Twitters förstörelse var ett ganska stort slag, men jag har egentligen klarat mig ganska bra utan. Det verkar dock som om Bluesky börjar vara en bra ersättare. Så jag har startat ett konto där. Tanken är att använda det lite som en mix av Instagram och Twitter. Jag postade ett tag på Instagram, men jag gillade inte när Meta började automatiskt skrapa allt man postar för att använda till AI. Även om man juridiskt kan frånsäga sig det, så märks det tydligt vartåt det barkar, och de gjorde det tillräckligt komplicerat för att visa var de står. Och det jag saknar från Twitter är att kunna följa specifika kreatörer jag gillar.
Kategoriarkiv: Kreativt
Lego-ram för vinylalbum
På sistone har jag råkat samla på mig en del vinylskivor. Inte för att jag äger en vinylspelare, men för att de är trevliga samlarobjekt och snygga att visa upp. Det började med att jag ville ha en Queen-skiva att ställa i hyllan, bakom min Figuarts-Freddie. Det råkade sedan bli en laserdisc istället. Men tanken fanns kvar och lite senare snubblade jag över en del favoritalbum på loppisar. Men det där med att visa upp dem har varit ett litet problem.
Tanken var först att köpa en ram för fyra album, i kvadrat. Men det visade sig klurigt. Jag hade utgått från att exempelvis Amazon skulle ha alla tänkbara format, men det fanns inget som riktigt passade och de närmaste var väldigt dyra. Så istället gick tankarna, som vanligt, till Lego. Jag bygger ju andra stativ av Lego, så varför inte en ram? Numera finns ju också riktiga Lego-tavlor, så det finns ett antal olika officiella hängningsanordningar, både för montering upptill och baktill.
Clas Ohlson-hack för VR-förvaring
Jag råkade bli med Quest 3 under sommaren, och därmed aktualiserades ett problem. Det är en sak att ha ett eller två VR-headset drällande runt TV:n, men en helt annan sak att ha tre. Nu kanske jag inte kommer att behålla min första Quest för evigt, men hur som helst vore det bra med någon sorts organiserad förvaring och inte bara att jag staplar dem på vad som råkar stå framme. Jag letade runt efter modulhyllor men de flesta är 35 centimeter breda vilket inte skulle rymmas. Lösningen blev något oväntad: Clas Ohlson säljer stapelbara insatslådor för kylskåp: Stapelbar kylskåpsförvaring med låda
Kotobukiya Artist Support Item: Hand Model
As any artist can tell you, one of the hardest things to draw is the human hand. In any wider view of a person, the hand takes up a tiny space but there’s so much detail that needs to be just right. There are the classic wooden mannequin hands, but they are extremely limited in their range. Usually the best model is your own hand – if it wasn’t for the fact that you’re probably busy using it at the time.
I’ve been using Figma and Figuarts figures for a long time to capture poses for my pictures, but although they come with a wide range of optional hands, they are really small and provide only a limited help. So most of the time if the hand is important, I’ve had to take a photo and superimpose that onto the model. Obviously, it’s also tricky to take a picture from many angles holding a phone in your other hand. So I was really excited to learn about the new ”Artist Support Item” from Kotobukiya, a fully posable realistic hand model in 1:1 scale.
Tribute to the artist John Kim
My internet history began around Christmas in 1995. My mother worked at an education center that had access to the world wide web, and occasionally brought me there in the evenings. This was far away from the streaming social media thing the internet is today. Google wasn’t a thing. I’m not even sure Altavista was much of a thing. ”Surfing” was literally finding out one URL and then checking their link page. This was the time of blank grey backgrounds, of index.html:s, of ”under construction” gifs and of webrings. Sometimes the webpage wasn’t even HTTP, but just a FTP directory where you could download stuff to your heart’s content. I brought floppies to that place and downloaded everything I could find.
Lego MOC 1:1 Avdank Ultimate Collector Series 2: Niereth
It has been two years since I finished my 1:1 sculpture of my character Shaana. Since then I’ve moved, and having set up a brand new Lego building area I wanted to make something big again. And the choice was fairly obvious. Niereth is a much newer design of mine, having been created in 2018, but she quickly became a favourite.
