Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Castlevania: The Dominus Collection

Jag trodde länge att Konami aldrig skulle orka ge sig på DS-vaniorna. Nog för att det är kul att kunna tjäna pengar på att ge ut gamla spel igen, men eftersom alla tre byggde på att använda två skärmar och en del pekfunktionalitet skulle det krävas en gnutta arbete för att släppa dem på andra format. Och jag trodde inte att Konami var beredda att lägga ens en gnutta arbete på det.

Men så var det inte, och The Dominus Collection är till och med mer genomarbetad än så. Det är egentligen lite märkligt hur skärmarna är upplagda. I normalläget hamnar den faktiska spelskärmen lite på sniskan. Det finns andra alternativ, men inte egentligen något bättre. Och efter att ha spelat ett tag så vänjer jag mig. Det är också väldigt befriande att hela tiden kunna se spelinfo och en karta på sidan, för de här tre spelen bygger väldigt mycket på både utforskande och att samla grejer från olika fiender. Jag tycker också att de kom undan problemen med pekskärmen på bra sätt. Så på det hela taget är de här versionerna strålande. I paketet finns också lite annat godis som en musikspelare och lite artwork och sånt. ... Läs hela texten

Recension: Astro Bot

Det är väldigt svårt att recensera Astro Bot för vad det är. Vad det är, är ett fenomenalt tredimensionellt plattformsspel med massor av roliga banor, massvis av fantasi, grym musik och retronostalgi i ofantliga mängder. Vad det däremot inte är, är uppföljaren till Astro Bot: Rescue Mission. Och det känns som ett svek, från Sonys sida.

Jag höll god min i elakt spel. Jag antog att Sony inte skulle släppa ut PSVR2 och sedan ignorera den totalt. Jag gissade att spelen var på gång, men att de bara var försenade som allt annat. Gran Turismo 7 i VR är fortfarande fenomenalt, och det finns onekligen massvis av bra spel både från start och kontinuerligt sedan dess. Men Sony lägger inte en krona på det, och att Astro Bot, som revolutionerade plattformsgenren i VR, släpptes helt utan VR-stöd, var spiken i kistan. ... Läs hela texten

Recension: Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes

Det har tagit alldeles för lång tid sedan det sista Suikoden-spelet. Tretton år, om man räknar det oöversatta Genso Suikoden: The Woven Web of a Century till PSP. Femton, om man räknar Suikoden Tierkreis till DS. Nitton, om man räknar Suikoden V, det sista spelet i den ordinarie tidslinjen. Eller tjugotvå, om man räknar Suikoden III som var det sista som Yoshitaka Murayama var involverad i. Ja, ni ser. Den här serien har knappast behandlats väl genom åren.

Uppropet för Eiyuden Chronicle var enkelt: ett nytt Suikoden-spel med allt vad det innebär av hundratalet hjältar, ett högkvarter att bygga upp, och en blandning av ordinarie rollspelsstrider, dueller och taktiska slag. Och framför allt en ohygglig detaljrikedom i just karaktärerna, med massvis av sidogrejer att pyssla med för att bygga upp deras personligheter. Och den här gången fungerar berättelsen på flera plan. En ensam hjälte som kastats ut från det onda imperiet samlar en liten grupp vänner för att kunna återställa det han vill kämpa för, och genom att samla hundra hjältar (eller i det här fallet hela 46 307 stycken, där jag är stolt över att vara en av de första) lyckas han uppfylla sin största önskan. Men den verkliga historien om Eiyuden Chronicle fick ett sorgligt slut, när Murayama avled strax innan spelets premiär. ... Läs hela texten

Recension: Dragon’s Dogma 2

Året är 1995. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Midgård och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av min spelledare Andreas. På vägen anlitar jag medhjälpare som oftast inte blir särskilt långvariga och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake och kan dra mig tillbaka.

Året är 2012. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Gransys och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av Capcom. På vägen anlitar jag medhjälpare som blir trogna följeslagare ända till slutet och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake … och kan ge mig in i spelets allra sista del och sedan NG+. ... Läs hela texten

Evercade: Full Void

De allra flesta spelen till Evercade är samlingar av gamla arkad- och konsoltitlar, men några är moderna indies som är gjorda specifikt för konsolen. Ett av dem är Full Void, ett helpixlat plattformsäventyr som släpptes förra året på alla ordinarie format.

