Kategoriarkiv: Film

Dynasty Warriors kommer till Netflix

Med tanke på att Dynasty Warriors är baserat på historiska händelser har det förekommit en hel del filmer med samma karaktärer, där framför allt Red Cliff är en riktig höjdare. Men nu kommer snart en film som faktiskt är baserad direkt på spelen. Och lyckligtvis verkar den inte så svår att få tag på, då den kommer på Netflix.

Det finns förstås mycket att berätta under tidseran, men de verkar fokusera på de första åren, som i spelen brukar täckas av uppdragen Yellow Turban Rebellion och Hu Lao Gate. Det hela ser helt fantastiskt ut och förutsatt att den även kommer till svenska Netflix har alla vi svenska Dynasty Warriors-fans (alla tjugotre) något att se fram emot. ... Läs hela texten

Bästa Duck Tales hittills?

ducktales02

Som så många andra som växte upp på åttiotalet har jag starka nostalgiska band till Duck Tales, en av Disneys första stora uppdateringar av klassiska hjältar. Den nya versionen från 2017 fick bra omdömen, men jag hade inte möjlighet att börja kolla på den nu förrän jag skaffade Disney+. Efter att ha plöjt den första säsongen ungefär lika intensivt som The Mandalorian kan jag dock konstatera att det här inte bara är lika bra som föregångaren, utan troligen bättre.

Med sisådär trettio år av tv-serier mellan de två är det inte konstigt att formatet har förbättrats. Istället för mestadels fristående avsnitt där allt återgår till det normala mellan varje, är det en löpande handling som utvecklas, delvis i bakgrunden. Varje berättelse har förstås ett eget fokus och handlar ofta om Joakim och knattarnas diverse äventyr, men det finns också återkommande trådar. Och framför allt har serien en karaktärsutveckling som utklassar allt i den förra serien.

Allvarligt, vad är skillnaden på Knatte, Fnatte och Tjatte? Kn, Fn och Tj? I originalet pratade de oftast i kör och var i princip inbördes utbytbara. Den här gången har de distinkta personligheter och trots att de på många sätt är lika, brukar historierna ofta driva dem åt olika håll. Knatte är den mer ursprungliga och är den enda som är fanatiskt besatt av Gröngölingarnas Handbok, medan Fnatte är mer cynisk men också mer känslosam, och Tjatte är lat och besatt av tanken på att bli rik. Det öppnar för fler roliga dialoger och mer dramatik, inte minst då Fnatte bedriver en hemlig undersökning för att få reda på vad som hände med knattarnas mamma.

Till största delen är karaktärsgalleriet samma som förut, men med betydligt mer variation. En stor skillnad är att Anki och hennes farmor är betydligt mer aktiva. Istället för en ganska menlös anka i rosa (något som man skämtar med nu) är Anki både tränad som agent av sin farmor (som hade hemliga uppdrag med Joakim på 60-talet) och en gigantisk Joakim-fangirl. Albert saknas – mestadels – men finns ändå med på ett hörn. Det grävs också djupt, och inte bara Oppfinnar-Jocke och hans glödlampekompis dyker upp utan också Joakims gamla flört och rival Gullan, plus diverse skurkar från tidigare. Den enda som verkar helt ny är den nya triljonär-rivalen Mark Beaks (Måns Trut i översättningen), en uppenbar pastisch på IT-profiler som Mark Zuckerberg eller Elon Musk, som lever för likes och buzzwords och är besatt av att stjäla teknologi och lansera den som sin egen. Nu minns jag inte allt från den gamla serien, men det känns också som att man hämtar in fler historier från det övergripande ank-universumet och inte bara från Duck Tales. Kalle själv har en större roll, om än i bakgrunden, och Alexander Lukas är i fokus i ett tidigt avsnitt. Man driver också med det faktum att Joakim fortfarande har en bakgrund som guldgrävare i Klondike, trots att serien utspelar sig i nutid.