After having already learned roughly how to make a sculpture of this size, the build took shape quickly. I made a 1:1 sketch to figure out how large she would need to be to scale with Shaana, who is 181 cm tall while Niereth is 175 cm. This time around I had the super useful Technic frames and liftarms with holes on all sides, which made the internal skeleton much easier to construct. So I very quickly had the general concept up and running, and could get started on the face. This time the head is separate and sits securely on the neck but can be removed. With all the frames it was much simpler to mount the outer layers, so I can remove most of them very easily which turned out to be helpful.
Jag testar en poserbar figur från TBLeague
Jag hade ett stort paket med grejer från BigBadToyStore på gång, men med den globala logistiken som den är dröjde många av dem så länge att jag blev tvungen att skicka det jag hade beställt för flera månader sedan. Så lite snöpligt dök den här figuren upp, som jag bara hade tänkt mig som en småintressant extrapryl, med sedvanlig tull och allt.
Jag har varit nyfiken på de så kallade ”sömlösa” figurerna från kinesiska TBLeague, tidigare kallat Phicen. Jag äger ju ett stort gäng poserbara figurer som jag använder som referens när jag ritar, men figurerna från Figma eller Figuarts är ju trots allt gjorda i hård plast. Det begränsar dels deras rörlighet och gör dels att kroppen inte kan forma sig naturligt runt leder. En Figma kan ju inte till exempel böja armbågarna mer än drygt nittio grader.
Jag hackar mitt liv med Lego
Lego är bra till mycket, till exempel att bygga en hel stad eller en statyett av en rollspelsfigur i naturlig storlek. Men det kan även komma till användning i vardagen på olika sätt. Man behöver bara hitta ett behov, så kan det fyllas med lite Lego.
Sedan jag flyttade har jag inrett en hylla med utvalda favoritgrejer. Bland dessa finns det förstås en hel del spel. Men spelfodral är inte direkt gjorda för att stå rakt upp. Det går förstås att köpa dyra specialgjorda stativ, men varför göra det när man har massvis med Technic? Technic-bitarna är förstås gjorda för att kunna justeras i alla tänkbara vinklar, och därför var det en smal sak att bygga enkla stativ som håller mina favoritspel på plats i en liten vinkel, tillräckligt för att de inte enkelt ska ramla framåt.
Följ mig på Instagram!
Lämna ett svar
Som ni kanske ser (om ni inte kör på mobil vy) så har jag lagt till en Instagram-feed till höger på sidan (den hamnar längst ner i mobilvyn i det här dynamiska nya temat). Jag skaffade egentligen bara Instagram för att kunna skriva upp mig på Elgigantens utlottningar och ha en hundradels chans att vinna möjligheten att köpa en Playstation 5, men när jag väl hade lagt upp kontot tänkte jag att jag lika gärna kan publicera mina bilder där, istället för att krångla med dem här eller på Twitter. Så tanken är att fylla på med mina favoriter av mina nya och befintliga bilder, en om dagen till att börja med. Och så blir det ännu ett sätt att hålla den här sidan dynamisk då det åtminstone poppar upp lite nya grejer i feeden även om jag inte skriver något.
Gotta sketch them all
Den senaste tiden har jag ägnat mycket av min påtvingade fritid åt arkeologi – i pappersform. Det finns många bortglömda historier som bara väntar på att återupptäckas, via gamla rollformulär, anteckningar och diverse småbilder som jag och mina konstnärligt lagda kompisar ägnade oss åt i slutet av nittiotalet. Vaga minnen finns kvar, men ärligt talat, försök komma ihåg vad du gjorde en godtycklig onsdagkväll för tjugofem år sedan. Och som vi plöjde oss genom märkliga äventyr och skapade nya karaktärer hux flux, så är det inte konstigt att man glömmer bort en del.
Men som sagt, mycket har gått att rekonstruera genom att granska spåren. Jag har de flesta av mina egna karaktärer sparade, och eftersom jag och mina naturvetenskapliga nördkompisar tenderade att utveckla nya formulär i ännu högre takt än vi faktiskt utvecklade nya karaktärer, så gick det faktiskt att lista ut en ungefärlig ordning. Det går att se när vi bytte från en standard till en annan, och hur texter justeras och läggs till allt eftersom vi gick från en enkel (relativt sett, det är klassat som ett ganska stökigt rollspelssystem) Sagan om Ringen Rollspelet-modell till det hysteriskt komplicerade Rolemaster (som har beskrivits som ”ett rollspel som bara matematiker kan älska”).
