Det börjar bli nästan parodiskt att säga att det här är Hayao Miyazakis sista film, för fjärde eller femte gången i ordningen. Men skulle det faktiskt bli den sista är det en fin sådan. Jag såg Det Blåser Upp En Vind för nästan tio år sedan, och den var fin men väldigt annorlunda för Miyazakis filmer. Det finns en del stillsamma slice-of-life-historier i Ghiblis utbud men inte riktigt i hans verk. Jag tror inte ens att jag har sett om den sedan dess.

Pojken och Hägern hade en fascinerande utveckling, mycket eftersom Ghibli helt och hållet lät bli att göra reklam för den. Inget alls visades upp, och inte förrän det var dags för den västerländska premiären dök det ens upp en trailer. Därför visste jag i princip inget och det är nog bäst så. Därför tänker jag inte heller berätta något om den, mer än att det är en genuin Miyazaki-film fylld av fantasi och hela tiden nya vändningar. Den är inte lika experimentell som Ponyo eller Isao Takahatas mästerverk Prinsessan Kaguya, utan påminner mer om de lite äldre filmerna. Många återkommande teman syns till, och trots att den är så udda passar den perfekt i Ghiblis bibliotek. Även om den visades som barnfilm tror jag inte riktigt att den lämpar sig för de yngsta, dels är en del av innehållet lite läskigt och dels är den ju på japanska med svensk text. Jag tror inte att det är en av favoriterna, men å andra sidan är ju standarden ohyggligt hög. Se den! Det kan faktiskt bli den sista Ghibli-filmen den här gången. ... Läs hela texten