Jag gillar verkligen tecknarstilen som är modern men ändå klassisk på samma gång. Som en tjusig detalj är alla målningar som syns i serien tecknade i en mer glamorös, glansig Carl Barks-stil. David Tennants nya röst till Joakim är också strålande och gör att Alan Young inte saknas riktigt lika mycket. Överhuvudtaget är det här en mer fokuserad serie med berättarfokus, med en del briljant humor och utmärkta karaktärer, och en rejäl dos respekt för originalet. Och jag tror nog att den trettio år gamla serien får se sig överklassad.

Cobra Kai är fantastisk

Jag plöjde just igenom båda säsongerna av Cobra Kai på Netflix, efter att ha tvekat till att skaffa betalversionen av Youtube bara för den här serien. De första pilotavsnitten var visserligen okej, men någonstans kändes det som en plojgrej, och en väldigt intressant parallell till huvudpersonerna. Ralph Macchio och William Zabka var båda två ganska mediokra ungdomsskådisar (om man ska vara riktigt uppriktig) och det var mest grejerna runtom, stämningen, musiken, och framför allt Pat Moritas Miyagi, som gav filmerna riktig finess. När de nu tillsammans drev igång en uppföljarserie så hade det kunnat vara två föredettingar som försöker slå mynt av det de en gång var kända för, som när en femtio-nånting-sångare driver runt på kryssningsfartyg och spelar den där one-hit-wondern som slog riktigt ordentligt sommaren 1984.

Och det geniala är att det är ganska precis vad Daniel LaRusso och Johnny Lawrence sysslar med. Båda männen är föredettingar som aldrig har kunnat släppa det där som hände drygt trettio år tidigare. Daniel är visserligen hyfsat framgångsrik bilsäljare med villa, fru och barn, men han gör fortfarande en jättegrej av att han vann en lokal karateturnering en gång i tiden. Och Johnny är en försupen hantverkare med humörproblem och en ungdomsbrottsling till son, som mer eller mindre i desperation startar om Cobra Kai för att försöka få en inkomst. Den enda eleven han lyckas få är grannpojken Miguel, som vill kunna slå tillbaka mot sina mobbare.

Men serien gör inte heller den uppenbara vändningen att Daniel nu är en skitstövel. Båda två är intressanta, komplexa personer som brottas med sina brister. Daniel har såna komplex för Cobra Kai att när dojon tar fart gör han allt för att hindra dem, för att slutligen återuppliva Miyagi-do-skolan. Kring detta vävs ett tonårsdrama där deras barn och elever lär sig karate och samtidigt försöker hantera sina vanliga tonårsproblem, men inte kan låta bli att influeras av Daniels och Johnnys barnsliga och ofrånkomliga konflikt. Miguel blir inte Daniel 2.0, men något mer intressant.

Efter en lite seg start kommer serien igång för fullt, och även om det kryddas hejvilt med tillbakablickar och referenser från Karate Kid-filmerna så känns det ändå som om serien står på egna ben. Den har en egen historia att berätta och är på många sätt en dekonstruktion av filmerna, där de visar att det inte alltid är så glamoröst att vinna. Bitvis är Cobra Kai till och med bättre, även om det är nästan helgerån. Visst, Miyagi saknas fortfarande, men både Macchio och Zabka är oväntat utmärkta och jag är grymt imponerad av de yngre skådisarna, inte minst i stridsscenerna. Jag är inte lika förtjust i valet att låta den andra säsongen drivas av en återvändande karaktär som känns (och kändes) lite väl endimensionell, men inför säsong tre känns det som att det finns en del spännande att utforska där.

Det är också en väldigt välgjord serie, med en del fenomenalt snygga klipp och utmärkta musikval. Det är förstås 80-tal som gäller, men det är förstås fullständigt omöjligt för mig att ogilla ett soundtrack med Queen. Och det var vansinnigt snygg fint där ett av avsnitten hette ”Glory of Love”, och jag ser fram emot att höra den låten, och när det väl blir dags … så är det den andra legendariska Peter Cetera-dängan, ”You’re the Inspiration”. Det var briljant. Och så måste jag nämna ett av seriens bästa avsnitt, där Johnny återförenas med sina gamla Cobra Kai-kamrater. Det är realistiskt, oerhört välspelat, och jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle gråta över de där generiska skitstövlarna till typiska 80-talsmobbare.

