Kategoriarkiv: 3/5

Recension: Epic Mickey 2: The Power of Two

Lämna ett svar

Ambitionerna med Epic Mickey var höga, men i slutändan blev det mest ett Nintendo 64-doftande standardplattformsspel med kameraproblem, vilket var väldigt synd. Jag gillar hela den här ”dekonstruera gamla figurer”-grejen och tanken att gamla bortglömda Disney-figurer levde i en egen värld var väldigt skön på ett skruvat Toy Story-sätt. Men spelet gick inte sådär jättebra, vilket troligen hade att göra med att det enbart släpptes till Wii. Det problemet har vi inte längre: förutom originalformatet får även Playstation 3, Xbox 360 och snart dessutom Wii U vara med. Kan det fungera bättre med lite prestanda? ... Läs hela texten

Recension: DJ Max Technika Tune

Lämna ett svar

Ett av de mer unika spelen på Playstation Portable hette DJ Max Portable och var ett koreanskt musikspel med rätt starka drag av Konamis Beatmania. Där användes upp till åtta knappar på maskinen för att trycka i takt till musiken och det var kul men ohyggligt svårt på allt utom den lättaste nivån. Serien hittade en internationell publik som var hungrig på bärbara musikspel (ytterligare en genre som Konami hade kunnat ha i sin hand om de bara hade brytt sig) och senare DJ Max-spel kom även till USA. ... Läs hela texten

Recension: Tekken Tag Tournament 2

1 svar

Tekken Tag Tournament 2 är ett kärleksbrev, hett och innerligt, från den karismatiske producenten Katsuhiro Harada till alla Tekken-fans. I skarp kontrast till de flesta storspel nu för tiden, även Namcos egna, är Tag 2 komplett utan en massa dyra extragrejer. Eller jo, figurerna är gratis åtminstone, vilket är det viktiga. Men om man inte är något fan av Tekken då? Är det här spelet som öppnar upp serien för en ny publik?

Helt ny är jag inte. Jag spelade ju faktiskt de sex första spelen, inklusive Tekken Tag Tournament, i blandad utsträckning. Även om jag aldrig har fastnat riktigt för spelen har jag ändå lyckats skapa mig någon sorts relation till Paul, Lei Wulong, Yoshimitsu, Baek och andra i gänget. Därför är det med viss förvåning jag kommer tillbaka och märker att inte särskilt mycket har hänt. Visst har det tillkommit nya attacker här och där, men i grunden fungerar de flesta figurerna rätt likadant som förut. Faktum är att en stor majoritet av den välfyllda rollistan på över 50 figurer bara har någon enstaka ny eller modifierad attack att leka med, jämfört med Tekken 6. Det är egentligen bara de återvändande ansiktena från Tekken 2 och Tekken 3 som har förändrats i någon större utsträckning. ... Läs hela texten

Recension: Skullgirls

Lämna ett svar

Låt mig börja med att prisa Reverge Labs för deras grafiska prestation. Det här med att rita sprites är ju onekligen lite av en konst på nergång, särskilt i högupplösning. Capcom nöjde sig med att aldrig rita dem för en högre upplösning än motsvarande 240p. King of Fighters XIII, om än väldigt snyggt, nöjer sig ändå med 480p. Och inte ens Blazblues relativt knivskarpa figurer är mer än 720p och då dessutom väldigt enkelt tecknade.

Reverge Labs valde att helt dumpa den klassiska pixeltekniken och gjorde istället figurer som snarare påminner om en Painter-bild. Upplösningen och detaljrikedomen är brutalt hög och de känns snarare nerskalade till en silkeslen bildkvalitet, och samtidigt väldigt välanimerade. Dessutom passade de på med en massa smarta palettricks som ger oss varierade färguppsättningar, och utanpå det är skuggningen gjord i separata lager som gör att ljussättningen kan skifta från bana till bana. Jag är grymt imponerad. ... Läs hela texten

