Det är ett känt faktum att Lord of the Rings: War of the Rohirrim existerar mest för att Warner Bros skulle behålla rättigheterna till filmer baserade på Tolkiens verk. Så istället för att dra igång ett dyrt jätteprojekt för att göra sisådär tre filmer med superfeta datoreffekter, så valde man att göra en anime. Det var oväntat men inte helt orimligt. Det finns ju massor av animerade Star Wars-serier, och hela Animatrix-projektet gick ju ut på ungefär den grejen. Sen hävdar jag bestämt att anime kan vara minst lika bra som någon ordinarie spelfilm – särskilt om man heter Hayao Miyazaki eller Makoto Shinkai.
Kategoriarkiv: Film
Transformers One är den bästa Transformers-filmen någonsin
Trailern var knappast lovande. Generiskt formade robotar med en massa Dreamworks-doftande skämt fick mig visserligen att tro att man siktade på Rescue Bots-publiken för att hålla kvar dem som konsumenter, men det var inte lovande för en storfilm. Men efter att ha sett den kan jag konstatera att det är den bästa Transformers-flmen någonsin.
Det är dock en ganska låg ribba. Transformers the Movie är en kultfilm men rent objektivt är den skräp och helt obegriplig om man inte är en på läsk och popcorn uppåttjackad sjuåring som har tillbringat de senaste två åren med att sträckse de första två säsongerna av tv-serien. Transformers (2007) var visuellt imponerade men lika djup som en vattenpöl, och sen gick det bara utför med de ytterligare fem filmerna. Bumblebee var väl ett trevligt undantag men på bekostnad av nästan all world building, och kunde i princip ha varit en nyversion av Johnny 5.
Sagan om Ringen: Maktens Ringar, säsong två
Det är nästan exakt två år sedan jag sammanfattade säsong ett, och det känns lite surrealistiskt att jag troligen kommer att sitta om sex år och försöka hämta mig från serien som helhet. Vi har fått åtta avsnitt till från Midgård, och så mycket har hänt samtidigt som det finns väldigt mycket kvar.
Säsong ett slutade med att alvernas tre ringar blev smidda, men det var förstås bara början på den historien. Här låg det absolut största fokuset hela säsongen, men å andra sidan heter serien Rings of Power. Och de främsta karaktärerna var mycket riktigt Celebrimbor och Sauron. Det mesta där var strålande. Nu när Sauron är avslöjad kunde Charlie Vickers verkligen storspela som historiens främste bedragare, och Charles Edwards var minst lika bra. Från åskådarens perspektiv är det förstås uppenbart, men det hela är smart nog skrivet och Sauron ljuger nästan aldrig, vilket gör det nästan överraskande de gångerna han faktiskt gör det. Den här historien bjuder på både briljanta karaktärer och löjligt storslagna scener. Jag är bara lite besviken på Galadriel. Efter sina gigantiska misstag i säsong ett – delvis förklarliga i efterhand – sätter hon igång med nya. Det är dags att hon får en vändning snart.
Mestadels ikapp med tv-serierna
I ett kort andhål mellan Baldur’s Gate 3 och Dragon’s Dogma 2 har jag passat på att se av en massa serier som jag hade missat på Disney+ och Netflix. Det är ju egentligen ett ganska angenämt problem att det finns så mycket kvalitativt att se, men det tar onekligen väldigt mycket tid.
What If? Säsong 2
Jag var inte så värst förtjust i den första säsongen av What If?, och jag är redan less på multiversum-konceptet i Marvels cinematiska universum. När allt kan hända och det finns oändliga dimensioner spelar inget heller någon roll. Den första säsongen var också väldigt enahanda – ”tänk om X egentligen var ond” eller ”tänk om skurk Y gjorde det här istället för skurk Z”. I säsong 2 är det inte lika dystopiskt och serien bjuder på några inblickar i platser som vi inte fått se så mycket av, som Nebulas karriär inom Nova Corps eller en annan variant på skrotplaneten från Thor: Ragnarok, fast att Tony Stark hamnar där. Nackdelen är väl att serien skrevs för så pass länge sedan att den inte kan täcka det allra senaste, så det fräschaste som kommer med är grejer från Black Widow och Shang-Chi. Ett plus dock för den nya hjältinnan Kahhori, som gärna får dyka upp i en ordinarie spelfilm.
Pojken och Hägern (utan spoilers)
Det börjar bli nästan parodiskt att säga att det här är Hayao Miyazakis sista film, för fjärde eller femte gången i ordningen. Men skulle det faktiskt bli den sista är det en fin sådan. Jag såg Det Blåser Upp En Vind för nästan tio år sedan, och den var fin men väldigt annorlunda för Miyazakis filmer. Det finns en del stillsamma slice-of-life-historier i Ghiblis utbud men inte riktigt i hans verk. Jag tror inte ens att jag har sett om den sedan dess.