Transformers: War for Cybertron på Netflix

transformers_siege01

Netflix har släppt den första ”säsongen” av den animerade serien Transformers: War for Cybertron, som förstås baseras på de hyfsat aktuella leksakerna. Det är en ny berättelse som inte direkt anknyter till någon tidigare, men man återanvänder förstås väldigt många bekanta troper. Så vi har ännu en gång Megatron som leder ett tyranniskt välde och Optimus som motståndsledare. Väldigt bekanta grejer, med bara några nyheter.

Efter att ha läst IDW:s fantastiska serier de senaste åren är det trevligt att en hel del inspiration kommer därifrån. Megatrons motiv verkar vara plockat därifrån rakt av, med en bakgrund som gruvarbetare som sedan blev gladiator och inspirerade till en revolt, som sedan efter en lång tids krig övergick i tyranni. Rent teoretiskt skulle han kunna hamna på ett liknande briljant ställe som i IDW, men det finns det rakt inte plats för här. En annan trevlig aspekt är att linjerna mellan fraktionerna inte är helgjutna. Flera byter sida även under den här korta säsongen, och det finns flera neutrala grupper.

I praktiken är det dock nästan en renodlat leksaksreklam i sex stycken tjugofemminuters avsnitt. Man har bokstavligen animerat CAD-filerna för leksakerna, så folk springer omkring med småpeggar över hela kroppen för de där explosionstillbehören, och en massa extradelar hängande från sig. Det enda som saknas är skruvhålen. Å andra sidan är designen för War for Cybertron rätt briljant med många strålande leksaker, så det skadar inte. Det är inte jätteambitiöst animerat, men för en billigare animerad serie är det okej. Jag märkte inga fenomenala röster och de flesta försöker mest imitera åttiotalsfigurerna, men heller inga specifikt dåliga.

Och det gäller väl hela serien. Det finns en del bra dialog men också mycket ganska menlöst. Det finns några snygga actionscener men också vissa som inte har förbättrats ett dugg sedan Beast Wars för tjugofyra år sedan. Jag undrar också hur de har tänkt med målgruppen. Det är ganska brutalt bitvis med tortyr och en del robotisk lemlästning, men samtidigt väldigt simpelt berättat. Är du inte ett Transformers-fan så har du inget här att hämta (till skillnad från, som sagt, IDW-serierna som GÖR dig till ett Transformers-fan om inte annat), men inte ens fans behöver nödvändigtvis kolla på den här.

Jojo’s Bizarre Adventure: Phantom Blood och Battle Tendency

Jag har nog haft koll på Jojo’s Bizarre Adventure längre än de flesta i Sverige. Jag köpte spelet både till Playstation och Dreamcast, köpte några volymer av mangan i Japan 2001 och läste en tidig fan-översättning av Stardust Crusaders, som är den tredje delen av serien. Men jag hade aldrig kikat närmare på de tidigare delarna. Jag är inte förtjust i Hirohiko Arakis tidiga tecknarstil (som förfinades ordentligt under den serien) och eftersom jag föredrog konceptet med Stands var Hamon-grejerna inte lika intressanta. Men nu när jag skaffade Netflix igen blev det läge att följa hela berättelsen från början.

Säsong ett av animen täcker både Phantom Blood och Battle Tendency, de två första delarna av mangan. När Jonathan Joestar (Jojo) är nyfödd, i det sena 1800-talet, råkar hans föräldrar ut för en olycka, och hans pappa räddas av en lömsk tjuv som tänkte plundra dem. Tjuven har en jämnårig son, Dio Brando, som växer upp parallellt med Jonathan. När hans far dör under mystiska omständigheter ber han Joestar-familjen om en gentjänst och Dio adopteras. De båda pojkarna blir snart rivaler, men det övergår till slut i en vänskap.

