Som så många andra som växte upp på åttiotalet har jag starka nostalgiska band till Duck Tales, en av Disneys första stora uppdateringar av klassiska hjältar. Den nya versionen från 2017 fick bra omdömen, men jag hade inte möjlighet att börja kolla på den nu förrän jag skaffade Disney+. Efter att ha plöjt den första säsongen ungefär lika intensivt som The Mandalorian kan jag dock konstatera att det här inte bara är lika bra som föregångaren, utan troligen bättre.

Med sisådär trettio år av tv-serier mellan de två är det inte konstigt att formatet har förbättrats. Istället för mestadels fristående avsnitt där allt återgår till det normala mellan varje, är det en löpande handling som utvecklas, delvis i bakgrunden. Varje berättelse har förstås ett eget fokus och handlar ofta om Joakim och knattarnas diverse äventyr, men det finns också återkommande trådar. Och framför allt har serien en karaktärsutveckling som utklassar allt i den förra serien.

Allvarligt, vad är skillnaden på Knatte, Fnatte och Tjatte? Kn, Fn och Tj? I originalet pratade de oftast i kör och var i princip inbördes utbytbara. Den här gången har de distinkta personligheter och trots att de på många sätt är lika, brukar historierna ofta driva dem åt olika håll. Knatte är den mer ursprungliga och är den enda som är fanatiskt besatt av Gröngölingarnas Handbok, medan Fnatte är mer cynisk men också mer känslosam, och Tjatte är lat och besatt av tanken på att bli rik. Det öppnar för fler roliga dialoger och mer dramatik, inte minst då Fnatte bedriver en hemlig undersökning för att få reda på vad som hände med knattarnas mamma.

Till största delen är karaktärsgalleriet samma som förut, men med betydligt mer variation. En stor skillnad är att Anki och hennes farmor är betydligt mer aktiva. Istället för en ganska menlös anka i rosa (något som man skämtar med nu) är Anki både tränad som agent av sin farmor (som hade hemliga uppdrag med Joakim på 60-talet) och en gigantisk Joakim-fangirl. Albert saknas – mestadels – men finns ändå med på ett hörn. Det grävs också djupt, och inte bara Oppfinnar-Jocke och hans glödlampekompis dyker upp utan också Joakims gamla flört och rival Gullan, plus diverse skurkar från tidigare. Den enda som verkar helt ny är den nya triljonär-rivalen Mark Beaks (Måns Trut i översättningen), en uppenbar pastisch på IT-profiler som Mark Zuckerberg eller Elon Musk, som lever för likes och buzzwords och är besatt av att stjäla teknologi och lansera den som sin egen. Nu minns jag inte allt från den gamla serien, men det känns också som att man hämtar in fler historier från det övergripande ank-universumet och inte bara från Duck Tales. Kalle själv har en större roll, om än i bakgrunden, och Alexander Lukas är i fokus i ett tidigt avsnitt. Man driver också med det faktum att Joakim fortfarande har en bakgrund som guldgrävare i Klondike, trots att serien utspelar sig i nutid.

Jag gillar verkligen tecknarstilen som är modern men ändå klassisk på samma gång. Som en tjusig detalj är alla målningar som syns i serien tecknade i en mer glamorös, glansig Carl Barks-stil. David Tennants nya röst till Joakim är också strålande och gör att Alan Young inte saknas riktigt lika mycket. Överhuvudtaget är det här en mer fokuserad serie med berättarfokus, med en del briljant humor och utmärkta karaktärer, och en rejäl dos respekt för originalet. Och jag tror nog att den trettio år gamla serien får se sig överklassad.