En bekännelse: jag har aldrig spelat Dungeons & Dragons, rollspelet. Men man är inte fantasyorienterad nörd i över trettio år utan att snappa upp ett och annat, och Dungeons & Dragons har varit konstant i periferin. Jag har spelat Eye of the Beholder, jag har testat de urgamla Forgotten Realms-förstapersonrollspelen, jag har nosat på det första Baldur’s Gate, Icewind Dale och Planescape: Torment, och jag recenserade det fullständigt medelmåttiga Dungeons & Dragons Online en gång i tiden. Och så har jag förstås spelat Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara, Capcoms fenomenala beat’em up, och det tekniskt spektakulära Baldur’s Gate: Dark Alliance till Playstation 2.
Kategoriarkiv: PC
Sarah Alainn gör musik till Eiyuden Chronicle
Som om jag behövde fler anledningar att vara hypad över den andliga uppföljaren till Suikoden. Den senaste trailern för Eiyuden Chronicle visar både en massa extremt Suikoden-doftande scener och som en glad överraskning gör också Sarah Alainn sången till ledmotivet ”Flags of Brave”. Det är ingen direkt nyhet för henne, då hon förstås debuterade med ”Beyond the Sky” i Xenoblade Chronicles och senare även har gjort sånger till Valkyria Revolution och Monster Hunter Rise: Sunbreak. Hon verkar ha blivit det uppenbara valet för japanska rollspel, och det har jag absolut inget emot.
Recension: Street Fighter 6
Capcom är kapabla att släppa ett bra spel från början. Street Fighter 6 är allt jag har längtat efter sedan den här serien började. Det är smått osannolikt hur Capcom har lyckats få med allt, redan från dag ett. Och det är tack vare Street Fighter V. Många säger att det spelet floppade, men låt mig jämföra med en annan övergång från del fem till sex. Soul Calibur V floppade, och resultatet blev att Namco gav sexan en minimal budget, så att det spelet nätt och jämnt klarade sig och att serien nu har en högst osäker framtid. Capcom använde Street Fighter V för att lära sig, och mot slutet hade de nya producenterna en utmärkt grund att bygga vidare på. Istället för att snåla in så satsade de stort, och resultatet blev lysande.
Recension: Red Matter 2
Jag gillar escape rooms. Hela grejen med att komma in i ett rum, och först utforska vad som behöver göras, och sedan lista ut hur i hela friden man ska göra det. Ofta är det också någon sorts retrotema, jag har besökt min beskärda del av sovjetiska bunkrar.
Red Matter 2 är ett gigantiskt escape room i en gigantisk sovjetisk bunker, men istället för en dammig lagerlokal i utkanten av Göteborg befinner jag mig på en rymdstation i yttre kanten av solsystemet, vilket är nog så mycket mer spännande. Överallt dräller det av låtsas-rysk propaganda, även om det korrupta imperiet i det här fallet är fiktivt. Jag spelade aldrig föregångaren, men den röda materian verkar ha orsakat ordentliga problem som måste utredas, samtidigt som en hel politisk intrig utspelar sig.
Sheng Long is real in Street Fighter 6
Sheng Long is one of the most classic hoaxes, originally created as an April Fools gag. ”You must defeat Sheng Long to stand a chance” was Ryu’s mistranslated win quote in Street Fighter 2, but it was quickly assumed that Sheng Long was his master and EGM ran with it, making fake pictures of this character and claiming that he was available in the game.
Well, it took thirty years but he’s now real in Street Fighter 6. After beating World Tour mode, you can return to the game and keep levelling up, taking on additional hidden fighters all around the world, like the Andore family. And Sheng Long appears, hidden at the top of the SIRN building (where another eventful battle in World Tour takes place). Just enter the building at night, take the elevator up to floor 7 and run past all the normal enemies in there. Sheng Long will be standing on the top beams outside. Of course, you can confirm that he’s on the map before you make the effort of running all the way up there.
Street Fighter 6 visat och läckt
På Sonys State of Play visades en rätt maffig trailer på Street Fighter 6, som kommer att släppas nästa år. Ungefär samtidigt läckte också bilder på i princip hela karaktärsgalleriet, så det finns väldigt mycket att förundras över.
Till att börja med: denna gång finns ett ordentligt enspelarläge där man rör sig runt i Metro City. Man verkar spela som en egen karaktär och ryktet säger att det kommer att finnas ett figurskaparverktyg. En hittills okänd tjej slåss mot Chun-Li och hon kan också vara egenskapad eftersom hon inte finns med i läckan. En annan generell grej är att spelet är ordentligt hip hop-influerat i allt från grafisk stil till musiken, vilket egentligen är en återgång till Third Strike.