För att göra en lång historia kort upptäcker Dio en märklig stenmask, som sedermera ger honom övermänskliga krafter. Jonathan tvingas ge sig iväg för att besegra honom, tillsammans med Robert E. O. Speedwagon (…), en gentlemannabandit som snabbt blev hans vän när Jonathan visade prov på sin heder. De möter Baron Zeppeli, en excentrisk man som utövar en teknik kallad Hamon. Han lär upp Jonathan, och de tre ger sig ut på det första av Jojos bisarra äventyr.

Den här biten är betydligt kortare än i senare delar, men bjuder redan på en del kreativa skurkar med märkliga krafter. Redan här fanns den typiska blandningen av explosivt (ibland bokstavligen) övervåld och långa melodramatiska dialoger mitt i stridens hetta. Jonathan själv är en ganska trist typ, och istället är det Zeppeli som glänser mest. På slutet introduceras också ett gäng andra karaktärer lite hastigt, inklusive de två Hamon-experterna Dire och Straizo (…). Upplösningen är i alla fall riktigt pampig och det är med lite saknad som det här kapitlet avslutas mitt i säsongen.

Vi spolar framåt två generationer, till slutet av trettiotalet. Jonathans sonson, Joseph Joestar (också Jojo) är en gatuslyngel, som snabbt måste visa prov på sin stridsförmåga och instinktiva Hamon-krafter när han attackeras av en gammal bekant till familjen. Samtidigt pågår utgrävningar i Mexiko med den tyska naziarmén (även om de aldrig formellt kallas något annat än tyskar) under ledning av Stroheim som även har kidnappat en åldrad Speedwagon. De råkar släppa loss Santana (…), en så kallad Pillar Man, som förseglats i en pelare.

Nu ska jag inte beskriva hela berättelsen, för den är lång och ganska komplex, men Joseph blir i alla fall inblandad och möter ytterligare tre Pillar Men: Wamuu (…), Esidisi (…) och Kars (…). Till sin hjälp får han Caesar Zeppeli, en arvinge till hans farfars kompanjon, och den mystiska Hamon-mästaren Lisa Lisa. Det är ännu pampigare och väldigt fantasifullt, men också väldigt snyggt animerat och välberättat trots att serien nästan bokstavligen går ut på att Jojo hittar på bisarra lösningar på de extrema situationerna han hamnar i. Joseph är också en mycket mer intressant huvudperson, vilket även gäller resten av karaktärsgalleriet. Man kan ju dock fundera lite på lämpligheten att göra en någorlunda hjältemodig protagonist av en nazist.

Det jag egentligen kände till mest om de här två serierna är vilket enormt inflytande de har haft på övrig japansk media, och det är nästan pinsamt uppenbart ibland. Särskilt Capcom har ”lånat” hejvilt från Jojo, alltså även innan de faktiskt gjorde ett officiellt licensierat spel. Rose är bokstavligen Lisa Lisa, rakt av, komplett med hemort, krafter, användandet av en sjal och förkärlek till badscener. Gill och Urien är Pillar Men, med liknande mytologi och motiv, och Gills frisyr och många porträtt är rakt av stulna från Kars. Även Necalli har en hel del Pillar Man-inspiration. Och Stroheims frisyr och militära tema är en uppenbar inspiration till Guile. Lite mer obskyrt tror jag också att konceptet med att använda namn på musiker influerade Final Fight. Och om man ska hårddra det så verkar en del Rival Schools-artwork väldigt inspirerad av en del av de surrealistiska närbilderna.

Hur som helst är Jojo’s Bizarre Adventure en extremt välgjord och påkostad anime. Nu går jag vidare på mer bekanta vägar ett tag, då jag har stenkoll på Stardust Crusaders. Men det ska bli intressant att se seriens fortsättning, som jag heller aldrig egentligen lagt något fokus på.

Castlevania – säsong tre

Det dröjde kanske oväntat länge, men nu har jag också sett säsong tre av den animerade och fortfarande fullständigt overkliga Castlevania-serien. Liksom, overkligt att den existerar och handlar ganska mycket om ett av de svagaste spelen i serien. Nu spelade jag aldrig klart Curse of Darkness eftersom det, för att vara snäll, var tämligen medelmåttigt. Men jag hade i alla fall hyfsad koll på dess karaktärer och i den här säsongen introduceras även den mystiske Saint Germain, om än med en något rimligare design.

