Kategoriarkiv: 4/5

Recension: Astro Bot: Rescue Mission

En av de eviga frustrationerna med VR är att så många inte fattar vad det handlar om, vilket beror på att det inte går att förstå om man inte provat. Det är som att beskriva TV för någon som bara har lyssnat på radio. Även om det är kopplat till spel, åtminstone i Playstation VR:s skepnad, så är det ett nytt medium att uppleva spel genom. Det är inte en ny genre, utan ett nytt sätt att skapa olika genrer, både gamla och helt nya.

Ett av de typiska argumenten bland de som åtminstone inte avfärdar hela konceptet men inte är sålda än, är att VR inte har en systemsäljare. Jag hävdar att det är fel och att det spelet heter Superhot VR, men historien har redan visat att det tyvärr inte blev så. Det behövs något lite mer traditionellt, något lite mer bekant, för att varsamt leda spelfansen in i VR:s förlovade land. Astro Bot kan vara det spelet. ... Läs hela texten

Recension: A Way Out

Eftersom Brothers: A Tale of Two Sons var mitt absoluta favoritspel 2013 var det inte konstigt att A Way Out direkt var intressant. Josef Fares har talang för spel, helt klart. Men inramningen med två fångar som försöker rymma från ett fängelse var väl inte sådär superspännande. Det luktade The Shawshank Redemption lång väg och faktum är att när jag väl spelade det, så var det nästan pinsamt hur mycket som var lyft därifrån, både i scenografi och tillvägagångssätt. Liksom, hacka hål i cellväggen och fly genom kloakerna, visst, men behövdes en scen där det tjäras tak? Nåväl, en liten spoiler är i alla fall att Vincent och Leo lyckas ta sig ut, och där börjar spelet öppna upp sig mer. Spelets titel till trots handlar det inte bara om att komma ut utan också att hämnas på en otäck typ som är ansvarig för båda deras situationer. ... Läs hela texten

Recension: Unravel Two

Om man bortser från årliga actionbrakare så brukar E3 vara en tillställning där man visar upp spel som är minst två år bort. Så inte den här gången när EA utannonserade Unravel Two och släppte det omedelbart. Eftersom jag dyrkade föregångaren så var det ingen som helst tvekan. Men vad är då Unravel Two?

I grunden är det förstås ett liknande upplägg som ettan, men här är det en annan Yarny som i spelets inledning råkar befinna sig på en båt mitt i en storm. Givetvis kastas Yarny överbord och vaknar på en stenig strand, bara för att mötas av en liknande figur. Båda Yarnyarna (Yarnierna?) kopplar ihop sina kapade trådar och bara sådär kan äventyret börja. Unravel Two tar alltså det inte helt ovanliga steget att göra en uppföljare med ett samarbetsupplägg. Däremot är det fullt möjligt att spela Unravel Two själv också. Det finns ingen AI, men genom att linda ihop båda figurerna kan man springa runt med båda på en gång och bara separera dem när det blir pussel. ... Läs hela texten

Recension: Moss

Ett av de mest efterlängtade PSVR-spelen har anlänt och jag har spelat igenom det. Med tanke på att det släpptes i förrgår är det kanske lite oroväckande och nej, det här är inte heller något mastodontspel för VR. Snarare skulle jag vilja jämföra det med exempelvis Trine. Det är ett ganska kort pusseläventyr med actioninslag, och med VR-upplägget som den stora nyheten.

När jag började med PSVR var faktiskt Robo Rescue en av höjdpunkterna och jag insåg direkt att plattformsspel mycket väl kan fungera i VR. Och som spelet är upplagt hade det inte fungerat utan VR. Du är med i spelet, som Läsaren. I en lite Ende-doftande inramning sitter du i en övergiven katedral och läser berättelsen om Quill och hennes äventyr. Quill är en liten men extremt modig mus, lite komiskt nog den andra modiga musen det här året (Ghost of a Tale släpps ju alldeles snart). Hon springer på dig ute i skogen, där du är en No-Face-liknande varelse som bara skymtar till reflekterad i vattendrag. ... Läs hela texten

Recension: Night in the Woods

Night in the Woods blev för mig två kvällar i soffan, men det var minst sagt kvalitativa kvällar. Det släpptes ursprungligen för ett år sedan, men den våren var så späckad med spel att jag inte ens märkte det. Nu dök det istället upp till Switch, så jag passade på att dryga ut spelutbudet lite.

