser att jag faktiskt börjar få en tillräckligt bra uppsättning vapen och förmågor för att kunna ge mig på nästa boss, men om jag misslyckas (vilket är väldigt sannolikt) så får jag börja om från början. Och nästa gång kanske jag bara får skit och lika gärna kan kasta mig utför ett stup.
Och slutligen ett faktiskt Metroid-spel, Metroid Dread. Det här spelet gjorde nästan allting rätt. Samus själv är coolt omdesignad och jag älskar det faktum att man faktiskt vågar stajla om henne. Omgivningarna är sjukt detaljerad och spelkontrollen är mestadels utmärkt. Det finns också massor av hemligheter som oftast är smart gömda. Men det begår den absoluta dödssynden i ett actionspel, där bosstrider nästan alltid kulminerar i en QTE-sekvens. Oavsett hur skicklig du har varit och hur smarta tekniker du har hittat så spelar det absolut ingen roll om du inte trycker på rätt knapp inom en mikrosekund från en godtycklig och otydlig prompt. Det är fan i mig som att tvingas spela Dragon’s Lair mitt i Super Metroid vilket kan förstöra ett hur bra spel som helst. Och Metroid Dread är väldigt bra. Hade det inte varit för QTE-helvetet så hade det kunnat vara mitt favoritspel i år. Därför gör det mig extra förbannad. Och jag kan konstatera att Mercury Steam nu effektivt har dödat mina två favoritserier. Rimligtvis kommer Konami därför att ge dem Suikoden härnäst så de får förstöra det också.
Med flera besvikelser var det lite svårt att hitta några absoluta toppspel i år. Ett av dem var dock rätt givet. Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown är väl mestadels en nyutgåva, men också en förbättrad nyutgåva av ett spel som fortfarande är bäst i klassen. Trots att det saknade rollback-funktionalitet flöt det på utmärkt online, åtminstone så länge jag håller mig inom Europa. Det har visserligen tappat fart efter en lovande sommar, och det är rätt uppenbart att det bara var ett smakprov medan Sega överväger att faktiskt göra ett nytt spel. Men Virtua Fighter 5 är sensationellt bra och håller precis lika bra 2021 som 2006.
Årets allra bästa spel var däremot något av en överraskning, men det är också enastående på så många olika sätt. It Takes Two blandade effektivt alla tänkbara genrer i ett ständigt nyskapande spel som dessutom möjligen är det bästa samarbetsspelet sedan Bubble Bobble. Berättandet är inte lika stilrent som i Josef Fares tidigare Brothers, som förstås var mitt Årets Spel 2013. Men spelmässigt är det helt överlägset, och att faktiskt få dela det med en annan spelare ger det en extra briljans. Att man sedan också bokstavligen kan dela med sig av spelet till en kompis är en oväntad generositet när stora delar av spelvärlden präglas av girighet och lurendrejerier. It Takes Two påminner mig om varför jag älskar spel, och det är därför inte svårt att utse det till Årets Spel 2021.
Tidigare vinnare:
Årets spel 2011: Portal 2 (andraplats: Dark Souls)
Årets spel 2012: Persona 4 Golden (andraplats: Journey)
Årets spel 2013: Brothers: A Tale of Two Sons (andraplats: Beyond: Two Souls)
Årets spel 2014: Dark Souls II (andraplats: Divinity: Original Sin)
Årets spel 2015: Rocket League (andraplats: Axiom Verge)
Årets spel 2016: The Last Guardian (andraplats: Dark Souls III)
Årets spel 2017: Super Mario Odyssey (andraplats: Superhot VR)
Årets spel 2018: Octopath Traveler (andraplats: Beat Saber)
Årets spel 2019: Dreams (andraplats: Bloodstained: Ritual of the Night)
Årets spel 2020: Half-Life: Alyx (andraplats: Ghost of Tsushima)