Den förra delen av IDW:s gigantiska Transformers-samlingar innehöll mestadels Dark Cybertron, den historia som smetade ihop de två parallella historierna Robots in Disguise och More Than Meets the Eye. Här skiljs de åt igen, men inte utan en rätt rejäl tillbakablick som etablerar den nya situationen. Och det är både en av de mest sanslösa och samtidigt rimliga händelserna i Transformers historia och fullständigt essentiellt för More Than Meets the Eye, så jag väntar med att diskutera det för att ge dig en chans att backa ut. Okej?
Kategoriarkiv: Serier
Black Panther var fantastisk
Den har fått fantastisk kritik och den förtjänade det. Black Panther är kort sagt en av de bästa Marvel-filmerna hittills. Den följer några enstaka uttjatade troper men i det stora hela är det en frisk fläkt.
Kanske den främsta anledningen är en strålande skådespelarensemble, som bygger upp ett enormt intressant karaktärsgalleri. T’Challa själv (Chadwick Boseman) är förbaskat cool men lite mer mänsklig här än i Civil War, där han bara var en mystisk cooling som ingen annan kände. Men han känns närmast ordinär jämfört med sina kompanjoner. Starkast är nog trion Okoye, Nakia och Shuri. Okoye (Danai Gurira) är general och ledare för Dora Milaje, en kvinnlig elitstyrka och livvakter. Nakia (Lupita Nyong’o) är T’Challas ex och en superagent. Och Shuri (Letitia Wright) är James Bonds Q och NCIS-Abby i ett, supergeniet som har utvecklat Black Panthers superutrustning och mycket av den moderna teknologin i Wakanda.
Ghost in the Shell var inte så pjåkig
En gång i tiden när anime var något man storögt läste om i Super Power, så köpte jag tre filmer på VHS. Det var Street Fighter, Ninja Scroll och Ghost in the Shell. Jag minns att jag gillade den sistnämnda men förstod nog inte helt och hållet vad som försiggick. Senare fick jag originalmangan av en utbytesstudent, och någonstans på vägen skaffade jag också serieversionen av filmen. Så hyfsad koll har jag.
Däremot såg jag inte den nya Ghost in the Shell förrän nu eftersom den fick rätt usel kritik och jag måste säga att jag inte riktigt håller med. Visst, att man bokstavligen vitmålade Motoko Kusanagi var en miss men vi kan nog konstatera att filmen aldrig hade blivit gjord, åtminstone inte med den här budgeten, utan Scarlett Johansson. Och budgeten är välanvänd, varenda krona av den miljard den kostade syns på skärmen. Det kanske var Blade Runner som skapade den här typen av miljöer på film, men Ghost in the Shell bjuder på så mycket cyberpunk-stadsmiljöer att det nästan blir perverst. Det finns knappt en karaktär på skärmen som inte delvis är en specialeffekt.
Transformers: The IDW Collection Phase Two #6
Ännu ett halvår, ännu en maxad samlingsbok från IDW:s Transformers-serie. Ända sedan Phase Two började har vi följt två parallella berättelser, Robots in Disguise och More Than Meets The Eye. Den senare var överlägset bättre, men båda höll god kvalité. Men vid det här laget började man tydligen tycka att det var dags att rensa upp en hel del gamla historier, en del bokstavligen från början av IDW:s serier så långt tillbaka som 2005. Jag kan passa på att konstatera hur makalöst det är att serien har hållit på så länge. När berättelserna i den här boken ursprungligen publicerades var serien redan tio år gammal och den tuffar fortfarande på. Den ursprungliga serien från min barndom höll bara från 1987 till 1991.
Valerian är … en bra film
En av sommarens mest efterlängtade filmer för mig var Valerian and the City of a Thousand Planets. Som ett gammalt fan av Linda och Valentin är det rena julafton att få en filmtolkning så här långt efteråt, även om det förstås finns ett visst mått av cash-in i seriefilmer numera. Men visst, det finns massor av betydligt mer kända serier som hade kunnat exploateras om det hade varit huvudsyftet. Istället märks det att Luc Besson också är ett stort fan av serien och ville göra den så mycket rättvisa som möjligt.