Spelet kretsar kring Mae, en tjugoårig tjej som avbryter sina högskolestudier för att återvända hem till den sömnig småorten Possum Springs i Mellanvästern. Varför hon gjorde det återstår att se, men inledningsvis handlar det om att utforska omgivningarna. Det är en ganska välbekant upplevelse när Mae reagerar över folk som har flyttat ut och butiker som har stängt. Hon tar snart kontakt med tre av sina barndomsvänner som blivit kvar. ... Läs hela texten

Recension: Cuphead

Det tog mycket längre än väntat, men så blev det också ordentligt mycket mer ambitiöst än vad som först var tanken. Cuphead är ett minst sagt unikt spel som kombinerar två klassiska traditioner. Det är ett gammalt hederligt springa-skjuta i samma stil som Contra och Metal Slug, men inspirationen kommer nog egentligen mest från Gunstar Heroes, då fokus ligger nästan enbart på bosstrider. Den andra traditionen är förstås den artistiska stilen som helt och hållet efterliknar tidiga tecknade filmer från 30-talet. Den här biten är klockrent utförd och invävd i grunden. Inte nog med att samtliga figurer och bakgrunder är tecknade i den stilen, spelet har också ett konstant filter av gammal sliten film, komplett med knastrande ljud. Även själva musiken, ljudeffekter och röster är tidsenliga. ... Läs hela texten

Recension: Skyrim VR

The Elder Scrolls: Skyrim var ett av de första spelen jag recenserade på Bearded Nerd. Då satte jag en femma, överväldigad av den enorma spelvärlden och mängden äventyr. Sedan dess har Skyrim släppts i flera varianter, nu senast både som upphottad konvertering till de nya konsolerna och för första gången i bärbart format på Switch. Därför är det knappast ett nytt spel, men eftersom jag inte har rört det sedan 2011 känns det ändå ganska nytt för mig.

Men Skyrim VR är också förstås den första gången hela den här världen kan upplevas i VR, och det gör väldigt mycket. Det är också något som inte riktigt kan beskrivas eller visas. På bilderna är det samma spel som förut, utan de grafiska förbättringarna, och med konstiga proportioner och suddiga konturer. Men när man tar på sig headsetet och ger sig in i Tamriel blir det en helt annan upplevelse. Folk hamnar inte bara i mitten av skärmen, de står bredvid mig och jag ser hur långa de är. Jag ser att de tittar på mig. Det blir naturligt att stoppa undan svärdet, inte bara för att man kan råka sticka det i någon, men för att det känns ohyfsat att kuta runt med. När jag går genom ett hus ser jag exakt hur långt bort väggarna är och kan sträcka mig ut och ta på dem. En uppretad björn som tornar upp sig för att anfalla blir något betydligt läskigare än förut. För att då inte tala om drakarna. ... Läs hela texten

Recension: Rime

Det börjar vara en trend att släppa spel som har varit under utveckling i en evighet. Rime utannonserades först 2013, som en av de första större indietitlarna till Playstation 4. Då var Sony utgivare, men spelet drog ut på tiden och Sony drog sig slutligen ur. Så spanska Tequila Works (tidigare bara zombiespelet Deadlight) kämpade vidare på egen hand och valde slutligen att släppa spelet även till PC, Xbox One och Switch. Nu är det Ico-doftande äventyret äntligen här och efter några timmars intensivt pusselplattformande är jag klar. ... Läs hela texten

Recension: Nier Automata

Spel som Nier får inte uppföljare. Det är såna där titlar som är alldeles för udda för att locka någon större publik och som sedan glöms bort och blir rariteter som inbitna fans håller hårt i och gråter en skvätt då och då. Att det fick en uppföljare var den första stora överraskningen. Den första av många.

Det är väldigt svårt att kategorisera Nier Automata. Det är en typisk Platinum-brawler, men också ett rollspel, och ett shoot’em up (nej, två) och mycket annat. Som vanligt sträcker sig den eklektiske spelskaparen Yoko Taros ambitioner långt bortom traditionella genrer. Nu ska jag villigt erkänna att jag spelade på den enkla nivån, efter att spelet abrupt tog död på mig i efter en halvtimme och tvingade mig att börja om från början, mellansekvenser och allt. Nog för att jag gillade Nier, men jag har aldrig varit jätteförtjust i Platinums actionspel och vill inte dra ut på det hela i onödan. ... Läs hela texten

Recension: Cosmic Star Heroine

Indierevolutionen har gett oss tillbaka en massa speltyper som försvunnit i spelindustrin i stort, särskilt med hjälp av Kickstarter. Det finns fler Metroidvanior än vad någon hinner med, tonvis av stenhårda plattformsskjutaräventyr, otaliga tvådimensionella arenafighters och pusselspel i oändlighet. Rollspel är det dock lite värre med. Den västerländska varianten mår ganska bra tack vare InXiles och Larians ansträngningar, men traditionella japanska rollspel dyker sällan upp. Cosmic Star Heroine är ett försök att åtgärda det. Okej, rent formellt är det inte japanskt, men utvecklarnas nationalitet hindrade inte Skullgirls från att vara ett genuint fightingspel och så inte heller den här gången. ... Läs hela texten