Kategoriarkiv: 2/5

Recension: Warriors All-Stars

1 svar

Det här är egentligen ett ganska märkligt spel. Konceptet är att en massa figurer från Dynasty Warriors, Samurai Warriors och andra Koei Tecmo-spel möts och gör det de kan bäst, det vill säga slåss mot varandra och tusen ansiktslösa trupper. I Warriors Orochi 3 finns det enligt uppgift 145 spelbara karaktärer, inklusive gäster som Jeanne d’Arc (via Bladestorm), Momiji från Dead or Alive och, av någon bisarr anledning, Sophitia Alexandra. Så därför känns Warriors All-Stars som ett ganska stort kliv bakåt, även om det blandar om ännu mer. ... Läs hela texten

Recension: J-Stars Victory VS+

1 svar

Den anrika serietidningen Weekly Shonen Jump har varit startplatsen för praktiskt taget alla klassiska pojkmanga. Dragon Ball, Naruto, Fist of the North Star, Yu Yu Hakusho, Bleach, Kinnikuman, Jojo’s Bizarre Adventure, Rurouni Kenshin, Bastard!!, Yugioh, One Piece, Hunter x Hunter och så vidare. Numera är det inte direkt ovanligt att stora mangautgivare gör crossovers; jag tänker närmast på exempelvis Tatsunoko vs Capcom och Dengeki Bunko Fighting Climax. Men Jump var troligen först redan där – redan på NES-tiden släpptes crossover-rollspel där de gamla 80-talshjältarna möttes, och det kom två fightingspel till Nintendo DS med liknande upplägg. ... Läs hela texten

Recension: Never Alone

Lämna ett svar

På pappret såg det ut att kunna bli en fantastisk överraskning. Det lät verkligen som min grej. Never Alone, eller Kisima Injitchunja som det heter på ursprungsspråket, är baserat på en folksaga från Alaskas urbefolkning, inupiat. En ung flicka beger sig ut för att ta reda på varför en storm aldrig upphör. På vägen träffar hon en polarräv som verkligen gör skäl för namnet, för den blir hennes trogna följeslagare. Det är en lågmäld, finstämd berättelse som framförs på inupiat-språket, och det har en extremt mysig design. Det hade kunnat vara det här årets Brothers. ... Läs hela texten

Recension: Lightning Returns: Final Fantasy XIII

Lämna ett svar

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då ett nytt Final Fantasy var en stor händelse. Då visste man att man skulle få ett nytt, spännande äventyr med helt ny handling, nya karaktärer och ett hett soundtrack av Nobuo Uematsu, men byggt på en välbekant och välfungerande grund. Låt mig säga så här: det var bättre förr.

Square-Enix tror fortfarande att vi alla är precis lika hopplöst förälskade i Lightning som deras producent Motoru Toriyama. Därför tyckte de att det var motiverat med ännu en uppföljare till det extremt oheta Final Fantasy XIII, som den här gången fokuserar helt och hållet på den rosahåriga antihjältinnan. Och det räcker inte med att hon har varit frontfigur två gånger tidigare och räddat världen lite i förbifarten. Nej, den här gången är hon bokstavligen Guds sändebud, på väg att frälsa en döende värld genom att göra en lång rad menlösa MMO-doftande sidouppdrag. Till råga på allt har man konstant en radiopartner som berättar vad som ska göras och annat nonsens man inte orkar lyssna på. Till ytterligare råga på allt är radiopartnern Hope, även känd som den mest irriterande rollspelskaraktären de senaste tjugo åren. Det har inga vidare förutsättningar, alltså. ... Läs hela texten

Recension: Star Trek

Lämna ett svar

Star Wars eller Star Trek? Egentligen bryr jag mig väldigt lite, men Star Wars. Och definitivt Babylon 5, och även Battlestar Galactica med viss marginal. Min främsta Star Trek-erfarenhet kommer inte från att se William Shatner hasa runt i öknar och slåss mot gummidräkter eller ens från att se Patrick Stewart dominera en kommandobrygga. Nej, en gång i tiden försökte jag göra ett eget Star Trek-spel, utifrån en Basic-listning i en bok. Vi snackar i praktiken om att porta spelet från vilken primitiv Basic-dialekt det nu var, till Amiga Basic. Jag vill minnas att jag fick till det hyfsat spelbart till slut, efter tusentals textrader, men att det var för buggigt för att ha någon större poäng. ... Läs hela texten

