Ack, vilket dilemma! En hel trave musik har anlänt och jag vet inte vad jag ska börja med.
* Kiyoe Yoshiokas (sångerskan från Ikimono-gakari) första soloalbum ”Utairo”
* Ikimono-gakaris sista singel ”Last Scene / Bokura no Yume”
* Sarah Alainns andra album ”Sarah” (jag köpte det tidigare via Itunes, men här finns lite extramaterial)
* Sarah Alainns senaste samling ”Timeless” med sju nya låtar
* Konsert-bluray med Ikimono-gakari från 2016
* Konsert-bluray med Leo Ieiri från 2015
Jag har precis sett Mamma Mia: Here We Go Again och om du är rädd för spoilers (eller är fullständigt ointresserad av ABBA) så bör du sluta läsa nu. Den förra filmen var en höjdare, utan några större ambitioner än att göra folk glada. Och det gjorde den uppenbarligen. Utöver de två miljarderna dollar som musikalen drog in (och fortsätter att dra in) tjänade filmen in ytterligare 600 miljoner. Det är nästan som om ABBA var ett fenomen, eller nåt.
Den ursprungliga filmen var en ganska rak tolkning av scenversionen och byggde på en lite lustig historia som pusslats ihop av texterna i ABBA:s låtar. Donna Sheridan reste iväg för att finna sig själv och råkade träffa tre fenomenala karlar under loppet av några veckor. Det ena ledde till det andra där på stranden och rätt som det var bara … punkt punkt punkt (den meningen borde avslöja hur ohälsosamt mycket jag har lyssnat på varianter av den här historien). Cirka tjugo år senare ska hennes dotter Sophie gifta sig men vet inte vem av karlarna som faktiskt blev hennes pappa så hon bjuder in allihop till sitt bröllop för att försöka lista ut det. Sedermera bestämmer hon sig för att inte gifta sig, att hon vill låta alla tre vara hennes pappa och så gifter sig Donna istället med den hon egentligen gillade mest.
Det har blivit ett antal CD-skivor med åren, och jag hade inte riktigt plats med allt så en hel del har legat i byrålådor. Så nu på semestern var det dags att rensa lite. Jag siktade på att ha kvar allmänna favoriter och mina favoritartister – till exempel kommer jag inte att göra mig av med Queen-diskografin även om jag har skivorna rippade. Men det fanns väldigt mycket där jag bara ville ha någon enstaka låt och sedan inte har rört skivan på evigheter. Så jag gjorde en ganska grov rensning, rippade det jag ville behålla och lämnade sedan en dryg kasse skivor till välgörenhet. I samma veva fick de även en trave DVD-filmer som visserligen är bra filmer (en massa Ghibli och Disney) men som jag aldrig kommer att röra igen eftersom jag har uppgraderat till bluray.
Jag har skrivit alldeles för lite om Tommy Körberg, så det tänkte jag åtgärda lite nu. Den här musikaliska giganten föddes i samma stad som jag men är väl i hjärtat en ren stockholmare. Jag var för ung för att bry mig om hans tidiga prestationer. Jag skulle tro att jag såg honom först i Ronja Rövardotter, men som sångare var det nog ”Stad i ljus” som gjorde honom folkkär … på ett lite ironiskt sätt. Det är svårt att avgöra, men under studenttiden upplevde jag att den hyllades med en blandning av tillgivenhet och ironi. Men ändock, en schlager från 1988 lever vidare. Det är det inte alla som gör.
I dagarna hölls en särskild Xenogears-konsert för att hylla spelets 20-årsjubiléum. Eftersom jag inte råkade befinna mig i Japan hade jag inte möjlighet att närvara, men jag utgick från att det skulle komma en inspelning. Nu verkar det inte bli så, men det hela sändes över japanska Nico Nico och fanns snart tillgängligt på annat håll.
