Innan Nintendo sätter igång på allvar med hypen för Switch 2 hade man en sista Direct, och där fanns en hel del intressanta nyheter. Inga fler Capcom-samlingar den här gången, men man kan inte få allt. I gengäld blev det en Gradius-samling som samlar de första tre Gradius-spelen och även tre Salamander/Life Force-spel. Vad jag vet är Salamander 3 ett helt nytt spel. Men jag är inte jätteintresserad av det. Jag föredrar de senare spelen i serien som inte är lika förbonkat dundersvåra.
Kategoriarkiv: PC
Cristiano Ronaldo blir spelbar i City of the Wolves
Jag har ingen som helst koll på sportboll, men till och med jag vet att Cristiano Ronaldo är ett stort namn. Därför var det en smärre sensation när han från tomma intet gjorde reklam för Fatal Fury: City of the Wolves, och det började spekuleras varför. Nu vet vi: han blir en spelbar karaktär, och kommer att få fightas mot Terry, Mai, Rock, Chun-Li och gänget med en boll vid fötterna.
Alltså, eeeeeehhh. Ur spelets perspektiv är det förstås en ohyggligt stor bragd. Pratar man om gästkaraktärer så finns det knappt bättre sätt att sälja ett spel. Tusentals fotbollsfans kommer helt plötsligt att vilja spela ett fightingspel. Och eftersom jag fortfarande saknar Rival Schools hade det varit kul att ha en fotbollsspelare.
Recension: Subside
Till premiären av PSVR2 släpptes Kayak VR: Mirage, som lät oss paddla runt i närmast fotorealistiska miljöer. Subside har ett liknande upplägg och ambitionsnivå. Här handlar det istället om fridykning, och man skulle lite elakt kunna kalla det för en upplevelse snarare än ett spel. Men det är också en riktigt trevlig upplevelse, och något som inte alla kan (eller bör) ge sig på i verkligheten.
Efter att ha dragit på mig headsetet, som lämpligt nog känns lite som en dykarmask, så hamnar jag i en virtuell värld. Även inuti spelet så är världen en simulering, troligen för att förklara att det finns genomskinliga väggar runt det du kan utforska. Det skulle annars kanske vara svårt att avgränsa vart du kan simma. Men i det här spelet så simmar man faktiskt, åtminstone till en början. Genom att simma med händerna så rör du dig realistiskt åt alla håll. Du kan också ta tag i saker och dra dig fram. Från början är det enda sättet att röra sig, men väldigt snart hittar du tillräckligt många guldpengar på havsbotten och låser upp nya hjälpmedel i butiken. De viktigaste är möjligheten att kunna röra sig uppåt och neråt, och att kunna hålla in R2 för att stadigt paddla sig framåt. Därefter blir simmandet mest finlir.
Årets spel 2024
Ska jag vara riktigt petig så släpptes faktiskt Baldur’s Gate 3 under 2024 i sin fysiska version, som jag köpte till PC. Så årets spel 2024 är detsamma som 2023. Slut på artikeln. Men ärligt talat är det svårt för något annat att jämföra sig, och jag har spelat det överlägset mest även i år. Annars var 2024 ett ganska blekt år vilket också återspeglade sig i andra, mindre prestigefyllda listor än denna. Visst är det kul att spel som Metaphor: ReFantazio får tillfälle att synas i såna sammanhang, men det hade troligen inte hänt om spelbranschen hade varit i bättre skick.
Virtua Fighter 5 REVO är ännu snyggare
Nyligen var det beta på Virtua Fighter 5 REVO, och jag hann köra ett sextiotal matcher med Aoi och Vanessa. Och det kändes bättre än någonsin. Kanske är det för att jag spelade direkt på min datormonitor istället för på TV:n, men det kändes ännu mer precist än förut. Och det är förstås fortfarande kanske världens bästa 3D-fightingspel, men nu bara aningen ombalanserat. Kanske var det inbillning, men Aoi kändes starkare. Hon har generellt fått små justeringar som gör hennes attacker lite mer kraftfulla, och den allmänna sammanslagningen av viktklasser gör att hon inte fladdrar iväg i luften så fort Wolf andas på henne.
Recension: Castlevania: The Dominus Collection
Jag trodde länge att Konami aldrig skulle orka ge sig på DS-vaniorna. Nog för att det är kul att kunna tjäna pengar på att ge ut gamla spel igen, men eftersom alla tre byggde på att använda två skärmar och en del pekfunktionalitet skulle det krävas en gnutta arbete för att släppa dem på andra format. Och jag trodde inte att Konami var beredda att lägga ens en gnutta arbete på det.
