Det är väldigt sällan fightingspelsfigurer försvinner mellan uppföljare. Något som däremot är en rätt viktig del av atmosfären, och som allt som oftast kastas bort som förbrukade McDonalds-servetter, är bakgrunder. Särskilt i de fallen där ett spel har blivit helt överkört av sin föregångare.

Ta Capcom vs SNK som exempel. Ett helt okej spel, fantastiskt spännande koncept, halvtaskigt karaktärsutbud, uruselt interface med gräsliga porträtt… och originella, superdetaljerade bakgrunder i klar nivå med både Capcoms och SNK:s bästa.

Ofta var det smarta varianter på klassiska miljöer. Den sovande buddhan har vi besökt i både Sagats och Adons olika bakgrunder men här fanns det två riktigt tjusiga versioner i olika dagsljus. Dojobanan var ett halvfärdigt bygge där delar föll loss medan man slogs, men utanför på gatan ser man butiken Son-Son och inser att man är i samma kvarter som Guys Alpha-bakgrund och Hondas Alpha 3-bakgrund (som i sin tur är utanför en Marvel vs Capcom-bakgrund och Hondas ursprungliga från Street Fighter II). Och så fanns förstås arkadkallen Neo-Geo Land, en verklig plats som fanns i Osaka och som varit bakgrund i otaliga King of Fighters-spel (plus, vill jag minnas, Fatal Fury-filmen). Sen var det allmänt stämningsfulla banor som bilolyckan, den mörka gränden med skuggor på väggarna, det japanska slottet och några fler. Det enda jag minns som en besvikelse var Nakorurus bana som bestod av grått, grått och ljusgrått.

Capcom vs SNK 2 var det bättre spelet, absolut. Det är en tidlös klassiker med ett mycket roligare gäng karaktärer, tonvis med valfrihet och några ikoniska (om än märkliga) låtar. Det är också fullkomligen fullproppat med cameos av figurer som tyvärr inte fick vara med (Leona! Billy Kane! Fokker!). Men med några få undantag är bakgrunderna trista, överanimerade och Dreamcast-kantiga. Annat var det i ettan.