Jag har nog tappat räkningen. Vilken Avengers-film blir det här i ordningen? Nio? Tio? Många blir det i alla fall, och Age of Ultron är något av en mellanfilm i sammanhanget. Det börjar nästan kännas som om varje film är ett två timmar långt otroligt påkostat tv-serieavsnitt, och referenserna till kommande historier duggar tätt. Att Wakanda helt plötsligt tas upp beror förstås på att Black Panther kommer att introduceras i nästa Captain America-film och sedan få en egen ett år senare. Inledningen i sig är en uppföljning på en tråd ur Agents of S.H.I.E.L.D.-serien. Och en himla massa sidekicks från separata filmer (Falcon, War Machine och Heimdall – om han nu kan räknas som sidekick) dyker upp. Plus att vi får möta tre nya Avengers, utöver de redan etablerade sex.

Att hinna med allt det här på två timmar, drygt, gör att det blir lite stressigt. Ändå läggs en hel del tid på karaktärsutveckling, främst på Natasha och Clint som inte har lyxen att göra det i egna filmer. Konstigt nog fungerar det. Jag gillar det här gänget och deras märkliga relationer, och det är därför filmerna är värda att se. Bland nykomlingarna är Vision favoriten – jag brukar alltid gilla Paul Bettany i hans märkliga roller, och trots att han dyker upp så sent etablerar han sig på ett väldigt smidigt sätt. Jag gillar också Ultron, vars blandning av vältaliga monologer och brutala utfall påminner om både Bane i Dark Knight Rises och Beast Wars-versionen av Megatron. Scarlet Witch är inte lika klockren, kanske mest eftersom hon känns plockad ur X-Men (vilket hon på sätt och vis är) och inte riktigt hör ihop med övriga Avengers.

Möjligen är dialogen för lättsam och striderna lite för enkla för våra hjältar, men å andra sidan är de ju rätt etablerade vid det här laget och det är trots allt en superhjältefilm som påminner om en serietidning – är inte det meningen?