Men så var det inte, och The Dominus Collection är till och med mer genomarbetad än så. Det är egentligen lite märkligt hur skärmarna är upplagda. I normalläget hamnar den faktiska spelskärmen lite på sniskan. Det finns andra alternativ, men inte egentligen något bättre. Och efter att ha spelat ett tag så vänjer jag mig. Det är också väldigt befriande att hela tiden kunna se spelinfo och en karta på sidan, för de här tre spelen bygger väldigt mycket på både utforskande och att samla grejer från olika fiender. Jag tycker också att de kom undan problemen med pekskärmen på bra sätt. Så på det hela taget är de här versionerna strålande. I paketet finns också lite annat godis som en musikspelare och lite artwork och sånt.
Concord RIP 2024-2024
Jag var förstås helt ointresserad av Concord, ett av Sonys påkostade GAAS-koncept. Lattjolajbans färgstarka karaktärer som hämtade från andrasorteringen av bakgrundsfigurer från Guardians of the Galaxy, panga-skjuta, en massa storysekvenser inspirerade av Overwatch … snark.
Men många spel jag är ointresserad av säljer ändå massor. Så inte den här gången. Concord släpptes 23 augusti, och idag förklarade Sony att de slutar sälja spelet, återbetalar till samtliga som köpt det, och att Concord kommer att sluta fungera 6 september. Två veckor fick det här spektaklet leva innan nackskottet. Jag tyckte att nerstängningen av Multiversus var ett korkat drag, men det här måste vara rekord.
Första intrycken av Shadow of the Erdtree
Det tog två år efter Elden Ring att få expansionen, men så här med facit (mestadels) i hand är det nästan imponerande kort tid. Hidetaka Miyazaki berättade innan releasen att kartan för den nya världen var ungefär lika stor som Limgrave. Det var en väldigt vit lögn. Den är definitivt större, men framför allt är den högre. Det är inte bara två lager av världen som i grundspelet, snarare tre eller fyra.
Att utforska är en sann fröjd då det vankas nya imponerande vyer överallt, och det är smockfullt med skatter att hitta. Möjligen är det lite väl många menlösa uppgraderingar som stenar, men samtidigt finns det väldigt mycket nytt som är kul också. Framför allt är de nya vapnen väldigt roliga. Jag har inte testat alla än, men light greatsword är som väntat en höjdare. Det första man hittar, Milady, har också en valfri Art of War som ger en ny specialattack som är väldigt kraftfull. Jag är också väldigt förtjust i kampsportsvapnet, som ger extremt snabba sparkar och slag som får Elden Ring att helt plötsligt kännas som ett beat’em up. Kategorin kastvapen innehåller bland annat kastbara sköldar och hammare, så det är bara att börja göra karaktärer med Avengers-tema. Jag har också hittat en massa kul rustningar som öppnar nya modemöjligheter, men jag kommer nog aldrig att ta av Shaanas nya glittrande silverrustning.
Marvel vs Capcom 2 kommer tillbaka
Capcom utannonserade just en splitterny samling, och den är sanslöst välfylld. Marvel vs Capcom: Fighting Collection kommer att innehålla sju spel:
- X-Men: Children of the Atom
- Marvel Superheroes
- X-Men vs Street Fighter
- Marvel Superheroes vs Street Fighter
- Marvel vs Capcom
- Marvel vs Capcom 2
- Punisher
Samtliga spelen kommer att vara arkadperfekta med uppdateringar som detaljerade träningslägen och förstås onlinestöd med rollback, samt gallerier, möjlighet att koppla specialattacker till specifika knappar och sånt som vi redan fick i Darkstalkers-samlingen tidigare. Capcom har till och med fixat en del grejer som överdrivet skärmblinkande, och tagit bort Norimaro från Marvel Superheroes vs Street Fighter (eftersom han var baserad på en verklig person) men i gengäld gjort tidigare ospelbara bossar spelbara.
Recension: Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes
Det har tagit alldeles för lång tid sedan det sista Suikoden-spelet. Tretton år, om man räknar det oöversatta Genso Suikoden: The Woven Web of a Century till PSP. Femton, om man räknar Suikoden Tierkreis till DS. Nitton, om man räknar Suikoden V, det sista spelet i den ordinarie tidslinjen. Eller tjugotvå, om man räknar Suikoden III som var det sista som Yoshitaka Murayama var involverad i. Ja, ni ser. Den här serien har knappast behandlats väl genom åren.
Uppropet för Eiyuden Chronicle var enkelt: ett nytt Suikoden-spel med allt vad det innebär av hundratalet hjältar, ett högkvarter att bygga upp, och en blandning av ordinarie rollspelsstrider, dueller och taktiska slag. Och framför allt en ohygglig detaljrikedom i just karaktärerna, med massvis av sidogrejer att pyssla med för att bygga upp deras personligheter. Och den här gången fungerar berättelsen på flera plan. En ensam hjälte som kastats ut från det onda imperiet samlar en liten grupp vänner för att kunna återställa det han vill kämpa för, och genom att samla hundra hjältar (eller i det här fallet hela 46 307 stycken, där jag är stolt över att vara en av de första) lyckas han uppfylla sin största önskan. Men den verkliga historien om Eiyuden Chronicle fick ett sorgligt slut, när Murayama avled strax innan spelets premiär.