En fördel med den här bloggen är att jag har ovanligt bra koll på vad jag har tagit mig för de senaste åren. Bland annat kan jag utläsa att den 11 december 2011 graderade jag till tredje kyu och den 1 augusti 2014 blev jag andra kyu. Och nu hade vi ett lokalt jodoläger och min sensei fann det lämpligt för mig att gradera. Bara att bita ihop då, trots att svetten redan rann tack vare min extremt hemska kondition.

Och det gick bra! Det är fortfarande lite småsaker som spökar med svärdsgreppet, möjligen eftersom jag tillbringade mina första jodoår utan lika noggrann uppsyn och fick några dåliga ovanor. Sen var det ett litet snedhugg i Seigan, en av de sista kata jag har lärt mig. Men det gick utmärkt ändå och nu har jag första kyu! Därmed behöver jag inte heller oroa mig för stressiga graderingar på lokal nivå, för när man ska gradera till shodan (1 dan) ska man göra det på internationella läger. Och det lär dröja, även om jag har det mesta av teknikerna redan. Jag har inte heller bråttom, jag är bara glad att jag kan köra på relativt väl med tanke på att jag var ett vrak för bara drygt ett år sedan.

Annars blev det en massa repetition och polering av befintliga tekniker. I kenjutsu fick jag titta närmare på Miukidome, där man parerar svärdshugg med sitt korta svärd på ett minst sagt knepigt sätt. Vi fick också kika på de vapen som förekommer långt upp i skolan. I vissa fall så långt upp att teknikerna knappt finns bevarade längre, som med hojojutsu – konsten att binda en motståndare med rep.

På grund av allmänna hälsoproblem blev det ett himla långt träningsuppehåll över sommaren och nu när jag är tillbaka är jag allmänt rostig. Det passar bra att nöta med nybörjarna ett tag. Men ikväll fick jag dels gå igenom allt jag har lärt mig inom iaido igen, och dels köra några varv med Ran-ai. Den här fenomenala stridsserien är fortfarande, nästan ett år senare, kulmen på det jag har lärt mig men jag har ingen brådska att gå vidare än på ett tag. Måste få tillbaka min blygsamma kondition och sluta glömma bort grundläggande tekniker först.

En demonstration av Ran-ai

Under hösten har jag äntligen nått den nivån inom jodo då det är lämpligt att börja lära sig Ran-ai, en av de mest karaktäristiska och spektakulära kata. Under de senaste månaderna har jag tragglat på med jo-sidan, och nu har jag också fått sätta igång med svärdsidan. För mig är det lite som att komma hem. Förr i tiden tränade jag Seitei jodo, en moderniserad form som samlar godbitarna av den gamla skolan, och där möter man Ran-ai redan som den tolfte katan (då man egentligen knappast är mogen för den). Så jag hade lärt mig den, eller åtminstone en slarvig viftversion av den, för sisådär femton år sedan. Inom Koryu jodo tar det däremot längre tid, då Ran-ai är en separat serie som kommer först efter tjugosju andra kata.

Vad är då Ran-ai? Man skulle kunna kalla det ett examensprov, eller för den delen en greatest hits-samling. Till skillnad från övriga kata som är ihopsamlade i modern tid för att återspegla hela den klassiska skolan, är Ran-ai ihopsatt av olika tekniker från andra kata, i syftet att utnyttja allt man har lärt sig. Tempot är högre, men framför allt är den längre än allt annat tidigare. En given kata inom jodo består oftast av två till fem tekniker innan motståndaren är övervunnen. Ran-ai är sisådär tre gånger så lång. I min allmänt dåliga kondition är det mest långa pass som tröttar ut mig, men Ran-ai höjer pulsen rejält i sig. Vilket också är en trevlig sidoeffekt.

Nu kan jag tekniken, åtminstone i teorin (särskilt när det gäller svärdssidan). Men det är förstås långt kvar innan jag verkligen kan Ran-ai, och kan göra den korrekt. För att dra en parallell med Street Fighter: jag har lärt mig att Shoryuken är framåt-neråt-snettframåt+slag, men jag vet inte när jag ska använda den, hur mycket skada den gör eller vilken räckvidd den har, och dessutom blir det en vanlig sittande uppercut hälften av gångerna. Ungefär så. Men som med alla kata inom jodo: ju fler man har i sin repertoar desto roligare och mer omväxlande blir träningen.

Idag blev det även tillfälle att öva lite på tanjojutsu, som är en sidostil inom Shindo Muso Ryu. Den korta staven innebär också kortare, ofta mer brutala och i praktiken förmodligen mer renodlade och effektivare tekniker. Det är första gången inom skolan där man får använda ett knytnävsslag, och första gången man utnyttjar staven till att låsa fast motståndarens arm. Det är en spännande variation. Nu senast har jag fått återstifta bekantskap med Suigetsu och Shamen, två kata som tränas som nybörjarkata i jodo på grund av sin enkelhet. I tanjojutsu är de ännu enklare – och därför mer krävande än man någonsin kunde tro från början.

