Innan Nintendo sätter igång på allvar med hypen för Switch 2 hade man en sista Direct, och där fanns en hel del intressanta nyheter. Inga fler Capcom-samlingar den här gången, men man kan inte få allt. I gengäld blev det en Gradius-samling som samlar de första tre Gradius-spelen och även tre Salamander/Life Force-spel. Vad jag vet är Salamander 3 ett helt nytt spel. Men jag är inte jätteintresserad av det. Jag föredrar de senare spelen i serien som inte är lika förbonkat dundersvåra.
Kategoriarkiv: Spel
Cristiano Ronaldo blir spelbar i City of the Wolves
Jag har ingen som helst koll på sportboll, men till och med jag vet att Cristiano Ronaldo är ett stort namn. Därför var det en smärre sensation när han från tomma intet gjorde reklam för Fatal Fury: City of the Wolves, och det började spekuleras varför. Nu vet vi: han blir en spelbar karaktär, och kommer att få fightas mot Terry, Mai, Rock, Chun-Li och gänget med en boll vid fötterna.
Alltså, eeeeeehhh. Ur spelets perspektiv är det förstås en ohyggligt stor bragd. Pratar man om gästkaraktärer så finns det knappt bättre sätt att sälja ett spel. Tusentals fotbollsfans kommer helt plötsligt att vilja spela ett fightingspel. Och eftersom jag fortfarande saknar Rival Schools hade det varit kul att ha en fotbollsspelare.
Nästa minikonsol blir en fullstor Amiga 1200
Retro Games har precis berättat att deras nästa minikonsol blivit försenad på grund av produktionsproblem, men att det kommer att bli en Amiga 1200 i full skala. Och det finns väl en viss logik i det. De släppte tidigare en mini-Commodore 64 som saknade tangentbord, och sedan en fullstor version. Och så släppte de en mini-Amiga 500. Och lyckligtvis blir det ingen fullstor version av den, för den är ett gigantiskt stycke plast.
Amiga 1200 är betydligt mindre och kompaktare, men ändå väldigt stor. Det kommer att behövas väldigt mycket strategiskt placerade vikter för att den nya ”The A1200” inte ska fladdra iväg i vinden.
Suikoden är tillbaka
Konami utannonserade en presentation som skulle hållas vid midnatt den 3 mars. Såna här tillställningar brukar vara rätt förutsägbara, och resultera i att det ska släppas officiella foldrar med tryck från spelomslag eller kanske en akrylplatta med en figur på. Men jag satt ändå där mitt i natten, och blev överrumplad.
Ja, dels nämnde man förstås samlingen med Suikoden I och II som släpps i övermorgon. Den är förstås på väg med posten. Förutom att fixa en massa buggar som har synts i tidiga klipp så finns också en funktion för att stänga av timern på Clives sidouppdrag. Trevligt.
Recension: Subside
Till premiären av PSVR2 släpptes Kayak VR: Mirage, som lät oss paddla runt i närmast fotorealistiska miljöer. Subside har ett liknande upplägg och ambitionsnivå. Här handlar det istället om fridykning, och man skulle lite elakt kunna kalla det för en upplevelse snarare än ett spel. Men det är också en riktigt trevlig upplevelse, och något som inte alla kan (eller bör) ge sig på i verkligheten.
Efter att ha dragit på mig headsetet, som lämpligt nog känns lite som en dykarmask, så hamnar jag i en virtuell värld. Även inuti spelet så är världen en simulering, troligen för att förklara att det finns genomskinliga väggar runt det du kan utforska. Det skulle annars kanske vara svårt att avgränsa vart du kan simma. Men i det här spelet så simmar man faktiskt, åtminstone till en början. Genom att simma med händerna så rör du dig realistiskt åt alla håll. Du kan också ta tag i saker och dra dig fram. Från början är det enda sättet att röra sig, men väldigt snart hittar du tillräckligt många guldpengar på havsbotten och låser upp nya hjälpmedel i butiken. De viktigaste är möjligheten att kunna röra sig uppåt och neråt, och att kunna hålla in R2 för att stadigt paddla sig framåt. Därefter blir simmandet mest finlir.
Akira populärast i Virtua Fighter
Sega har haft en omröstning på sin nya officiella Virtua Fighter-discord. Där kan man ju förvänta sig att deltagarna är mer engagerade än genomsnittet, men resultatet var ändå lite oväntat.
- 11.06% (137 votes) – Akira Yuki
- 8.23% (102 votes) – Aoi Umenokoji
- 7.83% (97 votes) – Vanessa Lewis
- 7.59% (94 votes) – Sarah Bryant
- 7.51% (93 votes) – Goh Hinogami
- 5.97% (74 votes) – Jacky Bryant
- 5.89% (73 votes) – Kage Maru
- 5.73% (71 votes) – Pai Chan
- 4.60% (57 votes) – Wolf Hawkfield
- 4.28% (53 votes) – Jean Kujo
- 3.95% (49 votes) – Lei-Fei
- 3.95% (49 votes) – Brad Burns
- 3.71% (46 votes) – Lion Rafale
- 3.63% (45 votes) – El Blaze
- 3.55% (44 votes) – Shun Di
- 3.39% (42 votes) – Jeffry McWild
- 3.39% (42 votes) – Eileen
- 2.99% (37 votes) – Lau Chan
- 2.74% (34 votes) – Taka-Arashi
Även om Akira är och förblir postergrabben så har han alltid varit svårspelad, även om svårigheten är aningen överdriven. Men uppenbarligen är han fortfarande extremt populär. Det som är mer oväntat är att mina favoriter Aoi och Vanessa ligger så högt upp. Jag hade alltid intrycket att jag var den enda som spelade Aoi, även om jag då och då sprang på en annan spelare. Hon är ju extremt icke-traditionell … genom att vara extremt traditionell. Men uppenbarligen är det fler som har god smak. Kul också att Vanessa är så högt upp, hon är väldigt kul att spela med sina dubbla stilar.
