Kategoriarkiv: Film

Ant-Man and the Wasp

Lämna ett svar

Den förra Ant-Man var en okej film men uppriktigt sagt kommer jag knappt ihåg något av den. Jag är inte jätteförtjust i Paul Rudd och även om många uppskattade det mindre formatet (ha!) så var det inte så mycket att engagera sig i. Den här filmen har ett liknande upplägg med mer fokus på ett uppdrag än någon världshotande fara, och på det hela taget påminner det mer om typ Lock Stock And Two Smoking Barrels än ett regelrätt Marvel-film. Medan Scott är i husarrest efter Captain America: Civil War så jobbar Hank Pym och Hope Van Dyne vidare i sitt labb, nu med målet att försöka hitta Janet som försvann i kvantdimensionen. Under tiden är det flera andra som försöker få tag på labbet, som blir någon sorts MacGuffin i sig. Det är inte vanligt att en stor jäkla byggnad blir en MacGuffin men så handlar det ju också om Ant-Man. ... Läs hela texten

Sommarstädning i hyllorna

Lämna ett svar

Det har blivit ett antal CD-skivor med åren, och jag hade inte riktigt plats med allt så en hel del har legat i byrålådor. Så nu på semestern var det dags att rensa lite. Jag siktade på att ha kvar allmänna favoriter och mina favoritartister – till exempel kommer jag inte att göra mig av med Queen-diskografin även om jag har skivorna rippade. Men det fanns väldigt mycket där jag bara ville ha någon enstaka låt och sedan inte har rört skivan på evigheter. Så jag gjorde en ganska grov rensning, rippade det jag ville behålla och lämnade sedan en dryg kasse skivor till välgörenhet. I samma veva fick de även en trave DVD-filmer som visserligen är bra filmer (en massa Ghibli och Disney) men som jag aldrig kommer att röra igen eftersom jag har uppgraderat till bluray. ... Läs hela texten

Solo – en film om Star Wars

Lämna ett svar

Jag gillar The Force Awakens och The Last Jedi, och jag tror att jag egentligen gillar dem mer för varje gång. Däremot insåg jag efter andra varvet genom Rogue One att jag egentligen inte gillar den alls. Och det beror helt och hållet på karaktärerna, som är vanvettigt ointressanta. Solo känns som en film jag kommer att gilla mer i längden, och mycket då tack vare att karaktärerna fungerar betydligt bättre.

Men först måste jag få det sagt. Jag börjar hata prequels. Framför allt den typen av prequels som finner det nödvändigt att förklara precis varenda aspekt av en karaktär, som om allt som definierade Han Solo tio år senare var saker som hände under den här filmen. Hur han träffade Chewie? Check. Hur han träffade Lando? Check. Hur han fick tag på Falken? Check. Brukar Chewie faktiskt slita armarna av folk? Check. Till och med mer obskyra saker som vart de där tärningarna – som helt plötsligt verkade så viktiga i The Last Jedi – kom ifrån. Och mycket mer som jag inte tänker spoila. Det är slarvigt berättande och ibland pinsamt krystat. ... Läs hela texten

Isao Takahata 1935-2018

Lämna ett svar

Ack, en av den tecknade filmens giganter har lämnat oss. Isao Takahata var kanske den mindre kända av Studio Ghiblis grundare, men likväl en fenomenal filmskapare. Man skulle kunna säga att där Miyazakis filmer är mer kommersiella (förutom The Wind Rises) var Takahatas mer personliga och konstnärliga. Istället för en rad mäktiga äventyr skapade han den ohyggligt sorgliga Grave of the Fireflies, karaktärsdramat Only Yesterday, den ekologiska komedin Pom Poko, den animerade seriestrippen My Neighbors The Yamadas och så förstås den stillsamma och ljuva The Tale of Princess Kaguya. De senare två använde en helt annan stil är Ghiblis etablerade, och Kaguya var magnifik. Jag tyckte tyvärr inte om Pom Poko och Only Yesterday har jag inte sett än (något jag måste passa på att åtgärda), men Grave of the Fireflies är en makalös film även om jag inte tror att jag någonsin vill se om den. ... Läs hela texten

Ready Player One var rutten

Lämna ett svar

Någonstans på ytan skulle man väl kunna tro att Steven Spielbergs Ready Player One, baserad på en bok av Ernest Kline, skulle vara något för mig. I en framtida dystopi (som egentligen inte är så värst dystopisk, jag har sett värre) lever alla mestadels i en virtuell verklighet där den största sysselsättningen, förutom att spela FPS och få folk att explodera i kaskader av mynt, för, ni vet, tv-spel, är att samla ledtrådar baserade på nördtrivia för att hitta skatten som VR-världens skapare gömde. Fast när jag försökte läsa boken klarade jag inte mer än fem sidor innan jag höll på att kräkas av alla popkulturreferenser. Kommer du ihåg Donkey Kong? Alltså, Duran Duran alltså. Michael Jackson, ooooh. Atari 2600. Nu kom jag alltså inte längre, men även med historien som film kände jag att jag ville lämna salongen efter den första halvtimmen eller så. Det var också ungefär där filmen slutade att förklara precis hur filmens värld fungerade med en seg berättarröst. ... Läs hela texten