Det intressanta med säsong tre är att den följer ännu fler historier än förut. Då Alucard blev kvar i sin pappas slott var det kanske inte så väntat att han skulle få mycket att göra, och hans intrig är onekligen den svagaste. Det finns en del intressant karaktärsutveckling där och potential för nästa säsong, men förutom enstaka ögonblick var det mest en deprimerad Adrian Fahrenheit Tepes vi fick besöka. Vilket i och för sig har ett antal paralleller med hans pappa.

Trevor och Sypha reser vidare, och är ett etablerat par vid det här laget. Men de blir snabbt involverade i en intrig som kretsar kring en liten by där munkarna i den lokala kyrkan har börjat bete sig minst sagt underligt. Där träffar de Saint Germain och ett par andra ganska intressanta karaktärer, men även om båda hjältarna fortfarande är intressanta och roliga att se (särskilt Sypha) så är det hela ganska segt och jag blev lite besviken på att handlingen stod kvar och stampade väldigt länge.

Sen har vi Carmilla och Hector, som anländer till Carmillas slott. Men vampyrdrottningen själv blir ganska snart åsidosatt av Lenore, en rödhårig och förtjusande vampyrdam som tar sig an att försöka vända Hector till deras sida. Den här historien introducerar ännu ett par karaktärer och har en hel del intressanta scener, men även här går berättelsen vidare rätt långsamt. Och Hector har det verkligen inte lätt. Jag undrar bara om han någonsin kommer att gå in i sin faktiska roll från Curse of Darkness som någon sorts huvudperson.

Slutligen Isaac, som ju blev förvisad till Sahara men som idogt kämpar sig tillbaka till Europa och skapar en och annan demonarmé på vägen. Han stöter på en del intressanta personligheter längs vägen (allihop nyskapade för serien) och får sig en och annan tankeställare, och det är inte helt klart vad hans slutmål kommer att vara. Men faktum är att han känns mest som huvudperson just nu, vilket är lite oväntat. Han får också en av de coolaste scenerna där ett väldigt klassiskt Castlevania-monster dyker upp.

Förutom enstaka taffligt animerade sekvenser, mest när folk bara promenerar runt, så är Castlevania fortsatt snyggt tecknad och striderna är väldigt dynamiska. Med tio avsnitt den här gången finns det också plats för fler av dem, och de är brutalare än någonsin. Med den där artonårsgränsen spikad med råge passar man också på med lite naket, men det är scener som är ordentligt motiverade av handlingen.

Så förutom att serien fortfarande tar väldigt god tid på sig och kommer att behöva minst ett par säsonger till innan man är klar med det här gänget, så är det välgjort. Jag hade ursprungligen hoppats på att få ser fler epoker ur Castlevania-mytologin men frågan är om serien kan fortsätta så länge som det behövs för det. Nu är säsong fyra redan bekräftad, så mer Castlevania blir det. Och det är sorgligt faktum att en tv-serie har producerat långt mer underhållning än själva spelen de senaste sisådär tio åren.

Mary and the Witch’s Flower

Jag såg igenom den här dokumentären om Hayao Miyazaki i helgen, och insåg att vi får vara lyckliga om han någonsin färdigställer sitt nästa projekt. Miyazaki är Studio Ghibli, och studion står bokstavligen och faller med honom.

Det insåg Hiromasa Yonebayashi och gick över till en nystartad studio, som försöker ta vid nästan exakt där Studio Ghibli tar slut. Med de utmärkta Arrietty och When Marnie Was There som meriter är han tänkt att leda Studio Ponoc, och deras första film, Mary and the Witch’s Flower, släpptes 2018. Jag insåg att jag inte hade sett den, fast jag köpte den för ett tag sedan. Jag var nog lite orolig om den skulle leva upp till förebilderna.