Recension: Eiyuden Chronicle: Rising
Den andliga uppföljaren till Suikoden är fortfarande en bra bit bort, men på samma sätt som att Bloodstained fick ett sidospel att hålla sig upptagen med har Eiyuden Chronicle sitt egna extraäventyr. Eiyuden kommer alltså att mer eller mindre bli ett klassiskt Suikoden-spel med allt vad det innebär av dragbaserade strider och pixelgrafik. Men en viktig del av de gamla spelen var att det gick att kopiera över sina sparfiler från ettan till tvåan till trean, och på så sätt låsa upp lite roliga hemligheter som knyter ihop spelen. Men Eiyuden är ju det första i serien, så vad göra? Rising är inte bara ett smakprov på Eiyuden-världen, det är sannolikt också ett sätt att göra en sån koppling.
Recension: Elden Ring
Det fanns en liten, liten risk att Elden Ring skulle gå samma öde till mötes som många andra spel som försöker bredda sig så mycket att de förlorar allt djup. Det hade kunnat bli ett modernt Elder Scrolls där rollspelsinslagen helt försvann till förmån för lättillgänglig fantasyaction. Men så blev det förstås inte, för Hidetaka Miyazaki och teamet på From Software är fenomenala.
Elden Ring må inte vara Dark Souls 4, men steget till en öppen värld har inte på något sätt inneburit att From Software har snålat in på det de är bäst på. Det tog visserligen tre gånger längre än de tidigare spelen, men Elden Ring är i princip som om de hade utvecklat Dark Souls 4, 5 och 6 och sedan fyllt ut världen mellan dem med bitar av World of Warcraft. Det är gigantiskt på alla tänkbara sätt, och världen öppnar sig på ett fascinerande sätt. Allt eftersom du utforskar expanderar kartan och visar ännu fler möjligheter. Det är också smart gjort ibland när man blir teleporterad till ett hörn av kartan där man överhuvudtaget inte bör vara än, bara för att visa hur långt man kan ta sig. Lite oväntat älskar jag också kartan, som bara lägger till saker du har upptäckt, och bara antyder att det finns mer att hitta. Den blir ett hjälpmedel snarare än en checklista.
Semesterbilder från Elden Ring
Spoilervarning!
Jag tog ledigt måndagen för att spela extra mycket Elden Ring, och det blev närmare trettio timmar den här första helgen. Och ändå är jag inte i närheten av att vara klar. Som jag redan konstaterat är det sanslöst öppet, och jag älskar hur jag kan ta mig runt nästan vart som helst. Och det mest fascinerande är att det inte nödvändigtvis är fel väg att gå. Ibland hittar jag någon väldigt märklig passage genom att hoppa ner från en balkong, och så visar det sig vara rätt ställe. Eller en extraboss någonstans. Det belönar mitt utforskande på ett sätt som jag egentligen inte upplevt någon annanstans, ens i World of Warcraft. Samtidigt, eftersom det trots allt är ett spel som skickliga Youtube-gurus kommer att spela igenom på level 1 om ett litet tag, så är det oftast genomförbart om man är försiktig eller bra på att fly till häst. Skillnaden i skada är inte så gigantisk att det är omöjligt, till skillnad från om man till exempel skulle försöka slåss mot en level 60-fiende i just World of Warcraft på level 20.
Elden Ring är öppet på riktigt
Wow. Eller kanske, WoW. Jag spelade Elden Ring över tio timmar igår och upplevelsen hittills är omtumlande. Även om spelet har lite tydligare pekpinnar vart man förväntas gå som nybörjare så har det en vidöppen värld, inte minst tack vare möjligheten att hoppa och rida. Så jag avvek snabbt från den rekommenderade vägen och har hittat platser jag aldrig kunnat föreställa mig. Nu vill jag förstås inte spoila vad som finns, men låt mig berätta i väldigt vaga termer.
En väldigt uppenbar del av den här världen är de enorma gyllene världsträden, eller Erdtrees. Jag bestämde mig för att komma fram till ett av dem, och väl där hittade jag en ruin i närheten. Där kunde det kanske finnas en liten dungeon, tänkte jag, men passagen ledde snabbt till en helt annan omgivning, mer intensivt fantasifull och magisk än något i Dark Souls. Det är just där tankarna gick till World of Warcraft. Fienderna var uppenbart svårare men ändå hanterbara när jag var väldigt försiktig, och vägen gick vidare över öppna ytor där jag bombarderades av prickskyttar. Till slut hittade jag en av spelets valfria passager som måste öppnas med nycklar, lite som Dark Souls 2 och dess Pharros Lockstones. Jag behövde två, så jag fick återvända lite senare. Men passagen tog mig till en helt annan del av världen än det ganska gemytliga Limgrave i början.