Så var Campus Kampsportshall Östersund invigd med pompa och ståt! Tillsammans med Östersunds Fäktklubb har vi nu en alldeles egen lokal, stor och rymlig och fräsch och ljus. Det ska bli en himla trevlig omväxling från åratal av gymnastiksalar. Så idag var det högtidligt huggande av band (vi sysslar inte med saxar) och uppvisning för ett samlat pressuppbåd och oväntat mycket folk. Det var knappt så att vi hade utrymme att köra våra kata. Men det gick bra och jag avfyrade en helt okej Tachi Otoshi och Midaredome. Jag tror att resten av uppvisningen också blev uppskattad, särskilt de mer exotiska stilarna som kusarigama och jutte, för att inte tala om när Michael visade upp hur lätt ett skarpslipat svärd skär rismattor i strimlor.

Den senaste veckan har jag tillbringat i Bosön på Lidingö med att slå fransoser, tyskar och italienare i huvudet med en pinne. Det är fyra år sedan jag var på mitt första europeiska jodoläger i Ungern. Sedan dess har jag varit halvmotiverad att åka, eftersom det dels kostar en slant och dels eftersom jag har varit halvskröplig till och från. Men i år var det rätt självklart. För första gången sedan 1999 stod Sverige värd för lägret för hela den europeiska jodofederationen. Eftersom det i praktiken bara är vi som representerar federationen i Sverige (det finns fler jodogrupper men de kör Seitei Jodo via kendofederationen eller på något annat sätt) så arrangerade vi också det hela. För mig innebar det i praktiken att sitta och ta emot pass och kränga t-shirtar en del av tiden.

Fast det började lite besvärligt. Vi körde ner från Östersund och planerade att anlända till Stockholm samma kväll. Men efter en glasspaus i Gävle slutade bilen bara att svara. Efter att ha frågat om tips i närmaste grannhus (där de var väldigt hjälpsamma och till och med skjutsade oss in till stan) fick vi ta in på hotell för kvällen, eftersom bilen givetvis hade packat ihop precis när verkstäderna stängde. Så vi kom till Stockholm en dag senare. Lyckligtvis hade vi sett till att ha en del extratid, så det enda vi förlorade var att byta en kväll i Stockholm mot en kväll i Gävle (och kika på den mysiga parken runt ån).

Bosön är en anläggning som används av svenska idrottare och en hel del utbildningar, men under veckan var det mest jodofolk där. Drygt nittio deltagare dök upp från stora delar av kontinenten: mest fransoser, italienare, schweizare (vår sensei Pascal Krieger är därifrån), spanjorer och tyskar men också folk från Finland, Holland, Ungern, Österrike, Tjeckien och Ryssland. Många pratar hackig engelska så det kan vara krångligt att göra sig förstådd ibland, men vi hade trevligt ändå.

En jodovecka består generellt av två dagars träning, en dags vila/kulturutflykt och så två dagars träning igen. En dag börjar 06.00 med uppställning och sedan 1,5 timme innan frukost. Bara en sån sak blir snabbt slitsam, särskilt efter någon dag i skållande sol och en gi som har lagrat kilovis med svett. Men efter en rejäl frukost är det dags att kleta på sig kläderna igen (om man inte helt enkelt gick och åt i uniform) och ta ännu ett pass på 2,5 timme. Sen är det lång lunchpaus, en anpassning till det ordinarie medelhavsklimatet som för en gångs skull även gällde Sverige. Och så tre timmar till innan middag och kvällsaktiviteter. Så dagarna blev långa och jag var rätt slut, från träning och från värmen.

Måndag var vilodagen och då åkte vi till Yasuragi, det japanska spat utanför Nacka. Vi besökte bara baddelen, men det var himla trevligt ändå. Mycket sittande i varma pooler, men jag hittade också en fantastiskt skön automatiserad vilostol. Efteråt åkte vi in till stan där det blev en fransk, en tysk och så Bellman (jag) som gick till Japanska Torget och kikade på kläder samt på Budo Fitness och kikade på träsvärd. Nej, det finns ingen poäng.

Kvällen blev extra rolig. En gammal beprövad jodotradition (åtminstone i vårt lilla gäng) är att spela Rock Band, så vi hade släpat med hela orkestern. Efter en lite seg start drog vi fram trumfkortet Bohemian Rhapsody, och helt plötsligt var rummet fullt med en samlad europeisk kår som allihop sjöng ”Bismillah! No, we will not let you go!”. Sen betade vi av så många allsångsklassiker vi bara orkade.

