Jag såg Fellowship of the Ring, för sisådär tionde gången. Med The Hobbit och motsvarande del av Lego Lord of the Rings i färskt minne var det extra intressant att notera alla detaljer. Och det som stör mig är att folk ser Boromir som en fiende.

Boromir, son till Denethor, son till Ecthelion, var den förstfödde och den främste, och en skicklig krigare och ledare som försvarade Gondor mot den närbelägna fienden. Efter att en dröm hade uppenbarat sig för honom (och, det ska nämnas, även för Faramir) beslöt han sig för att resa norrut till Vattnadal för att söka hjälp. Den här resan gjorde han ensam och den tog 110 dagar, och Tolkien har senare noterat att det var en extraordinärt modig handling, även om den inte detaljeras i själva berättelsen.

Därifrån känner de flesta till hans historia, men det ska påpekas att boken är betydligt mer respektfull. Filmen stryker en del stordåd och bioversionen klippte bort mycket av hans motivation. Den förlängda versionen ger honom en betydligt bättre anledning att bli frustrerad och till slut tillfälligt tappa förståndet. Lego-spelet är förstås närmast en parodi och där behövs bara lite skrockande och att stryka skägget för att Boromir ska vara en tvättäkta onding, så det stör mig rätt ordentligt.

För Boromir var en hjälte som gjorde ett enda fel i sitt liv. Det var förstås ett stort fel som ledde till att brödraskapet splittrades, men han fick plikta med sitt liv och dessutom ska det påpekas att Frodo redan hade bestämt sig för att ge sig iväg ensam. Det var hans frustration och hans förlorade hopp som blev hans fall, inte någon ondska. Det visar också på Ringens makt, en makt som annars känns ganska tam i berättelsen.

Jag menar, sju av åtta medlemmar i brödraskapet visar inget som helst intresse av världens mäktigaste föremål. Gandalf och Galadriel gör en stor affär av att inte ta emot Ringen och de kan väl antas ha ganska stor vilkestyrka, men resten är så förbaskat nobla att det sabbar en del av deras karaktär. Hoberna är väl per definition så motståndskraftiga eftersom de inte har några direkta ambitioner bortom att få sig nästa mål mat – där Ringen har väldigt lite att tillföra. Legolas är prins och Gimli är åtminstone någon sorts adel – han var sonsonsonson till en dvärgkung, men ingen av dem verkar någonsin fundera på att använda Ringen för att, tja, befria Mörkmården från ondska eller rensa upp i Moria eller spöa en drake eller nåt sånt. Och Aragorn är förstås utstuderat nobel i allt han gör.

En av de värsta delarna i boken är kontrasten mellan Faramir och Boromir. Faramir är Bror Duktig, en pojkscout som trots att han inte älskas av sin far och trots att han är minst lika mån om att försvara Gondor är fullständig säker från Ringen. ”Jag skulle inte plocka upp den om jag så fann den liggande på vägen”, fritt parafraserat. Jahaja, snyggt jobbat med att få bror din att framstå som ett svin. Den förändringen välkomnade jag i filmerna.

Trots att jag älskar Sagan om Ringen-filmerna mer än nästan alla andra filmer kan jag konstatera att jag inte är särskilt förtjust i huvudpersonerna. Sam gillar jag, och både Theoden, Eomer och Eowyn. Och förstås Boromir. Det är karaktärer med brister, som gör fel ibland, men som blir hjältar när det behövs.