Nu när jag börjar få slut på saker att göra i Dark Souls II har jag kikat på Bloodborne igen. Jag fastnade lite på en av bossarna och tappade sugen, men efter att ha tagit mig i den blodstänkta kragen och skaffat lite hjälp så löste det sig. Och ganska snart därefter började spelet öppna upp sig, och nu har jag helt plötsligt tonvis med vägar att utforska. Varav alla leder till ond bråd död.
Låt mig tänka. Jag har några skumma områden att rota runt i utanför den stora katedralen (och någon berättade att det finns en särskild skatt på ena sidan). Jag är inte riktigt klar med Forbidden Woods eftersom jag har sprungit in i några återvändsgränder och fortfarande saknar ett sätt att snabbt ta mig tillbaka till början. Jag har inte lyckats besegra Iosefka och så ska det finnas en boss gömd där också. Sen stötte jag på en elektrisk supermegabest i området dit jag blev förd av den där jäkla karatekulten, som jag inte gärna vill bråka med igen. Och så hann jag inte utforska riktigt fullt där nere under Healing Church Workshop eftersom jag fick spö av nämnda karatekult. Plus förmodligen fler ställen jag har glömt.
Medan jag spelar och får spö i omväxlande grad är det lite intressant att reflektera över skillnaderna och likheterna mellan det här och Dark Souls-spelen, särskilt med tanke på det ställningskrig som pågår. Väldigt många menar att Bloodborne är fullständigt överlägset Dark Souls II, särskilt eftersom vår Gud och Frälsare Miyazaki-sama låg bakom det ena och inte det andra. Jag håller inte med.
Bloodborne är snyggare, snabbare och har onekligen en helt helvetiskt smart nivådesign där allt sitter ihop och det finns smarta genvägar överallt. Dark Souls II är inte lika snyggt och bandesignen är, med några undantag (Forest of the Fallen Giants, Lost Bastille och DLC-ställena), tämligen linjär. I gengäld flyter det dock på mycket bättre och jag stör mig på hackigheten i Bloodborne. Dessutom är jag inte förtjust i snabbheten, eftersom det är det enda alternativet.
Det geniala med Dark Souls II, och dess två föregångare, är att det finns så många sätt att ta sig an spelet. Långsam tank, brutal tvåhandssvärdsbarbar, snabb ninja, feg bågskytt, explosiv avståndsmagiker, backup-helare för co-op, eller en kombination av alltihop. Bloodborne är mycket mer av ett karaktärsactionspel och belönar aggressivitet över allt annat. Systemet för att återfå energi gör att det oftast är bättre att fortsätta vifta på än att retirera, men det rimmar inte riktigt bra med hackigheten som gör det svårare att tajma attacker och få översikt över striden. Dessutom stör jag mig på pareringssystemet. Jag har börjat få kläm på det och kan hantera många fiender, men sen finns det vissa som till synes ignorerar det. Jag skjuter och skjuter när de gör sina attacker och de går bara rätt igenom och gör mos av mig. Gör jag fel? Har jag fel timing? Har jag för svagt vapen? Eller går det bara inte, och hur skulle jag i så fall veta det?
Sen är det smått komiskt hur Miyazaki-brigaden hånar Dark Souls II för att det är så många ”humanoida bossar med stort vapen”. Låt oss titta på Bloodbornes bossar. Första bossen: stort hårigt monster som är superaggressivt och viftar en massa med sina jättelånga lemmar. Andra bossen: en normalfiende … som förvandlas till ett stort hårigt monster som är superaggressivt. Tredje bossen (nu kan ordningen bli lite valfri visserligen): stort hårigt monster som är superaggressivt och viftar en massa med sina jättelånga lemmar och sprutar gift. Fjärde bossen: stort hårigt monster som är superaggressivt och viftar en massa, mestadels med en av sina jättelånga armar. Och femte bossen, alltså ett stort hårigt monster som är superaggressivt och viftar med allt och dessutom är elektriskt. Alltså, jag skulle ge vad som helst för en långsam taktisk boss eller ett Bed of Chaos-liknande pussel just nu.
Trots min skepsis är det ändå något som driver mig vidare, och det är väl ändå den där From/Miyazaki-magin. Det är förstås ohyggligt spännande och intensivt, och fortfarande bättre än 90% av alla andra spel. Någon dag ska jag till och med recensera det. Men jag tänker inte sätta det på någon sorts piedestal och hävda att det är tidernas bästa spel. För det är det inte. Åtminstone inte i mitt tycke.
Jag tycker själv att Bloodborne är lättare än båda Dark Souls-spelen. Men jag lärde mig att spela utan sköld i Dark Souls II, så det var inte nytt för mig.
Har du utforskat Hemwick Charnel Lane än? Det är ett ganska lätt område (jag föredrar att ta mig an det innan jag slåss mot Vicar Amelia) där det finns massor av uppgraderingsmaterial till ditt vapen.
Gällande pareringar, så funkar det inte mot alla attacker och alla fiender, nej. Generellt gäller att när fienden är jättemycket större än du är så kommer det inte fungera. Så var det också i tidigare Souls-spel. Skillnaden jämfört med tidigare Souls-spel är att man nu kan parera på avstånd. Det gör det lättare att parera än tidigare (på de fiender där det faktiskt funkar) för om man är på perfekt avstånd kan man i vissa fall parera även fast man är så pass långt bort att fiendens attack skulle missa om man misslyckas med timingen.
Om du vill få det bästa slutet kan det vara en god idé att lämna Iosefka i fred ett tag till. (Det går i för sig att debattera vilket slut som är bäst, men låt mig i stället säga det slut som innebär att du får slåss mot flest bossar på slutet)
Man ska inte ta de som kritiserade Dark Souls II på för stort allvar. Det är väldigt tydligt att många av dem aldrig gav spelet än ärlig chans. Jag håller med om att Dark Souls II är ett bättre spel än Bloodborne. Dock inte så mycket på grund av de saker som du kritiserar, utan mer på grund av att PVP funkar så otroligt mycket bättre i Dark Souls II.
Delar av din kritik är svår att bemöta utan att spoila. Det enda jag kan säga är fortsätt spela :)
Är precis som du ett stort fan av Demon’s och Dark souls serien. Men gav upp Bloodborne för ett tag sedan, då det känns som att ”tur” har för stor inverkan på hur utgången i många av striderna slutar. Som du själv nämner om man missar med en parering så är det i många fall game over även mot vanliga mobs, för man tål i bästa fall inte mer än 2-3 träffar. Jämför man med striderna i Dark souls så känns dessa mer taktiskt upplagda där man oftast har fler alternativ till överlevnad än att försöka gå in och slå frenetiskt i hopp om att få tillbaks en del av hälsan.