2023 har varit ett spektakulärt spelår på alla sätt och vis, och vi har varit bortskämda med mästerverk. Nintendo släppte en hel rad klassiker som jag missade helt, med ett undantag, men The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom, Pikmin 4 och Super Mario RPG verkar ha gjort många nöjda. Rollspelsälskare har haft fullt upp med Diablo 4, Final Fantasy XVI och Starfield. Till och med fightingspelare har varit bortskämda med Mortal Kombat 1, Granblue Fantasy Versus: Rising och Pocket Bravery.
Själv inledde jag året med några retrodoftande höjdare. River City Girls 2 släpptes visserligen sent förra året, men jag ignorerade det då eftersom de av någon anledning släppte det med enbart 30 fps-stöd vilket är vansinne för ett 2D-spel. Så fort det åtgärdades hoppade jag på, och fick ett fenomenalt beat’em up med enastående musik, sköna moves och fantastiska karaktärer. En annan höjdare var Gal Guardians: Demon Purge, som ursprungligen släpptes som Grim Guardians. Spelet är baserat på den extremt menlösa Gal Gun-serien, men var här ett fullfjädrat Metroidvania som dessutom tillät två spelare samtidigt vilket inte tillhör vanligheterna. Riktigt bra klassisk action med roliga specialattacker och bra bossar.
I avdelningen äkta retro fanns det också mycket kul. Jag gjorde äntligen slag i saken och köpte Radiant Silvergun till Saturn, i ungefär samma veva som det kom till Switch. Till det formatet blev det också Mushihimesama, och från PS4-shoppen inhandlades Deathsmiles och Gunbird 2 samt precis på slutet även Batsugun. Tillsammans med Battle Garegga och Ketsui som jag redan hade blev det ett väldigt shoot’em up-intensivt år och nu väntar jag med spänning på att Dodonpachi Daioujou ska anlända, så shmupandet lär fortsätta även 2024.
Annars tog Playstation VR2 upp en stor del av året. Även om den inte var bakåtkompatibel fick den genast en drös konverteringar, och jag spelade en del Rez Infinite, Beat Saber och Swordsman VR igen. Fast egentligen var det bra att inte alla fanns direkt från start, för då fick jag anledning att testa andra klassiker som fräschats upp. Och det finns ett jätteutbud.
Moss: Book II är förstås fortsättningen på den extremt mysiga äventyret som var en av höjdpunkterna på PSVR. Paper Beast av Another World-skaparen Eric Chahi är ett surrealistiskt och fantasifullt pusseläventyr, där man manipulerar märkliga pappersvarelser för att utforska en främmande värld. Det har förstås vibbar av just Another World, men också lite Populous och det obskyra Dreamcast-spelet Lack of Love.
En annan höjdare är Pistol Whip, som är ett autoscrollande pistolspel som blandar rytm och skjutande på ett intressant sätt. Det blir visserligen aningen enformigt och extremt jobbigt att spela då man måste ducka undan fiendens skott, särskilt i bosstrider, men spelkänslan är fantastisk och få spel sedan Superhot har varit lika stilrena. Walkabout Mini Golf är en annan VR-klassiker som ger en väldigt bra känsla av sporten men också ska vara extremt bra i flerspelarläget, något som jag däremot inte har hunnit testa.
Red Matter 2 är lite nyare och känns mer påkostat. Det pressar hårdvaran lite mer och bjuder på ett spännande sci-fi-äventyr där man utforskar övergivna rymdbaser i en alternativ framtid där Icke-Ryssland dominerade utvecklingen. Bitvis har det vibbar av Half-Lifes kreativa utforskande och lindrar lite, lite bristen på Alyx.
Ancient Dungeons har också funnits ute ett bra tag, och har äntligen kommit till PSVR2. Det har en del potential med sina framslumpade världar och Minecraft-doftande grafik. Trots eller kanske tack vare en superenkel grafikstil är allt OHYGGLIGT skarpt och de blockiga pixelmiljöerna framstår som märkligt realistiska inne i headsetet.
