Så var det avklarat, Quantic Dreams senaste storverk. Jag tillhör de som verkligen gillade Heavy Rain och jag såg fram emot Beyond redan från början. Men när det precis skulle släppas blev jag tveksam. Recensionerna var minst sagt delade, och det finns lika många femmor som nior. Jag undrar vad det beror på. Kanske på vad man förväntar sig.

Det som jag gillade mest av allt med både Heavy Rain och Beyond är att det är riktiga, tvättäkta äventyrsspel. En gång i tiden var peka-klicka-äventyren unika i spelvärlden. Jag menar, det var jättekul att spela Mega Man men han kunde bara hoppa och skjuta. Så var det med nittio procent av alla spel då, och det fanns inte sådär värst mycket mer att göra i samtida rollspel. Ironiskt nog var ”rollspelandet” väldigt mycket att låtsas att det hände saker. Men äventyrsspelen var, för sin tid, en smygtitt in i en framtid där vi kunde spela en film. Maniac Mansion må vara simpelt idag men interaktionen är mer nyanserad än vilket Call of Duty som helst (som i äventyrsspelform hade haft ett textkommando: Kill).

Efter Lucasarts och Sierras fall har däremot genren fört en blygsam tillvaro. Jag vet att det finns en himla massa indie-äventyr av hög kvalitet, särskilt i Tyskland av någon anledning. Men det är ofta rätt enkla produktioner som saknar den där överpåkostade känslan som man fick av Day of the Tentacle eller The Dig. Det är den känslan som Quantic Dream lyckas återskapa.

Nu tänker jag inte låta det där dra iväg till en recension av Beyond (det kommer när jag har funderat lite mer) men jag kan i alla fall säga att jag är mycket nöjd. Jag fick vad jag ville ha, och längtar redan till nästa spel. Jag menar, visst, The Dark Sorcerer är snyggt. Men jämför Heavy Rain med The Casting så kan du börja gissa hur deras första riktiga spel kommer att se ut. Och sen kan du jämföra Beyond med Heavy Rain… de där spelbara filmerna som jag drömde om i slutet av åttiotalet är inte långt borta.