Full Void är ett spel med tonvis av inspiration från främst klassiker som Another World och Flashback, men också inslag av Heart of Darkness och det betydligt nyare Inside när det kommer till spektakulära sätt att ha ihjäl en minderårig. I en nära framtid är världen mörk och övergiven, och en ensam tonåring flyr genom skogen, jagad av märkliga robotmonster. Att stanna kvar och utforska är inget alternativ, för minsta snedsteg innebär en kort dödsscen och så får man börja om i början av området. Man utforskar en stad med enstaka glimtar av det gamla livet, men där det mesta är öde och glimtar av hjärntvättade silhuetter skymtar genom fönstren. ... Läs hela texten

Recension: Baldur’s Gate 3

En bekännelse: jag har aldrig spelat Dungeons & Dragons, rollspelet. Men man är inte fantasyorienterad nörd i över trettio år utan att snappa upp ett och annat, och Dungeons & Dragons har varit konstant i periferin. Jag har spelat Eye of the Beholder, jag har testat de urgamla Forgotten Realms-förstapersonrollspelen, jag har nosat på det första Baldur’s Gate, Icewind Dale och Planescape: Torment, och jag recenserade det fullständigt medelmåttiga Dungeons & Dragons Online en gång i tiden. Och så har jag förstås spelat Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara, Capcoms fenomenala beat’em up, och det tekniskt spektakulära Baldur’s Gate: Dark Alliance till Playstation 2. ... Läs hela texten

Recension: Street Fighter 6

Capcom är kapabla att släppa ett bra spel från början. Street Fighter 6 är allt jag har längtat efter sedan den här serien började. Det är smått osannolikt hur Capcom har lyckats få med allt, redan från dag ett. Och det är tack vare Street Fighter V. Många säger att det spelet floppade, men låt mig jämföra med en annan övergång från del fem till sex. Soul Calibur V floppade, och resultatet blev att Namco gav sexan en minimal budget, så att det spelet nätt och jämnt klarade sig och att serien nu har en högst osäker framtid. Capcom använde Street Fighter V för att lära sig, och mot slutet hade de nya producenterna en utmärkt grund att bygga vidare på. Istället för att snåla in så satsade de stort, och resultatet blev lysande. ... Läs hela texten

Recension: Red Matter 2

Jag gillar escape rooms. Hela grejen med att komma in i ett rum, och först utforska vad som behöver göras, och sedan lista ut hur i hela friden man ska göra det. Ofta är det också någon sorts retrotema, jag har besökt min beskärda del av sovjetiska bunkrar.

Red Matter 2 är ett gigantiskt escape room i en gigantisk sovjetisk bunker, men istället för en dammig lagerlokal i utkanten av Göteborg befinner jag mig på en rymdstation i yttre kanten av solsystemet, vilket är nog så mycket mer spännande. Överallt dräller det av låtsas-rysk propaganda, även om det korrupta imperiet i det här fallet är fiktivt. Jag spelade aldrig föregångaren, men den röda materian verkar ha orsakat ordentliga problem som måste utredas, samtidigt som en hel politisk intrig utspelar sig. ... Läs hela texten

Recension: Eiyuden Chronicle: Rising

Den andliga uppföljaren till Suikoden är fortfarande en bra bit bort, men på samma sätt som att Bloodstained fick ett sidospel att hålla sig upptagen med har Eiyuden Chronicle sitt egna extraäventyr. Eiyuden kommer alltså att mer eller mindre bli ett klassiskt Suikoden-spel med allt vad det innebär av dragbaserade strider och pixelgrafik. Men en viktig del av de gamla spelen var att det gick att kopiera över sina sparfiler från ettan till tvåan till trean, och på så sätt låsa upp lite roliga hemligheter som knyter ihop spelen. Men Eiyuden är ju det första i serien, så vad göra? Rising är inte bara ett smakprov på Eiyuden-världen, det är sannolikt också ett sätt att göra en sån koppling. ... Läs hela texten

Recension: Elden Ring

Det fanns en liten, liten risk att Elden Ring skulle gå samma öde till mötes som många andra spel som försöker bredda sig så mycket att de förlorar allt djup. Det hade kunnat bli ett modernt Elder Scrolls där rollspelsinslagen helt försvann till förmån för lättillgänglig fantasyaction. Men så blev det förstås inte, för Hidetaka Miyazaki och teamet på From Software är fenomenala.

Elden Ring må inte vara Dark Souls 4, men steget till en öppen värld har inte på något sätt inneburit att From Software har snålat in på det de är bäst på. Det tog visserligen tre gånger längre än de tidigare spelen, men Elden Ring är i princip som om de hade utvecklat Dark Souls 4, 5 och 6 och sedan fyllt ut världen mellan dem med bitar av World of Warcraft. Det är gigantiskt på alla tänkbara sätt, och världen öppnar sig på ett fascinerande sätt. Allt eftersom du utforskar expanderar kartan och visar ännu fler möjligheter. Det är också smart gjort ibland när man blir teleporterad till ett hörn av kartan där man överhuvudtaget inte bör vara än, bara för att visa hur långt man kan ta sig. Lite oväntat älskar jag också kartan, som bara lägger till saker du har upptäckt, och bara antyder att det finns mer att hitta. Den blir ett hjälpmedel snarare än en checklista. ... Läs hela texten