Pojken och Hägern hade en fascinerande utveckling, mycket eftersom Ghibli helt och hållet lät bli att göra reklam för den. Inget alls visades upp, och inte förrän det var dags för den västerländska premiären dök det ens upp en trailer. Därför visste jag i princip inget och det är nog bäst så. Därför tänker jag inte heller berätta något om den, mer än att det är en genuin Miyazaki-film fylld av fantasi och hela tiden nya vändningar. Den är inte lika experimentell som Ponyo eller Isao Takahatas mästerverk Prinsessan Kaguya, utan påminner mer om de lite äldre filmerna. Många återkommande teman syns till, och trots att den är så udda passar den perfekt i Ghiblis bibliotek. Även om den visades som barnfilm tror jag inte riktigt att den lämpar sig för de yngsta, dels är en del av innehållet lite läskigt och dels är den ju på japanska med svensk text. Jag tror inte att det är en av favoriterna, men å andra sidan är ju standarden ohyggligt hög. Se den! Det kan faktiskt bli den sista Ghibli-filmen den här gången.
Everything Everywhere All At Once
Det brukar ta ett tag för mig att se storfilmer, och det tog ganska exakt ett år innan jag fick för mig att köpa bluray-utgåvan och se vad alla pratar om. Och det var minst sagt en speciell film.
Michelle Yeoh har förstås varit med länge, men som asiatisk skådespelerska har hon varit extremt typecastad och även om hon var strålande i Crouching Tiger var det knappast någon extremt komplex karaktär. Och hon brukar oftast bara dyka upp i biroller, som i Memoirs of a Geisha, Sunshine eller Shang-Chi, så det var extremt välkommet att se henne i en så här vansinnigt märklig roll som lyckas med precis allt (överallt samtidigt). Oscar-trofén var välförtjänt.
Wakanda Forever!
Jag passade på att fånga Black Panther: Wakanda Forever på bio en sen söndagkväll. Föregångaren var ju en av höjdpunkterna i MCU hittills, men förutsättningarna för uppföljaren kunde ju inte vara sämre. Jag var länge skeptisk till hur de överhuvudtaget skulle kunna åstadkomma något utan Chadwick Boseman, och den här filmen hade tre stora utmaningar: skriva ut T’Challa på ett rimligt sätt, driva historien vidare, och undvika att plagiera både Aquaman 2 och Avatar 2.
Och även om jag tror att det hade varit bättre på lång sikt att pausa historien och sedan ge rollen till en ny skådespelare, så lyckas man relativt bra att skriva ut honom utan att gå in på detaljer. I inledningen kämpar Shuri för att rädda hans liv från en ospecificerad sjukdom men misslyckas, och stora delar av filmen handlar om hur hon hanterar sorgearbetet. Det är därför en ovanligt lågmäld film även om den har sin beskärda del av typisk Marvel-action.
Sagan om Ringen: Maktens Ringar, säsong ett
Säsong ett av Maktens Ringar är slut, och jag tänkte sammanfatta mina intryck utan att avslöja för mycket av handlingen, för det här är verkligen en serie som har mycket att diskuteras.
Det hade kunnat bli ett spektakel när Amazon först började prata om en serie i Tolkiens Midgård. Ryktet pratade om att det skulle handla om unge Aragorns äventyr, men i efterhand verkar det ha varit baserat på ett förslag från Netflix till Tolkiens familj. Istället siktade Amazon högre och skapade en serie baserad på den andra åldern. Och där fanns det otroligt mycket mer potential.
Cobra Kai öser vidare
Jag avslutade året med att plöja igenom hela säsong fyra av Cobra Kai, efter att ha väntat rätt länge med del tre. Därför har mina intryck av de båda säsongerna blivit ganska svåra att skilja åt. Det jag kan konstatera är att den här märkliga serien lyckas med det mesta. Låt mig förklara utan att gå in på detaljer.
Särskilt säsong tre bjöd på lite väl många återvändande ansikten, men som ett stort fan av Karate Kid 2 kan jag knappast klaga. Förutom de två uppenbara karaktärerna blev jag väldigt imponerad av att de följde upp en liten men viktig del av upplösningen i filmen där Daniel räddade livet på en flicka som i övrigt inte hade varit involverad i handlingen. I övrigt tycker jag att själva berättandet inte utvecklades särskilt mycket, och mycket tid gick åt till att följa upp konsekvenserna av säsong två, nämligen att Robby satt i ungdomshäkte, att Miguel låg på sjukhus med bruten rygg och att Sam hade post-traumatiska bekymmer. Striderna blir dock bara bättre och bättre, och frånvaron av synliga klipp i det episka jätteslagsmålet förtjänar någon sorts pris.
The Beatles: Get Back
Som om det inte räckte med ett nytt ABBA-album så bjuder också 2021 på den minst sagt mäktiga Beatles-dokumentären Get Back. Det var ursprungligen tänkt som en TV-produktion men rann nästan ut i sanden tills det blev en dokumentär om arbetet bakom Beatles sista skiva (kronologiskt), Let It Be, och deras sista konsert på taket till Apple-studion, men det var en mycket kortare version som dessutom inte funnits tillgänglig på länge.
Peter Jackson fick möjlighet att grotta ner sig i allt material som filmades ursprungligen och sätta ihop den här mastodontdokumentären. Vanligtvis skulle jag tycka att åtta timmar är för mycket för det mesta, men kan Tim Rogers ägna sex intressanta timmar åt Tokimeki Memorial så kan Peter Jackson få ut åtta timmar av världens förmodligen främsta band och deras struliga resa till ett färdigt album, bitar av nästa och brottstycken av vad som skulle bli deras respektive solokarriärer.