Recension: Jagged Alliance: Back in Action

1 svar

Min självutnämnde enmansarmé Grunty hukar bakom en sten med översikt över den välbefästa bunkern medan jag funderar på vad jag ska göra, efter flertalet självmordsangrepp. Plötsligt hör jag rop, och hela fiendetruppen börjar röra sig, västerut, mot mina tre kollegor. Snabbt flyttar jag dem långt bak, och de förföljande styrkorna stannar upp och tar ställning runt ett stenparti. En öppning för Grunty, som smyger fram mot bunkern. Genom ett fönster ser han två fiender, men just nu får de vänta. Istället rör han sig runt byggnaden och tar skydd bakom en mur. Längre bort har fienderna nämligen tröttnat på att leta efter oss, och är på väg tillbaka. De går på led mot ingången och Grunty är beredd. Efter tre snabba granater är det inte mycket kvar av dem. En blir kvar och ser sig omkring, men ser inte min tuffing som smyger runt muren och avslutar honom med ett par skott. ... Läs hela texten

Recension: Catherine

Lämna ett svar

Jag hade precis tänkt skriva av japanskt spelberättande som ett hopplöst fall. Evighetslånga rollspel med silkespappertunna karaktärer som står och säger ellipser åt varandra, hemska dubbningar gjorda av uttråkade skådespelare och alltid detta ”jag ska visa dig min sanna kraft – aaaaaaaaagh”. Spel skrivna för – och ibland tydligen av – trettonåringar. Men så slår Atlus Persona-team till med ett spel som tar berättande till en helt ny nivå. Egentligen hade jag hellre sett ett riktigt nytt Persona, så jag blev aningen irriterad när de istället valde att börja generationen (lite sent kanske, men så släpptes också Persona 4 så sent som 2009) med en helt ny spelidé. Vad vi fick var istället ett väldigt udda men samtidigt oförglömligt pusselspel. Ja, pussel. ... Läs hela texten

Recension: Suikoden Tierkreis

Lämna ett svar

Efter en lång paus nådde jag äntligen slutet på Suikoden Tierkreis och kan sammanfatta mina intryck av vad som fortfarande, två år efter premiären, är det senaste spelet i Konamis rollspelsserie. Att det överhuvudtaget blev ett sånt uppehåll säger ju en del om spelet. Någon klassiker i stil med Suikoden II, Suikoden III eller Suikoden V är det definitivt inte, men samtidigt har det sina poänger.

Strukturen i Suikoden Tierkreis är samma som i tidigare spel. Man får döpa en huvudperson som hänger med ett kompisgäng ut på äventyr men som sedan blir involverad i en dramatisk berättelse där 108 hjältar ska samlas för att bekämpa ondskan. Inga krångligheter där. Däremot valde Konami av någon anledning att frångå tolv år av tradition och istället placera Tierkreis i en helt ny värld med nya regler. I samma veva har spelsystemet förenklats, liksom i del fyra är det bara fyra spelbara figurer (vilket visserligen beror på DS:ens bristande prestanda) och minispelen lyser med sin frånvaro. Det saknas helt enkelt finess och den enkla elegans som det femte spelet erbjöd. ... Läs hela texten

Recension: Dragon Quest VI

4 svar

Tre hjältar äntrar ondskans högborg för att sätta stopp för elakheterna en gång för alla. Vad är detta? Ett Dragon Quest som börjar in medias res, mitt i den spännande delen, istället för att börja med att den sjuttonårige namnlöse huvudpersonen med taggfrisyr vaknar hemma i sängen för att sedan ge sig ut på äventyr? Kan det vara möjligt? Vi smyger oss fram till storskurken, blir ordentligt besegrade… och så vaknar den sjuttonårige namnlöse huvudpersonen med taggfrisyr hemma i sängen. Det var bara en dröm… eller? ... Läs hela texten

Recension: De Blob 2

Lämna ett svar

~Jag ska måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag. Att det regnar och är grått det gör detsamma. Du ska solsken i ditt fönster ändå ha.~

Jag missade tyvärr De Blob när det begav sig för två år sedan. Därför var jag väldigt sugen på att få testa uppföljaren. Vi snackar ju trots allt om en riktigt charmig huvudperson och ett spel med riktigt skönt tema. Onda, elaka typer vill göra hela världen trist monokrom och som den partyälskande, diggande färgklicken Blob måste du göra revolution mot den svartvita fascismen. ... Läs hela texten