Recension: Lego Lord of the Rings

Lämna ett svar

När jag först kom i kontakt med Sagan om Ringen för cirka 22 år sedan var jag fortfarande rätt inne på Lego, men eftersom boken fortfarande inte var särskilt visuell för mig hade det aldrig föresvävat mig att försöka återskapa den i Lego-form. Om du hade berättat för mig då att jag 22 år senare skulle sitta och skriva om ett Lego-spel baserat på en filmtrilogi baserad på samma bok hade jag blivit rätt förvånad. Jag hade nog varit rätt fascinerad av det här med internet också, förvisso. ... Läs hela texten

Recension: Theatrhythm: Final Fantasy

Lämna ett svar

Om det är någon spelserie som förtjänar ett eget musikspel så är det nog Final Fantasy. Vi snackar trots allt om en serie med en sammanlagd låtskatt som krossar The Beatles i kvantitet, om än möjligen inte i kvalitet. Efter fjorton huvudtitlar och oräkneliga sidospel och nyversioner, för att inte tala om tonvis med arrangerade soundtrack och konsertversioner, finns det förmodligen hundratals timmar med musik att välja bland. Nobuo Uematsu och hans efterträdare har skapat klassiker som (och nu drar jag bara ur minnet) Aeris, Main Theme of Final Fantasy VII, Tina, You’re Not Alone, Ahead on our Way, Home Sweet Home, Clash on the Big Bridge, J-E-N-O-V-A, Freya, Force Your Way, Man With the Machine-Gun, Suteki Da ne, Melodies of Life, Towards That Gate, Aria di Mezzo Carattere, Matoyah’s Cave, Love Will Grow, The Royal City of Rabanastre, Final Fantasy XI Opening Theme, Cosmo Canyon, Anxious Heart, Only a Plank Between One and Perdition, Prologue och To Zanarkand, för att inte tala om flertalet övermänskligt vackra tolkningar av Prelude och självaste Final Fantasy-ledmotivet. ... Läs hela texten

Recension: Nin2-Jump

Lämna ett svar

Cave är en av spelvärldens största mästare, på sitt område. Ur den lilla japanska studion släpps mästerligt shoot’em up efter mästerligt shoot’em up. Jag kan inte säga att jag har bemästrat något av dem, men jag fascineras av bullet hell-genren. Dodonpachi Daiohjou, Dodonpachi Daifukkatsu och Espgaluda tillhör mina favoriter i genren. Ja, Cave vet verkligen precis vad de sysslar med.

Tyvärr vet de inte så mycket annat. Jag testade Mushihimesama: Bug Panic till Iphone i tron att det skulle vara ytterligare en briljant shooter. Jag hade fel, det var någon sorts uppifrån-pangare med usel kontroll och det var smått bedrövligt. Och nu har jag testat Nin2-Jump, ett plattformsspel med toksvåra utmaningar och en minst sagt unik design. ... Läs hela texten

Recension: Farming Simulator 2009

Lämna ett svar

Man ska vara försiktig med vad man lovar. En diskussion ledde in på ämnet bisarra spel och Farming Simulator kom på tal. Jag nämnde att det skulle vara kul att recensera. En vacker dag dyker så Farming Simulator 2009 upp på mitt bord, och det är bara att sätta igång.

I Farming Simulator har jag ärvt en gård med hyfsade landytor och en uppsättning dugliga men rostiga maskiner, samt 12000 dollar på fickan. Det är allt jag får veta och tydligen allt jag behöver veta, för sen dumpas jag på gårdsplanen. Jag är en lönnfet karl i hängselbyxor. Spelet låter mig inte döpa mig men jag kallar mig Frans, av rebelliska skäl. Farmare Frans. ... Läs hela texten