Tre VR-titlar som var nya för i år var Before Your Eyes, Kayak VR: Mirage och Synapse. Det första var väldigt lovande och har fått fantastisk kritik, där man följer en persons minnen genom livet. Det unika är att spelet använder eye tracking för att låta saker hända när du blinkar, men det är inte riktigt så fläckfritt som jag hade hoppats och det blir snarare så att man får knipa ihop ögonen ordentligt för att aktivera saker. Men att det överhuvudtaget fungerar är coolt och handlingen var intressant. Kayak VR var det första spelet jag testade överhuvudtaget på PSVR2 och det är ett fantastiskt grafikdemo. Men att paddla runt i realistiska miljöer håller inte så länge och spelet orsakar faktiskt en tämligen realistisk sjösjuka. Synapse, slutligen, var ett kort men coolt actionspel där man infiltrerar en skum terrorists digitala hjärna och får slåss mot diverse fiender. Det är ännu ett roguelite-spel men har en ganska kort progression av uppgraderingar där man snabbt kommer igång (till skillnad från Ancient Dungeons och exempelvis In Death: Unchained). Det unika är möjligheten att använda telekinesi för att kasta fiender omkring sig. Det blir lite som antigravitationsgeväret i Half-Life 2 fast ännu mer episkt eftersom man bara behöver titta på fienden och sedan ta tag i dem och slänga iväg dem med en handrörelse.
Det VR-spelet jag har spelat överlägset mest var förstås Gran Turismo 7, som släpptes tidigare men fick ett helt nytt liv i och med VR. Och det är revolutionerande. Gran Turismo är ju redan extremt beroendeframkallande, men i VR blir det något helt annat. Många VR-spel har ju ändå begränsningen att det finns en avgörande skillnad mellan att du står eller sitter på stället medan du kutar runt inuti spelet. I Gran Turismo sitter du ju hela tiden i en bil vilket gör att det är väldigt lätt att fångas av den virtuella verkligheten, trots att jag bara använde handkontrollen som ratt (vilket också fungerar strålande). Och att spela i VR har gjort alla andra bilspel helt värdelösa för mig. Närvarokänslan i att sitta i förarsätet och kunna se allt omkring sig gör att det känns vansinnigt att köra bil genom ett fast perspektiv genom en skärm långt framför sig, det blir som att försöka köra från baksätet med huvudet fastspänt. Efter många, många timmars spelande hade jag fått tag på alla bilar jag ville ha och spelet tappade lite fart där, men Gran Turismo 7 i VR är fantastiskt och ett svagare år hade det lätt varit ett av årets bästa.
Det Nintendo-spelet jag ändå spelade var Super Mario Wonder. Jag har varit rätt allergisk mot New Super Mario Bros-spelen eftersom de, ironiskt nog, känts väldigt gammaldags. Men det här spelet är fullspäckat med charmiga detaljer och de totalknarkade drömsekvenserna bjuder på närmast oändlig fantasi. I grunden har det egentligen inte hänt så mycket sedan Supar Mario World och en del små Nintendo-ismer stör mig. Men i princip är det här det första spelet som lika gärna skulle kunna heta Super Mario Bros 5 och det är verkligen inte illa.
Street Fighter 6. Ack, Street Fighter 6. Jag trodde att det var självskrivet till årets spel. Redan innan det släpptes hade jag farhågor om affärsmodellen, och det dröjde inte länge innan de bekräftades. Spelet är fantastiskt, det är det verkligen. Det är nästan allt jag ville att det skulle vara, och det har enorm potential. Om man bara köper de nya karaktärerna allt eftersom kommer man att ha vansinnigt mycket kul de närmaste fem åren eller så. Men affärsmodellen är vedervärdig. Det är battle pass, ett lurendrejeri som inte står långt efter rövarlådor i manipulativt jävulskap, där du pressas att köpa egentligen helt värdelösa grejer för att inte missa chansen. Det är en lång rad ohyggligt dyra kostymer, där du kan köpa samurajrustningar och piratdräkter till din avatar för en tiondel av hela spelets kostnad, eller betala 600 kronor för en uppsättning Turtles-kostymer, eller betala över 1000 kronor för en tredje kostym till spelets 18 karaktärer. Allt detta förstås ovanpå att du redan köpt ett säsongspass, och ovanpå att du förstås inte kan köpa grejer utan att först köpa Capcoms egna lurendrejerivaluta som alltid lämnar växel i plånboken, så du måste köpa mer för att kunna göra dig av med den. Allt detta gör mig förbannad, och det gör mig än mer förbannad att spelet är så bra men att jag knappt vill spela det för att det samtidigt gör mig så förbannad. Därför kan det inte komma i närheten av att vara årets spel. Jag kan inte hävda att det förstör hela spelet, men helt klart årets mest blandade känslor.