Trots strålande sol nästan hela tiden hade jag förstås bara med mig kameran då ösregnet (som höll på att dränka hela Stockholm) tvingade oss inomhus. Här övar jag Yoko Giri Dome inför graderingen.

Den sista dagen var det gradering, och sensei Michael tyckte det var dags för mig att försöka mig på andra kyu. Nervöst blev det, men det lättade lite när jag fick veta vilka kata som var aktuella. Tachi Otoshi och Ichi Rei har jag bra koll på sedan länge och både Midare Dome och Yoko Giri Dome tillhör mina favoriter. Men ändå är det skakigt att stå inför fem meriterade tränare och inte göra några större fel. Men det gick bra till slut (min partner var betydligt mer nervös trots att han inte graderade) och efter några uppmaningar att rätta till tekniker blev jag godkänd. Så alltså: andra kyu vilket innebär två grader från svart bälte (även om vi inte tillämpar bälten).

Sensei Michael och sensei Pascal gör Kazari, en ceremoniell hälsning.

Den sista morgonen var mest ett virrvarr av handskakningar och tafatta kindpussar (vi nordbor är inte riktigt vana den sydländska etiketten) när alla packade in sina vapenväskor och svettiga träningskläder i diverse taxibilar och åkte iväg, varpå det var dags för åtta timmars hemfärd.

När man vaknar klockan halv sex en semestermorgon och kränger på sig en stinkande gi för att stå i daggvått gräs och vänta på att få en stav inkörd i levern så är det lätt att ifrågasätta vad man egentligen håller på med. Men det är himla skönt att ha varit där, och tränar man jodo så finns det få möjligheter som är bättre för att verkligen få experthjälp med sina tekniker. Och vår grupps begränsade storlek innebär en närhet som är svår att få (tror jag) i mer etablerade stilar. Sensei Pascal höll själv i ”nybörjargruppen” och kom hela tiden med korrigeringar, och större erfarenhet än hans är svår att hitta ens i Japan, som elev i första och andra hand till Takaji Shimizu (som skapade och internationaliserade hela den moderna jodon).

Idag hade jag lite oförberett anmält mig som frivillig att representera Östersunds Budokai på stortorget i Östersund. Sagt och gjort, jag och kollegan Tim stegade nerför stadens gator i full stridsmundering för att hålla en liten uppvisning.

Att demonstrera jodo inför en främmande publik kan vara lite läskigt, men jag har lite erfarenhet. Dels gjorde vi samma sak förra sommaren och dels är det egentligen inte någon skillnad från att gradera framför hundra andra deltagare. Faktum är att det snarare är lättare, för det är ingen som står och noterar alla fel man ofrånkomligen gör. Det är också kul att fokusera på den dramatiska aspekten av det hela. Det blir lite teater – med enbart kampscener.

Sen var det lite roligt att lokaltidningen var ute och filmade. Så jag hamnade på förstasidan med ett litet videoklipp. Givetvis lyckades de få mitt namn fel och så var det min överlägset sämsta genomgång av Yokogiridome, men ändå. Kul.

Lite intresserade frågor blev det, en massa ungar som storögt ville se om vi hade riktiga svärd, och nio utvalda publikfriande kata (tre iaido, sex jodo) som faktiskt lockade en rejäl publik. Tråkigare kan man ha det.

Idag fick jag äntligen min tanjo, en kortare stav som används till stilen Uchida-ryu Tanjojutsu. Stilen ingår som en del i min traditionella jodoskola, och innebär ett tredje vapen att lära sig hantera. Jag har hållit på ett tag med det, till och från, men nu blir jag mer motiverad att lägga mer tid på det.

Där jodo eller jojutsu är en regelrätt kampstil som användes av samurajer ända från 1600-talet är tanjojutsu en modernare uppfinning. Den skapades i slutet av 1800-talet av samurajen Uchida Ryogoro, som liksom andra samurajer efter shogunatets fall inte längre fick bära svärd. Europeiska seder importerades snabbt, inklusive vår typiska promenadkäpp. Uchida bemästrade jodo, och applicerade teknikerna på den kortare käppen i ett självförsvarssyfte.

Liksom i jodo försvarar man sig mot en anfallare med svärd, men man utnyttjar friheten med att kunna använda vapnet i en hand genom att slå eller greppa med den andra. Teknikerna blir ofta mer riskabla, och det är väl troligen därför man börjar med tanjo efter att ha tränat ett tag.

Hittills har jag bara hyfsad koll på de första fem kata, som visas under de första två minuterna i den här videon av Donn Draeger (en legend inom kampsportsvärlden, inklusive jodo) och Kaminoda Tsunemori, en av de högsta mästarna i jodo.