Ja, och nej. Mary känns som plockad ur valfri Ghibli-film, stilen är densamma och många av troperna känns nästan stulna därifrån. Den är också fantasifullt designad och väldigt välanimerad. Det enda jag kan anmärka på är att bakgrunderna generellt känns liiite mörkare och simplare, och så är jag inte riktigt förtjust i hur de ritar ansikten. Det är de där skuggorna vid näsroten som distraherar. Men det är också en pytteliten detalj, och det är en väldigt trevlig film med en rätt komplex intrig och många roliga karaktärer.

Problemet är lite att den inte riktigt erbjuder något nytt. Det är som när Disney brukade återanvända animationer i sina tidigare filmer, men applicerat på hela filmen. Mary and the Witch’s Flower påminner om Kiki (en ung häxa med en svart katt), och Mononoke (slembobbor och en armé av djur), och Laputa (en svävande värld), och Nausicaä (skurkar som envisas med riskabla experiment), och Spirited Away eller Howl (besjälade föremål), och den allmänna pojke-flicka-dynamiken som Ghibli använder typ precis jämt. Och sidokaraktärerna påminner om de äldre kvinnorna från antingen Kiki eller Arrietty.

Jag vet inte om Miyazaki har sett den, men troligen skulle han ha ungefär samma burdusa omdöme som om sonen Goros första verk: ”Bra för en första film”. Sen är Mary and the Witch’s Flower bättre än Tales from Earthsea, med rätt god marginal. Men jag hoppas på att nästa Ponoc-film blir något mer originell.

The Lego Movie 2 är awesome

Efter en välförtjänt succé med The Lego Movie valde Lego och Warner Bros lite oväntat att satsa på två andra varianter istället för en ren uppföljare. The Lego Batman Movie var bra, men jag undrar om inte nostalgitemat flög rakt över huvudet på den faktiska publiken, och miljonerna av set fyllda med figurer från 60-talets tv-serie tenderade att hänga kvar på leksakshyllorna ända tills Toys R Us gick i konkurs. The Ninjago Movie var enligt uppgift helt okej, men var nog ett smalt koncept utanför den publik som redan slaviskt köper Ninjago.

Men nu alltså äntligen den riktiga uppföljaren, och det är minsann en riktig uppföljare som börjar bokstavligen där den förra slutade. Den unga grabben som fantiserade fram hela handlingen i sin pappas påkostade Lego-samling fick se sin lillasyster lägga sig i lekandet och följaktligen invaderades Brickburg av monster från planeten Duplo.

Efter samma fem år som passerat sedan den förra filmen är Brickburg i ruiner och både hjältarna och alla sidofigurerna lever numera i en demolerad öken där det enda som finns kvar är en Mad Max-inspirerad stad runt resterna av Frihetsgudinnan. Emmet och Lucy är fortfarande ett par, typ, men livet ser ganska dystert ut trots Emmets försök att bygga en ny stuga. Plötsligt anländer en nykomling i ett klotrunt och färgglatt rymdskepp och kidnappar helt sonika alla Emmets kompisar och försvinner genom ”Trappgate” (lite slarvigt översatt från den tydligare referensen Stairgate). Emmet tänker förstås inte acceptera det utan bygger om stugan till ett rymdskepp och beger sig ut på jakt.

Precis som att förra filmen var en metafor över unge Finns relation till sin pappa, så handlar The Lego Movie 2 både om att växa upp och att försöka komma överens med ett syskon. Även om metaforerna ibland är lite väl genomskinliga och filmen är nästan sjukligt självmedveten så är det i grunden en bra berättelse som knyter ihop den verkliga världen och Emmets äventyr på ett bra sätt.

Det som jag kan anmärka på är att det, särskilt i början, är lite väl tydlig produktplacering. Bara genom att ha följt de faktiska Lego-seten som släpptes sedan i julas hade jag ett ganska bra hum om vart historien var på väg, och när Finn kretsar kring den extremt dyra Apocalypseburg där nere i källaren (finns att köpa nu för endast 2999 kronor) och gänget sedan attackeras av Sweet Mayhems rymdskepp (799 kronor) som spränger Emmets hus (699 kronor) och de sedan flyr genom att bygga en ökenbuggy (599 kronor) och kombinera den med Unikittys nya (och dundercoola) form Ultrakatty (349 kronor), då känns det nästan som att jag har betalat för att se en reklamfilm från TV3 anno 1989.