Istället faller andraplatsen i år till ett helt oväntat spel, som enbart ger mig positiva känslor. Synth Riders släpptes visserligen för länge sedan men då hade jag valt Beat Saber. Spelen har mycket gemensamt, men istället för att hugga med svärd går Synth Riders ut på att röra på armarna i någon sorts dans. Den stora fördelen för mig visade sig vara musiken. Beat Saber är fortfarande fantastiskt, men musikutbudet var inte alls min grej och trots Queen-DLC i år har jag svårt för stora delar av soundtracket som består av tung industriell techno. Synth Riders har rätt blandad musik men stark betoning på 80-talssynth som doftar Amiga-moddar lång väg, blandat med diverse 80-talsmusik i allmänhet, och av någon anledning en lång rad electro swing-låtar där ”Empires” är den allra bästa. Det är helt otroligt, det är som om kombinationen av musiken och rörelserna tjuvkopplar direkt in i endorfincentret och omedelbart gör mig glad när jag gungar till strofen ”I can see it in your eye”. Jag behöver inte spela det länge, men tio minuter Synth Riders är ett rent lyckopiller.
Årets spel är förstås extremt enkelt att välja, faktiskt ännu enklare än Elden Ring förra året. Baldur’s Gate 3 utklassar allt i år och de flesta åren dessutom. Det är inte bara ett rollspel med sensationella karaktärer, fantastisk dialog, magnifik musik och oöverträffad frihet, där man kan göra vad man vill. Framför allt omfattar det friheten att vara vem man vill. Det är nog inte en slump att så många av spelets skådespelare tillhör HBTQ-spektrat och är extremt välkomnande och sympatiska personer, men det är ett viktigt ställningstagande att årets största spel låter dig älska vem du vill samtidigt som du kämpar mot ondskan (eller för den delen för den). Om man ser Street Fighter 6 som ett negativt exempel på dagens spelindustri är Baldur’s Gate 3 istället raka motsatsen, med ohyggligt mycket innehåll till ett fast pris och inga som helst säsongspass. Det är också utvecklat av en fristående spelstudio med några blygsamma men stora succéer i bagaget, vilket förmodligen är förklaringen till att de kunde satsa så stort med det här spelet.
Efter 180 timmar fördelat över tre kampanjer har jag fortfarande inte ens sett slutet, men ändå har jag sett flera slut i de olika personliga äventyren och redan där står Baldur’s Gate 3 sig starkt mot tidernas bästa rollspel. Neil Newbon, Jennifer English och Samantha Béart har de allra starkaste prestationerna, men den absoluta storheten finns i att minsta sidokaraktär som Alfira, Roah Moonglow, Dammon, Omeluum, Mol, Nettie, Arabella och Lunk är minnesvärd, för att inte tala om storspelare som Gortash, Raphael, Mizora, Ketheric Thorm och en viss slemmig tentakeltyp. Det ger också spelet en enorm fördel kontra From Softwares mästerverk, för även om de har massor av charm är det väldigt svårt att få en lika personlig relation när man träffar en karaktär tre gånger fördelat över hundra timmar.
Jag vet inte om det kan överträffas, ens av Larian själva. Kombinationen av den perfekta spelvärlden, rätt teknologi och rätt utvecklare med enormt fria tyglar och extremt goda instinkter är svår att hitta någonstans, ens bland de mest etablerade spelföretagen. Jag är bara glad att det inte släpptes samma år som Elden Ring, så att jag åtminstone inte behöver bestämma mig för vilket av dem som är bäst.