Årets spel 2024
Ska jag vara riktigt petig så släpptes faktiskt Baldur’s Gate 3 under 2024 i sin fysiska version, som jag köpte till PC. Så årets spel 2024 är detsamma som 2023. Slut på artikeln. Men ärligt talat är det svårt för något annat att jämföra sig, och jag har spelat det överlägset mest även i år. Annars var 2024 ett ganska blekt år vilket också återspeglade sig i andra, mindre prestigefyllda listor än denna. Visst är det kul att spel som Metaphor: ReFantazio får tillfälle att synas i såna sammanhang, men det hade troligen inte hänt om spelbranschen hade varit i bättre skick.
Evercade: Data East Arcade 2
B-Wings
Det här tidiga shoot’em up:et från 1984 har inget med Star Wars att göra. Det verkar ha ett ganska smart system där man bygger upp sitt skepp med nya delar, men tyvärr är det ohyggligt svårt att komma någonvart. Det går också att dyka ner på ett lägre plan, men det hela är alldeles för oöverskådligt. 1/5
Crude Buster
Året är 2030. Efter att New York förstördes i en kärnvapenattack för tjugo år sedan har ruinerna styrts av ett gäng beväpnat med futuristiska vapen och muterade monster: Big Valley. Men nu är det dags att skicka in två biffiga typer som kan spöa alla: Crude Busters. Handlingen är sensationellt ostig och spelet är ungefär likaså. Det är ett beat’em up, men istället för det typiska perspektivet är det här rakt från sidan. Spelkontrollen är extremt styltig, men Crude Buster får mycket charm av att nästan allt går att plocka upp och slåss med eller kasta – lyktstolpar, tunnor med radioaktivt avfall, övergivna bilar och förstås själva fienderna. Det är macho-pucko på ett sätt som får Duke Nukem att framstå som höjden av självmedveten coolhet, och värt att spela om inte annat för att påminna sig om att på 90-talet tyckte man faktiskt att sånt här var asballt. 2/5
Evercade: Toaplan Arcade 4
Även om det redan finns tre Toaplan-samlingar, så var det minst sagt oväntat att del 3 och 4 skulle släppas inom bara några veckor från varandra. Den här fjärde utgåvan innehåller ännu fler mer blandade spel, men också några till av Toaplans klassiska shoot’em ups.
Dogyuun
Dogyuun är ett typiskt sådant. Det släpptes parallellt med Truxton II, och det har samma sorts detaljerade grafik och kreativa bossar. Faktum är att det känns ännu lite coolare, och faktiskt lite mer lättillgängligt än till och med Vimana som var tänkt att vara lite enklare. Det har visserligen också checkpoints, men fiendernas rörelsemönster och skott känns lite mer överkomliga i det här spelet. Annars är det tämligen rättframt: skifta mellan fyra olika vapen genom att plocka upp uppgraderingar i rätt färg, och samla på dig tillfälliga smartbombs som gör enormt mycket skada i rätt ögonblick. Det här är inte ett spel jag har hört talas om förut, men det känns som en bortglömd klassiker. 3/5
Evercade: Toaplan Arcade 3
Jag har lyckats ignorera de första två Toaplan-samlingarna. Min erfarenhet säger mig att de äldre spelen inte passar mig – de är sådär gammaldags omöjliga och inte ens genom att stoppa in ett oändligt antal virtuella femkronor kommer jag vidare. I den här samlingen finns dock flera av Toaplans senare spel, strax innan de splittrades till ett flertal klassiska utvecklare som Cave, så det borde vara spel som jag har lättare att uppskatta.
Batsugun och Batsugun: Special Version
Vi börjar starkt med de här två titlarna, som i princip är samma spel i grunden. Special Version är aningen mer förlåtande men går också att spela igenom flera gånger på raken med nya varianter, vilket gör det till den egentliga enda versionen man behöver. Det här var det första bullet hell-shoot’em up:et, och mycket av det som senare skulle prägla Caves fantastiska shmups fanns redan här. Jag testade nyligen konverteringen av Saturn-spelet, som i sin tur samlade båda de här varianterna. Saturn-versionen var egentligen snäppet bättre, och rensade bort en del slowdown. Eftersom det här är arkadutgåvorna så är det bitvis småhackigt vilket är lite störande, som om spelet går i 59 fps. Men det är fortfarande ett riktigt bra spel, och det har i princip inte åldrats på 30 år. Även om jag föredrar en del av Caves titlar så är detta en sann fröjd. Och även om du kan nöta dig igenom spelet genom att bara stoppa in nya låtsaspengar, så är det en gigantisk utmaning att lära sig att klara det på en enda femkrona. Det fungerar också tekniskt sett lika bra till Super Pocket, men där blir den pyttelilla skärmen en begränsning, det är helt enkelt svårt att se alla skott i tid. Där tror jag dock att Evercade EXP har en stor fördel eftersom man kan spela spelen i vertikalt läge. Det skulle jag också rekommendera till detta spel. 4/5