Trots det är det alltså en riktigt bra film som sätter både humorn och allvaret i de allra flesta fall. Unikitty är fortfarande fantastisk, den här tolkningen av Batman förblir den bästa någonsin, och även de flesta av nykomlingarna briljerar (med ett uppenbart undantag som jag tror det är meningen att man ska hata). Det är också fullproppat med referenser som 80-talskids garanterat kommer att känna igen och sucka nostalgiskt åt. Se den, är min rekommendation. Försök sedan låta bli att tömma leksaksbutiken.

Hi Score Girl

hiscoregirl

En anime jag blev rekommenderad finns tillgänglig på Netflix och bör vara klart intressant för alla som gillar retrospel och specifikt fightingspel. Om någon hade sagt för sisådär tjugofem år sedan att det en vacker dag skulle göras tv-serier som specifikt behandlar upplevelsen att verkligen nörda ner sig i tv-spel så … hade jag nog nickat förnuftigt, för allt är väl bättre i framtiden. Men egentligen är det fullt logiskt att ”vår” generation sedan en tid tillbaka varit den som driver på utvecklingen och därför hänfaller till allsköns nostalginörderi.

Det är också rätt precis vad Hi Score Girl är. Handlingen är egentligen en ganska rättfram romantisk komedi som utspelar sig under några år i början av nittiotalet. Haruo är en rätt misslyckad kille som gett upp alla ambitioner i skolan och istället vill ägna all sin tid åt tv-spel. Därför hänger han konstant i arkadhallarna eller sitter hemma och spelar PC Engine (valet för varje hardcore-gamer). Plötsligt upptäcker han att någon är bättre än honom och till råga på allt är det en tjej, den extremt tystlåtna Akira.

Här finns en rätt intressant aspekt. Haruo reagerar inledningsvis med en typisk gamer-inställning: ”här ska det inte komma några tjejer och lägga sig i MIN GREJ!”. Han försöker förnedra och skrämma bort henne eftersom han har så usel självkänsla men misslyckas eftersom hon är så mycket bättre. Det kan dock påpekas att han är i mellanstadieåldern här och ganska snart inser han att de har saker gemensamt. Sakta växer en märklig vänskap fram, medan en relationstriangel blir ett faktum då Koharu, en annan tjej som till en början inte alls bryr sig om spel, råkar börja intressera sig för honom och inser att enda vägen till hans hjärta är att bli en gamer själv.

Hi Score Girl är underhållande i sin enkelhet bara utifrån relationsdramat och man skulle kunna se det bara som en historia om unga människor som växer upp och lär sig utveckla sina relationer, men det är förstås också ett kärleksbrev till tv-spel som går in i sanslös detaljrikedom. Det är inte bara generiska låtsasspel som körs utan precis de spel som fanns då, år efter år. Haruos liv kretsar främst kring Street Fighter II och att spela med Guile, och det blir snabbt tokroligt när serien tar sig tid för att förklara strategiska termer och specifika karaktärstaktiker, medan Guile själv (med originalrösten!) blir någon sorts andlig förebild som talar till honom.

Som någon som växte upp precis i den här eran fascineras jag av hur hela upplevelsen fångas: hur vi såg fram emot nya versioner av Street Fighter, hur det började poppa upp alternativ som SNK:s fighters och till och med Mortal Kombat, och hur överväldigande coolt det var när Virtua Fighter introducerades. Och andra spel avhandlas, till exempel förklaras det i detalj hur man får mest poäng i Final Fight. Samtidigt finns hysteriskt nördiga skämt som när Koharu köper en SNES med Final Fight för att locka Haruo att spela co-op med henne och när Haruo lånar en Neo-Geo CD för att kunna träna på SNK-spel hemma utan begränsningar.