Med tanke på att jag redan har både originalsoundtracket och Creid och Myth så trodde jag att det inte skulle bli så mycket nytt, men så var det absolut inte. Med en ganska rask takt betade konserten av många höjdare som inte tidigare arrangerats, och jag blir ännu en gång påmind om vilket sagolikt soundtrack det här spelet har. Jag skulle nog vilja säga att det är det bästa, oavsett vad diverse Final Fantasy eller Castlevania vill säga om saken. Det har i alla fall störst toppskikt. I den här versionen fick vi till exempel ”Grahf – Emperor of Darkness”, ”Valley Where The Wind Is Born”, ”The One Who Bares Fangs At God”, ”Steel Giant” och en sanslöst ösig version av ”Flight” och ”Wings” där de två gitarristerna i orkestern fick ösa på alldeles ofantligt. Sen var förstås också klassiker som ”My Village Is Number One” och ”The Wind Calls To Shevat In The Blue Sky” med.
De senaste två albumen av Christopher Tin, nämligen Calling All Dawns och The Drop That Contained The Sea, innehåller några av de bästa musikstycken jag någonsin haft äran att få lyssna på. Därför är det utan några som helst betänkligheter jag stöttar hans nästa projekt på Kickstarter. Den nya skivan To Shiver The Sky kommer att bygga vidare på Civilization VI-temat Sogno di Volare, som redan var magnifikt i sig. Precis som Calling All Dawns utvecklade Baba Yetu till en rad fantastiska melodier kommer alltså den här skivan att bjuda på ett tiotal musikstycken, den här gången med mänsklighetens strävan mot himlen som tema.
After four albums with a mix of songs from classic ballads, game music, musicals and movie songs Sarah Alainn releases a new album consisting almost entirely of cinema music, as the name subtly implies. This time around there are fourteen tracks, although three of them are re-releases from previous albums and one is a translation. Aside from a slight change of levels, I can’t find any difference on the three reused songs, although ”Kimi o Nosete” is still a great track and ”Shadows of Time”, while not being a movie song, is a great showcase of Sarah’s composing talents. ”Bring the snow”, the title theme of the upcoming Moomin movie, is the Japanese version this time and just as delightful as before.
Sarah Alainn är redan på väg att släppa sin femte skiva, Cinema Music. Det är lustigt det här med parallellen till Sofia Källgren, som har en liknande stil och som tidigare släppte Cinema Paradiso som dessutom innehöll två av samma låtar (titelspåret och ”Now We Are Free”). Sarah har ju också tidigare gjort ”Prayer” som också fanns där.
Det är delvis befintliga låtar. ”Kimi o Nosete”, ”Let It Go” och ”Shadows of Time” finns på tidigare album. Skillnaden lär bli att de här är inspelade med symfoniorkester. Jag är också extremt sugen på att få höra hennes tolkningar av Lea Salongas klassiska ”On My Own”, Celine Dions ”Beauty and the Beast” (som även här är en duett med Peabo Bryson) och Whitney Houstons ”Always Love You”. Det är bokstavligen några av tidernas största sångerskor hon försöker matcha här.
Helgen tillbringades i ett soligt Göteborg. Anledningen var jättemusikalshowen I Love Musicals, där musikalräven Peter Jöback hade samlat Helen Sjöholm, Tommy Körberg och ett gäng internationella stjärnor för att riva av flera timmar musikalklassiker. Klart jag ville se det! Körberg är ju en legend och Sjöholm likaså, och under en kort period var jag väldigt förtjust i Jöback. Körberg har jag sett en enda gång på en ganska tam Örebro-konsert och Sjöholm såg jag på min enda live-musikal, Chess, där Körberg inte råkade vara med för dagen, så det kändes lämpligt att kunna få se allihop på en gång.
Den har legat i hyllan i över ett år, den där skivan med AKB48 jag köpte i Shibuya. Jag har liksom varit fullt upptagen med att utforska Ikimono-gakaris låtskatt under tiden. Men nu tyckte jag att det var dags att slänga in skivan och se vad flickorna går för.
AKB48, för er som inte känner till det, är ett koncept och inte direkt ett band. Idoler har det funnits massor av, men en person kan bara vara på en plats åt gången, och det är svårt att hitta någon som både ser bra ut (vilket, let’s face it, är en a grundstommarna i modern pop) och kan sjunga. Lösningen? Anställ halva Japans befolkning under 25 så finns det alltid minst ett tiotal tjejer vid varje givet tillfälle som kan ge en officiell framställning, och det spelar praktiskt taget ingen roll om de kan sjunga eftersom ingen röst går att skilja från mängden.