Allt som har någon som helst koll på spelmusik känner väl till ”Baba Yetu” vid det här laget? Christopher Tins fenomenala kördänga är över tio år gammal, men blev inte känd för de större massorna (inklusive mig) förrän den vann en Grammy, som första spelmusik att göra det. Men jag hade inte reflekterat mer över det och insåg inte att Tin har hunnit komponera både en och två separata skivor (därav den första som vann den faktiska Grammyn eftersom spelsoundtracket för Civilization IV inte var aktuellt). Vi snackar alltså om tjugotvå stycken av potentiell ”Baba Yetu”-nivå, som ändå är relativt okända. Så kan det inte få förbli.
Calling All Dawns är en skiva i den genre som smått nedlåtande kallas World Music, men den har mer gemensamt med den typen av fristående verk som Yasunori Mitsuda och Nobuo Uematsu har släppt (exempelvis Sailing to the World respektive Phantasmagoria). Det är dramatisk, klassisk musik med inslag av rytmer från hela världen, med mäktiga körer och starka soloframträdanden. På skivan blandas allt från ”Baba Yetus” swahili till latin, hebreiska, sanskrit och farsi, och liksom ”Baba Yetu” används religiösa texter och andra dikter på respektive språk.
Skivan följer temat liv – död – återfödelse, och styckena följer liknande stilar. Följaktligen är också skivans mitt aningen seg och sorglig, men låt nummer två, ”Mado Kara Mieru” på japanska, når nästan samma höjder. De fyra sista är kortare, men väver in i varandra och fungerar som en större berättelse på hebreiska, farsi (den mäktiga ”Hamsafar”) och Bollywood-kryddad sanskrit för att kulminera i ”Kia Hora Te Marino” på maori, som är nästan lika briljant som Baba, fast med lite mer haka.
Sen har vi The Drop That Contained The Sea, där temat är vattnets kretslopp. Här är blandningen mer varierad och också spretigare. Bulgariska ”Temen Oblak” är dramatisk och påminner om Xenogears på många bra sätt. ”Tsas Narand Uyarna” är definitivt den första musiken jag hör på mongoliska, men det är ingen dålig början. ”Seirenes” på forngrekiska påminner om mer typisk filmkörmusik (och forngrekiska låter som rena alviskan för mig). Även våra trakter representeras av den pampiga ”Haf Gengr Hrithum” på fornnordiska som jag förväntar mig dyker upp i nästa God of War.
Allra bäst är dock de två afrikanska låtarna, ”Iza Ngomso” på sydafrikanska xhosa och den avslutande ”Waloyo Yamoni” på det ugandiska minoritetsspråket lango. Soweto Gospel Choir återvänder från ”Baba Yetu” och gör ett precis lika bra jobb. Iza är helt enkelt fantastisk. Waloyo är 12 minuter toppar och dalar som introducerar olika teman, som sedan kulminerar i tre minuter crescendo med allt på en gång.
Det blir oftast bra när musikkulturer blandas. När Mitsuda och Higashino tolkar keltisk musik i Xenogears och Suikoden, när Cecile Corbél gjorde en blandning av fransk och japansk musik till Arrietty, när kinesiska Faye Wong gör en cover på irländska tranbär, eller när en amerikan gospelifierar Afrika med Lejonkungen. Eller alltså när en kinesisk-amerikan bjuder in hela världen i sin studio. Då blir det riktigt bra.