Det börjar vara så pass länge sedan jag först började se Game of Thrones, även om jag inte såg de första säsongerna precis när de sändes, att jag har glömt mycket av detaljerna. Dessutom var det mycket detaljer som jag helt enkelt inte noterade. Det här är en serie som är proppfull av karaktärer, historia och små föraningar, och mycket är inte tydligt förrän man har sett stora delar av serien. Nu blir det lite spoilers här, men säsongen börjar ha några år på nacken, så har du inte sett den än är det nog dags nu. Sen kan du se om du håller med mig. Jag kommer också att nämna saker som hände i den senaste säsongen, så varning för det.
Dåså. Det finns förstås väldigt mycket att notera. Säsong ett är mer fullpackad än jag minns den, och saker händer väldigt snabbt. Jag minns förstås att Bran knuffades ner från tornet redan i det första avsnittet, men att han har varit en krympling ända från början känns ännu sorgligare när vi har följt honom genom fem säsonger och sett hans stordåd sedan dess. Bran är en av dem jag hoppas mest på. I samma veva kan jag ju notera att Thoros of Myr namedroppades redan tidigt (men, var det inte Beric som hade det brinnande svärdet?), och att Beric faktiskt dök upp (i en mycket mesigare version) några avsnitt in. Hodor syns knappt till, men Osha dyker upp extremt tidigt.
Redan från start är det en fröjd att se Varys och Baelish munhuggas, och visst är det fascinerande att Varys fortfarande är ett mysterium. Visst, Littlefinger är en skitstövel som heter duga, men Varys vägar äro outgrundliga. Nu stödjer han Daenerys, men på vems sida står han egentligen? Han var ju trots allt aningen inblandad i att sätta dit Ned.
Och Daenerys då. Jag är ett ohyggligt stort fan av Jorah ”Friend Zone” Mormont, men i övrigt har mitt intresse för hennes äventyr varierat i grad med hennes medhjälpare. Nu från början är det egentligen Viserys och Drogo som kretsar kring henne, och båda är rätt torra. Det var trevligt att se Viserys få vad han förtjänade – det brukar ju generellt ta en säsong eller så att få se en skitstövel lida, så man får passa på. Jag kan dock påpeka att det bör vara väldigt svårt att få guld att smälta i en vanlig brasa, men okej då.
Överlag är jag förvånad över hur tidigt en del karaktärer dök upp. Tywin blev förstås inte viktig förrän i nästa säsong, men dyker upp i en minnesvärd scen redan nu. För att inte tala om Kevan, som sedan knappt var aktuell förrän nyligen (och då fortfarande oviktig). I bakgrunden tycker jag mig också skymta överläkaren från Scrubs … men han blev aldrig viktig längre fram, vad jag minns. Lancel var ju visserligen avgörande i den första säsongen, men aldrig viktig som karaktär, och det var fascinerande att se hans förändring till senare säsonger. Och Bronn, en av seriens roligaste personer, dök upp nästan från början han också. Och Catelyns galna släktingar, där åtminstone Robin fortfarande är relevant, var också med tidigt. Den enda som hade kunnat dyka upp men som hölls dold, var Jaqen.
Det är också lite komiskt, i efterhand, att höra alla tala om att vintern nalkas och att både dothraki och vita vandrare snart ska invadera. Nu är vi sex säsonger senare och det kanske, kanske händer i nästa. Nu vet jag inte hur många år som har gått, officiellt, men några år borde det vara i alla fall. Det märks om inte annat på barnskådisarna. Tommen är väl någon annan i de första scenerna (där han inte ens pekas ut), men Bran, Rickon och Arya är så små. Visst, Sansa också, men hon har alltid känts för gammal för sin roll. Det är också komiskt hur fullständigt vedervärdig Sansa är till en början. Det är inte förrän nyligen som jag har börjat gilla henne.
Det kan man förstås säga om många. Jaime växte, främst tack vare Brienne, till en mångsidig personlighet, även om han fortfarande är ett svin. Sandor var ju bara en stor skurk i en fjantig rustning till en början. Och jag hade egentligen svårt för Jon också, som kändes sådär trist standardhjältig. Men de sista avsnitten gav honom mycket, särskilt när han började få sitt lilla brödraskap. Det är väl lite fånigt att två av hans kompanjoner heter Sam och Pyp, men det är väl också ungefär så långt man kan jämföra G.R.R. och J.R.R. Det är också väldigt intressant att notera att Lord Commander Mormont säger åt honom, i sitt rum, att han inte kan återuppväcka någon från de döda …
På tal om att dö. Förutom Viserys hann ju en handfull porträttfigurer gå åt (porträttfigurer i den bemärkelse att de skulle ha haft egna bilder i ett rollspel). Och även om det var chockerande första gången är det lätt att se i efterhand precis det ögonblick när de gör ett ödesdigert misstag. Viserys hade kunnat ta sitt pick och pack och försvinna, men han var tvungen att inkräkta på en helig plats, full, och hota Daenerys och Drogo. Drogo å sin sida gjorde ett ganska fånigt misstag, men det var ändå typiskt för hans arrogans. Han gick bokstavligen in i ett onödigt, djupt sår, och det var hans folks våldsamheter som motiverade Mirri att hämnas. Robert var full och dum. Och Ned … spelades av Sean Bean. Fast jo, att spela alla sina kort för Cersei var oerhört korkat, för att sedan följas upp av att avfärda både Renlys och Littlefingers försök att utnyttja situationen.
Slutligen en liten fundering. Vi fick aldrig någon klarhet i Pycelle. Vad var det egentligen med att han är fullt kapabel att promenera obehindrat? Fanns det någon plan som sedan ändrades, eller var det bara tänkt att visa att han var en listig jävel?