Thor Ragnarok rockar inte

Lämna ett svar

Det finns inga usla filmer i Marvels filmuniversum. Möjligen några menlösa, som Hulk, Ironman 3 och Thor 2. Men jag måste säga att Thor Ragnarok är en besvikelse, eftersom jag trodde att den skulle vara så mycket mer. Till att börja med, för en film som sagts vara en komedi var den oväntat o-rolig. Det var ungefär samma nivå som i övriga Marvel-filmer, fast med lite fler såna där pinsamma situationer där allt stannar upp tills någon stammande försöker rädda ögonblicket. Kanske är problemet att den ska vara så väldigt dramatisk med undergång och allt, samtidigt som filmen försöker driva med sig själv. ... Läs hela texten

Black Panther var fantastisk

Lämna ett svar

Den har fått fantastisk kritik och den förtjänade det. Black Panther är kort sagt en av de bästa Marvel-filmerna hittills. Den följer några enstaka uttjatade troper men i det stora hela är det en frisk fläkt.

Kanske den främsta anledningen är en strålande skådespelarensemble, som bygger upp ett enormt intressant karaktärsgalleri. T’Challa själv (Chadwick Boseman) är förbaskat cool men lite mer mänsklig här än i Civil War, där han bara var en mystisk cooling som ingen annan kände. Men han känns närmast ordinär jämfört med sina kompanjoner. Starkast är nog trion Okoye, Nakia och Shuri. Okoye (Danai Gurira) är general och ledare för Dora Milaje, en kvinnlig elitstyrka och livvakter. Nakia (Lupita Nyong’o) är T’Challas ex och en superagent. Och Shuri (Letitia Wright) är James Bonds Q och NCIS-Abby i ett, supergeniet som har utvecklat Black Panthers superutrustning och mycket av den moderna teknologin i Wakanda. ... Läs hela texten

Slut på Transformers-filmerna

Lämna ett svar

Det sägs att man bara ska säga bra saker om de döda. Michael Bays Transformers-filmer är döda. Bra.

På en investerarkonferens i samband med Toyfair 2018 meddelade Hasbro att Bumblebee-filmen (som är en prequel som utspelar sig på åttiotalet) blir den sista filmen, och att den planerade sjätte filmen alltså inte blir av. Det finns inte heller några nya filmer inplanerade förrän tidigast 2021. Gudskelov, säger jag.

Den första filmen var intressant, till och med bra. De hade en relativt tydlig design på karaktärerna och Shia var inte alltför jobbig. Därefter gick det dock bara utför. Revenge of the Fallen var en katastrof på alla plan, med allt från robottestiklar till rasistiska småbilar och en handling så lång och ologisk att karaktärerna ofta fick stanna upp för att försöka förklara vad som pågick. Dark of the Moon var måttligt bättre med en del coola scener, men Shockwave och Soundwave var helt bortkastade och den största scenen gällde en robotmask. Hela Sentinel Prime-grejen var också korkad. Sen fick vi Age of Extinction där Mark Wahlberg åtminstone var en bättre huvudperson än Shia, men det var mycket dumheter i den också och robotarna var totala nobodies som ingen brydde sig om. Och The Last Knight har jag inte ens sett eftersom konceptet var så förbannat korkat att jag får utslag. ... Läs hela texten

Ghost in the Shell var inte så pjåkig

Lämna ett svar

En gång i tiden när anime var något man storögt läste om i Super Power, så köpte jag tre filmer på VHS. Det var Street Fighter, Ninja Scroll och Ghost in the Shell. Jag minns att jag gillade den sistnämnda men förstod nog inte helt och hållet vad som försiggick. Senare fick jag originalmangan av en utbytesstudent, och någonstans på vägen skaffade jag också serieversionen av filmen. Så hyfsad koll har jag.

Däremot såg jag inte den nya Ghost in the Shell förrän nu eftersom den fick rätt usel kritik och jag måste säga att jag inte riktigt håller med. Visst, att man bokstavligen vitmålade Motoko Kusanagi var en miss men vi kan nog konstatera att filmen aldrig hade blivit gjord, åtminstone inte med den här budgeten, utan Scarlett Johansson. Och budgeten är välanvänd, varenda krona av den miljard den kostade syns på skärmen. Det kanske var Blade Runner som skapade den här typen av miljöer på film, men Ghost in the Shell bjuder på så mycket cyberpunk-stadsmiljöer att det nästan blir perverst. Det finns knappt en karaktär på skärmen som inte delvis är en specialeffekt. ... Läs hela texten

Your Name var fantastisk

Lämna ett svar

Även om Studio Ghibli har slutat göra film (eller har de det, jag vet inte vad som gäller den här veckan?) så är det ingen brist på kvalitativ anime. Makoto Shinkai har gjort populära filmer ett tag men Your Name är den första jag ser, och det var inget dåligt första intryck. Your Name handlar om två ungdomar, Taki som lever i Tokyo och Mitsuha som bor i en mindre stad på landsbygden. I samband med att en komet passerar Japan börjar de leva varandras liv, några dagar i veckan. När de börjar förstå att det som händer inte är en dröm engagerar de sig i varandras liv och börjar försöka hjälpa till genom att skriva i varandras dagböcker. Vad som först är en lättsam historia får snart dramatiska konsekvenser. ... Läs hela texten