Man skulle lätt kunna tro att det är ett skämt, en bortglömd nyhet som råkade publiceras ett halvår för sent. Men nej. Nintendo släpper 2DS, en utplattad 3DS utan 3D-funktionen men i övrigt samma hårdvara. För 130 dollar får man alltså tillgång till alla 3D-spelen men slipper tjafsa med 3D-knappen.

Men… va? Alltså… eh. Jag spelar sällan med 3D-stödet på, eftersom det är ohyggligt instabilt och kräver att man skruvar fast huvudet i hjälmen från A Clockwork Orange för att det ska fungera bra. Men… formatet heter 3DS. Nu blir det som om Sony skulle släppa en Playstation som inte går att spela på och kalla den för… Noplaystation, typ. Det blir ett nytt format, men ändå inte.

Tanken är väl att föräldrar ska kunna köpa Pokemon (som släpps snart) åt sina barn utan att behöva oroa sig för larmrapporter och dessutom kunna få den snäppet billigare. Men samma föräldrar, som redan är förvirrade över DS, 3DS, Wii och Wii U kommer att bli alldeles borta nu. Vi har alltså DS, DS Lite, DS XL, 2DS, 3DS och 3DS XL, och 2DS spelar alla 3DS-spel men det gör inte DS-versionerna. ”2DS är som en 3DS fast utan 3D”, försök säga det till Anna, 38, med två skrikande ungar som tillbehör och få henne att greppa det direkt. ”Den kör DS-spel och 3DS-spel”. ”Jaha, men kör den inte 2DS-spel?”.

Dessutom är det tveklöst den fulaste hårdvaran jag har sett på länge. Alltså, de har tagit bort det enda som gör 3DS:en respektabel och istället lagt till mer ful svart plast. Och skärmarna känns väldigt godtyckligt olika nu när de bara sitter ovanför varandra. Grymt mycket bortslösad yta också.

Överhuvudtaget begriper jag inte varför. Till skillnad från Wii U så säljer 3DS jättebra. Varför röra till det med en budgetmodell?