Om du tillhör de som fascinerat begrundade de första bilderna på Darkstalkers eller förvirrades av valet att göra nästa Street Fighter-spel till en prequel är Hi Score Girl helt enkelt en serie för dig.

Figurerna i den nya Lego-filmen

lego_tlm2_cmf01

The Lego Movie 2 är snart här och redan innan jul började seten dyka upp, men lagom till premiären släpps nu också en ny samlarserie med tjugo nya figurer att samla rätt på. Att få tag på alla är faktiskt ovanligt enkelt: i en nyöppnad låda står alla tjugo i en rad och lådan innehåller tre kompletta serier. Efter att ha köpt hela lådor på sistone var jag lite mer återhållsam den här gången och letade bara rätt på de jag hade tänkt mig. För det finns en hel del figurer som inte intresserar mig, som mestadels oförändrade versioner av Emmet och Unikitty till exempel. Så till slut blev det tolv stycken, som råkar utgöra rätt distinkta kvartetter.

Eftersom den andra filmen utspelar sig i någon sorts post-lillasyster-apokalyptisk värld har många av stadsborna från den förra filmen fått Mad Max-doftande omtolkningar, även sidofigurerna. Så här får vi Abe Lincoln i en outfit som lär få steampunk-byggare att bli alldeles till sig. Benny har förlorat en arm men är i övrigt rätt trist, en liten bonus är dock verktygslådan som har en rymdlegosymbol. Lucy/Wyldstyle har en ny huva med goggles men är i övrigt oförändrad. Och så har vi Miss Scratchenpost som verkligen tagit till sig temat vilket även gäller hennes katt – som jag har VÄLDIGT svårt att se något annat användningsområde för.

Någonstans i filmen lär vi också få en flashback där Lucy tydligen var en popstjärna. Det är väl egentligen inget speciellt med figurerna som sådana men de har många roliga färger och jag tror att några skulle kunna användas för att utöka den avslutade Elves-serien. Särskilt värd att peka ut är kattjejen, som använder den sprillans nya Vibrant Coral-färgen från Lego. Och det är verkligen en speciell färg, som praktiskt taget är självlysande. Foton kan inte göra den rättvisa. Förutom på henne används den också flitigt i den nya partybussen från samma serie men jag var inte riktigt sugen på att köpa den bara därför.

Och slutligen har vi en kvartett som fortsätter Legos märkliga kärlekshistoria med Trollkarlen från Oz. Det fanns ursprungligen ett uppslag på Lego Ideas där ett Oz-set föreslogs, men det blev inget av det, då. Men sedan dess har Lego släppt den onda häxan i Lego Dimensions, och hennes flygande apor dök upp aningen malplacerat i The Lego Batman Movie samt tillhörande set. Och nu finns alltså Dorothy (plus Toto), Fågelskrämman, Lejonet och Plåtmannen, som allihop också var med i Lego Dimensions men inte gick att spela. Allihop är detaljerade och har nya delar, och även om den värsta Oz-hysterin bör ha dött ner nu åttio år efter filmen så är de rätt begärliga samlarprylar.

Jag måste också passa på att nämna en annan figur, även om hon inte är med i samlarserien utan bara finns i reguljära set: Sweet Mayhem. Hon är någon sorts motståndare i filmen och hon är fullkomligt fantastisk. Lego har lagt ner all tänkbar budget på den här figuren, som har en hjälm som är gjuten i tre separata färger och fällbara vingar i vitt och genomskinligt glitterblått (förstås), men framför allt ett sanslöst hår som är hysteriskt glittrigt och oljeskimrande glansigt med någon sorts lack. Det är så kopiöst smaklöst att det blir coolt igen. Visuellt är hon i alla fall klockren och jag ser fram emot att se vad hon gör i filmen. Tyvärr är det billigaste setet hon är med i relativt menlöst och alla tre är ovanligt dyra, men så kostar nog den här figuren en redig slant att tillverka. Som en minidoll (som i Friends, Elves och Disneys prinsessor) är hon ju redan en utstickare i den här filmen men hela hennes design sträcker verkligen på gränserna för Lego.