Transformers: The IDW Collection Phase Two #5
Del fem av den här fenomenala seriesamlingen släpptes i början av månaden, men efter distributionsproblem (som visade sig vara snabbt åtgärdade) panikbeställde jag den direkt från USA. Nu råkade jag samtidigt beställa ännu en Combiner Wars-figur, Getaway, vilket råkade vara en ett lyckligt sammanträffande, så helt onödigt var det inte. Hur som helst, den här boken samlar serien ”Primacy” som är den tredje serien av historiska berättelser som släpptes parallellt med de ordinarie Robots in Disguise och More Than Meets The Eye.
Linda och Valentin: Samlade Äventyr 7
Efter tre år är det äntligen dags för finalen av den här gamla hedervärda serien. Vi minns dem väl i huvudsak från åttiotalet, men faktum är att Linda och Valentin har givits ut kontinuerligt i fyrtiotre år och den sista delen kom så sent som 2010. Så även om Alvglans eller någon annan hade fortsatt utgivningen efter ”Hotet mot ultralum” så hade de inte kunnat få ut en svensk översättning så mycket snabbare. Nu blev det alltså istället Cobolt som fullföljde vad Carlsen och Alvglans aldrig lyckades med: att ge oss hela serien om Linda och Valentin.
Franka Samlade Äventyr 1: Draktänderna
Efter Linda och Valentin, Yoko Tsuno och en massa serier som jag inte kikat närmare på har Cobolt Förlag nu börjat ge ut en annan gammal albumserie, nämligen Franka. Det är något av ett sammanträffande att jag återförenas med Franka samtidigt som jag spelar Horizon: Zero Dawn, som även det är ett holländskt äventyr med en rödhårig hjältinna.
Förutom att båda har rejält med skinn på näsan upphör dock likheterna där. Franka började som någon vagt definierad sekreterare åt en reguljär detektiv men blev snabbt seriens egentliga stjärna. De första albumen var mer orealistiskt tecknade men när de hade kommit till den här historien var stilen mer detaljerad och mer lik Hergés klara linjer. Samma utveckling kan ses i både Linda och Valentin och i Yoko Tsuno (och förvisso även i Tintin), och jag har för mig att samma sak även gällde exempelvis Peyos Johan och Pellevin.
Transformers: The IDW Collection Phase Two #4
Nu börjar jag faktiskt verkligen känna att jag ligger efter med Transformers-serierna och att det tar alldeles för lång tid att komma ikapp. De här matiga och prisvärda samlarböckerna släpps långt i efterhand – det sista numret i den här delen kom i april 2013 – och jag har lite svårt att hänga med i samlandet då figurer som pushades då, inte alltid säljs längre.
Bok tre börjar med berättelsen Monstrosity, som liksom Autocracy är skriven av Chris Metzen. Tyvärr är den också tecknad av Livio Ramondelli och jag ber om ursäkt om jag upprepar mig, men hans teckningar är verkligen inget att ha. Det är en fristående berättelse som tar upp vad som hände efter att Megatron hade besegrats för första gången, för sisådär fyra miljoner år sedan. Scorponok tar över herraväldet och kommer i konflikt med Grimlock och hans Dynobots … och det hela känns som billig fan service. Inte nog med att den konflikten kördes i Maximum Dinobots-miniserien några år tidigare, den kördes också samtidigt i Simon Furmans Regeneration One. Det kryddas sedan med en massa pasticher på Transformers-filmen. Problemet är nog Metzen. Oavsett hur mycket bra lore han har knåpat ihop i Warcraft så är han ingen höjdarberättare, och i jämförelse med James Roberts som har styrt IDW-serien på sistone så är han en ren amatör som inte är kapabel till mycket mer än Transformers-fan fiction.
Linda och Valentin: Samlade Äventyr 6
Det här är något som vi har väntat på i nästan bokstavligen 20 år. Alvglans hade tagit över utgivningen av Linda och Valentin från Carlsen Comics och gav ut album nummer 13-16 i ordningen, men där i mitten av nittiotalet började den ursprungliga seriealbumsboomen mattas av. Vi hade alla Tintin, vi hade alla Asterix, vi hade alla Lucky Luke, liksom. Så ”Hotet mot Ultralum” blev den sista översättningen, ett lite snöpligt slut för en så mäktig serie. Men nu fortsätter Cobolt för fulla muggar och del sex av de samlade äventyren innehåller både just Ultralum och ytterligare två, aldrig tidigare äventyr. Spännande!