När jag såg The Hobbit: Battle of the Five Armies för ett år sedan var jag förvirrad, besviken och lite arg. Var detta slutet på ett fantastiskt stycke filmhistoria? Trots att Desolation of Smaug hade en del rena dumheter (inklusive tunnfärd och orgasmiskt Athelas-helande) så fanns det också en hel del att gilla, som den fantastiska Smaug-dialogen och stora delar av Laketown. Men i BotFA kunde jag inte på rak arm komma på några höjdpunkter.

Med ytterligare ett år i bagaget och tid att slutföra filmen på riktigt (något som diskuteras i extramaterialet) är resultatet faktiskt … bättre. De sanslöst korkade scenerna finns kvar: Galadriels gräsliga överspel, Super Legolas Bros, Bards korkade MacGyver-båge, Thranduils spinoff-produktplacering, Thorin som sjunker i CG-guld, nästan allt som Alfrid ägnar sig åt. Men med bara sisådär en halvtimme extra har Jackson äntligen lyckats klistra ihop det hela på ett vettigt sätt.

Galadriel får kliva in och förinta en orch innan nazgul-striden börjar. Det blir ett mer hjärtligt välkomnande när dvärgarna återförenas. Radagast får delta i befriandet av Gandalf. Överhuvudtaget får vi mer av alla som inte är Bilbo, Thorin eller Legolas, vilket balanserar filmen bättre. Det är lite fler eller förlängda scener innan striderna börjar. Vi får en payoff på Bofurs scen med Bilbo i Dimmiga Bergen. Dvärgarna glöms inte bort efter att ha stormat ut från Erebor, Bifur och Bombur får några välbehövliga scener, och framför allt får vi en förklaring till var de där stenbockarna kommer ifrån helt plötsligt. En annan skillnad som jag verkligen gillar är att det faktiskt hinner bli blodsutgjutelse mellan alver och dvärgar – det stämmer bättre överens med att de fortfarande hatar varandra när Lord of the Rings utspelar sig. Med lite mer tid för striden så får vi se fler specialenheter istället för bara en gröt av stridande i dalen.

Det är fortfarande en del som inte klaffar. Beorn är fortfarande irrelevant (en scen från extramaterialet saknas, men att göra honom riktigt viktig hade krävt mer än så), och jag hade gärna fått se en pytteliten bit extra av Oin, Gloin och Dori, som försvinner i mängden. Att Dain blev helt datoranimerad var synd, men han får i alla fall göra lite mer den här gången så han känns motiverad som karaktär. Jag säger inte att Battle of the Five Armies har blivit en toppfilm, men den har i alla fall blivit acceptabel. Vilket är mer än jag trodde de skulle lyckas med efter bioversionen.

Den korta filmversionen (som jag köpte av någon korkad anledning i somras) hade patetiskt extramaterial, men här är det som vanligt två hela skivor fullpackade med grejs. Det är lika uppriktigt och detaljerat som alltid, och om man läser mellan raderna så är det lättare att förstå filmens brister. Jackson beklagar sig över att han aldrig hade tid att riktigt planera filmerna efter att Guillermo del Toro hoppade av projektet. Till slut fick man ta en paus i inspelningen på ett år för att åtminstone få någon ordning på striden i den sista filmen. Nog för att det var ett ekonomiskt beslut att dela upp historien på tre filmer, men jag bävar för hur skakigt det hade varit om allt hade behövt vara klart till julen 2013.

Men trots att resultatet inte blev perfekt så är det, ännu en gång, en ren glädje att få titta bakom kulisserna på världens mest fascinerande filmskapande. Alla verkar älska det de gör och det finns en himla massa värme som inte rimligtvis kan vara regisserad. Som någon sa, Jackson har åtminstone lyckats hålla Nya Zeeland i arbete några år till, och de verkar ha haft väldigt kul på vägen. Som någon som ägnar mycket tid åt karaktärsdesign är det också intressant att se tankarna bakom dvärgkvinnors skägg, inspirationen till alvrustningar och mekaniken kring hur ett trähus reagerar när en drake på hundra ton trampar på det.