Och en fördel med de där hysteriskt komplicerade formulären var att det kunde skrivas hysteriskt mycket på dem. Visst blev det ofta så att vi inte orkade, och med åren, när rollspelandet blev några dagar i mitten av sommaren när alla var hemma från studierna men inte sommarjobbade, så slutade vi helt med formulär och fristilade bara. Men då och då var det någon som satt uttråkad medan någon annan var fullt upptagen med att beskriva sina handlingar, och så antecknade vi vad alla våra kompanjoner hette och vad vår karaktär tyckte om dem. Och vips fanns det ett dokument som, vilket vi knappast hade tänkt oss, låter oss återskapa tjugofem år gamla laguppställningar med namn som Yksel, Serapimeon, Talbakkuh och Svalynn.
Och det ger mig ännu mer att rita. Ett tag har jag byggt vidare på egna grupperingar, men nu börjar jag återigen återvända till de faktiska karaktärerna som vi hittade på där i de sjaskiga sofforna i Unga Örnar-lokalen. Många av de mer legendariska har jag ju redan ritat, men nu kan jag gräva ännu djupare. När jag vet vilka som var med i ett givet gäng så blir det en sorts samlarmani att återskapa allihop.
Och jag börjar förstå varför Dynasty Warriors-spelen har så vansinnigt många karaktärer, för det är lite samma sak där. Ibland snubblar vi över en fullständig karaktärsbeskrivning, till exempel armborstskytten Ain som har långt, stripigt rött hår och ett knotigt ansikte och går omkring i långrock, men ibland finns bara ett namn. I Dynasty Warriors finns allt från huvudpersoner från Romance of the Three Kingdoms som beskrivs i långa anekdoter, till sidopersoner som i bästa fall har en historiskt viktig handling noterad, men Koei fyller i luckorna tills det finns en fullständig person där, oavsett hur långt från det historiska originalet det egentligen är. Och jag följer samma princip. Det fanns en alv som hette Neriel som hängde med Torion och Eodryc och blev inlåst i ett magiskt rum i tretton år, och vi vet inget mer om denne (även om namnet antyder att det var en alviska i alla fall), och det finns en annan alviska som jag hade en urgammal bild scannad av, vars namn nu också poppar upp i samma sammanhang. Och vips har jag en anledning att rita båda två.
Det fascinerande, för mig, med den här processen, är själva skapandet. Från att vara ett vagt koncept på ett papper för tjugofem år sedan, till att glömmas bort helt och hållet, till att återupptäckas, och sedan designas i mitt huvud, och sedan bli en bild som finns. Nu ser Neriel och Shira ut så. Rent formellt så har de inga underkroppar för dem har jag inte haft anledning att designa än, men det brukar följa naturligt.
Parallellt med det här har jag också börjat ta fram något så anspråkslöst som en helt ny värld. Den är fortfarande på skisstadiet, men det finns en hyfsat stor världsdel med länder och berg och huvudstäder och sånt som brukar känneteckna en karta. Och dess kravspec är ganska omfattande. Det ska vara en värld som rymmer alla de galenskaper som hände i de gamla rollspelen – som då hände i Midgård eller i en annan värld som min kompis skapade, men som behöver kunna konsolidera allt till en värld eftersom vi i Avdank använder allihop. Den ska också förstås rymma allt som händer i Avdank Äventyr, även om det ofta var baserat på det gamla rollspelandet. Och så ska den rymma allt som jag har kommit på i efterhand.
Det är också en intressant aspekt att skapande föder skapande. Fram till någon vecka sedan så hade jag som sagt ingen aning om vem Neriel var, men nu när jag skulle rita henne så fanns det helt plötsligt platser hon kunde komma ifrån. Många karaktärer som jag har tagit fram på senare år har varit svårare att passa in i ett sammanhang. Men nu vet jag helt plötsligt om en sprudlande handelsstad på en ö mitt i havet, eller en utpost byggd över ett vattenfall utanför alvernas skogsrike, eller en ödemark i norr, som folk kan komma från. Jag vet en skum demon som kan bli en lämplig fokuspunkt för flera äventyr på en gång. Jag vet vem den mörka fursten är som absolut inte är Sauron, och i extremt vaga drag vet jag vad han sysslar med. Jag vet vad landet heter som Folless och Bhokan flydde från, och jag vet vad skogen heter som Emana och Aradin försöker skydda.
Kort sagt, jag är kreativ och det är fantastiskt kul.