Det är över två och ett halvt år sedan jag stöttade Christopher Tins nya projekt To Shiver The Sky på Kickstarter. Saker och ting har hunnit förändras en hel del sedan dess, men lyckligtvis kunde han spela in på Abbey Road i god tid innan världen stängde ner. Nu är albumet här, och jag har lyssnat sedan vi fick en förtitt för några veckor sedan. Och den stora frågan är: kan det verkligen överträffa de magnifika Calling All Dawns och The Drop That Contained The Sea?
”Sogno di Volare” var ledmotivet till Civilization VI, och jag tycker nog att det är ännu bättre än den Grammy-vinnande klassikern ”Baba Yetu”. Huvudspåret på To Shiver The Sky är en nyinspelning och lika mäktig som originalet. Möjligen tycker jag att de fantastiskt vackra stråkarna i den sista halvan försvinner lite bakom kören, men jag har svårt att bestämma mig för vilken version jag gillar mest.
I och med det här albumet blir Sogno bara första delen av en liten svit. Härnäst kommer ”The Heavenly Kingdom”, ett kort stycke på latin med väldigt kyrkliga toner. Ungefär halvvägs in får vi en typisk höjning och jag börjar hoppas på att det ska explodera ut i något riktigt pampigt, men stycket ramlar ner på georgianska körer igen och rinner bara ut i sanden, vilket är väldigt synd. Det här är dock bara ett smakprov på en melodi som kommer att återvända.
Om vi istället ser nästa stycke ”Daedalus and Icarus” som en direkt fortsättning blir det bättre. Här fortsätter det på latin och är mer klassisk opera som använder text från den romerska skalden Ovidius sagosamling Metamorfoser. Det är dramatiskt och växer med varje genomlyssning, men första halvan är bättre än den stökiga andra.
Sviten avslutas med ”The Fall”, som inleds väldigt långrandigt med en upprepande kvinnlig stämma. Det är stämningsfullt men känns mest som bakgrundsmusik. Precis halvvägs kommer äntligen kören in igen, och musiken börjar växa. Tenoren från Daedalus återvänder och i ett crescendo återvänder vi till en långsam, högtidlig version av melodin från ”Sogno di Volare”. Det är sanslöst vackert, bara lite för kort.
Nästa stycke är ”Astronomy”, och om de tidigare handlade mer om myter går vi här in på den första moderna vetenskapen. Med en text på polska av Kopernikus från Om Himlakropparnas Kretslopp är det ett ganska stillsamt stycke med några riktigt vackra passager.
I ”To the Stars” byter vi från polska till franska och en flickkör berättar en historia av Jules Verne, och på slutet ackompanjeras de av en manskör, men inte heller här kommer stycket riktigt igång. Det påminner lite om musiken från Harry Potter, av någon anledning.
”Oh, the Humanity” återgår till mer klassisk opera, den här gången på tyska. Inledningen känns väldigt mycket som de operainspirerade delarna av Final Fantasy VI. Det blir mer tydligt berättande, med en optimistiskt utdrag av Ferdinand von Zeppelin, där han förutser en framtid där luftskeppen bidrar till fred och samförstånd. Så skedde inte, och som historien förtäljer användes hans skapelser snart till krig. Till ljudet av sirener övergår stycket till en dramatisk kör. Nästan som en begravningsmelodi kommer en sorgsen version av ”Sogno di Volare”-temat igen på slutet. Det är en väldigt tydlig metafor för hur de klassiska drömmarna ledde till tragedi när de äntligen förverkligades.
Vi befinner oss nu i början av nittonhundratalet och flyghistorien kommer att ta många tragiska vändningar, men först en vacker sång, ”Courage”, baserad på en dikt av Amelia Earhart. Det är ännu en dramatisk orkestermelodi men med drag av tidstypisk jazz. Det känns lite ovant i Christopher Tin-sammanhang att faktiskt ha sång på engelska, men det är riktigt trevligt.
”Become Death” syftar på Robert Oppenheimers klassiska citat från Bhagavad Gita, ”Now I am become Death, the destroyer of worlds”, när han bevittnade den första atombombssprängningen. Det är en kort dramatisk melodi innan vi äntligen övergår till en lite mer hoppful framtid.
I ”The Power of the Spirit” återkopplar vi till melodin från ”The Fall”, då flygtekniken når nya gränser i och med Sovjetunionens steg ut i rymden. Den här melodin får lite mer utrymme den här gången och en text av Jurij Gagarin. Jag väljer att citera hela, för den är fantastisk:
”Orbiting Earth in the spaceship, I saw how beautiful our planet is. People, let us preserve and increase this beauty, not destroy it! The main force in man – is the power of the spirit!”
Det här stycket hade gärna fått vara längre, men är det klart näst starkaste efter Sogno.
Vi avslutar med ”We Choose To Go To The Moon”, som förstås baseras direkt på John F. Kennedys klassiska tal. Temat från ”The Heavenly Kingdom” återkommer i en pampigare form. Det är albumets avslutning och det längsta stycket, vilket innebär att det kan jämföras med ”Kia Hora Te Marino”-sviten respektive ”Waloyo Yamoni” från de båda tidigare albumen. Det är en redig utmaning och tyvärr inte något det här stycket riktigt pallar. Men det växer definitivt. Efter inledning kommer en kort körsektion och sedan återvänder båda solisterna från albumet, tenoren Pene Pati och sopranen Danielle de Niese, och hela finalen är strålande.
Det är svårt att säga hur omständigheterna begränsade det här albumet. Helt uppenbart är det mycket färre solister och mindre mångfald, vilket delvis beror på att temat handlar så strikt om flygets historia som nästan enbart har varit en västerländsk historia. Därmed saknas de uråldriga språken och de livfulla afrikanska körerna – det finns överhuvudtaget ingen motsvarighet till ”Baba Yetu” eller ”Iza Ngomso” även om jag alltså tycker att ”Sogno di Volare” matchar dem i kvalitet.
En klar brist är att det inte finns lika många minnesvärda melodier. Några ledmotiv återkommer, och det är effektivt om än lite fusk varje gång Sogno dyker upp igen. De andra huvudsakliga motiven från ”The Fall” respektive ”The Power of the Spirit”, och från ”The Heavenly Kingdom”/”We Choose To Go To The Moon” är fantastiska, men ska man vara riktigt petig så har även det sistnämnda drag av Sogno-melodin. Och mellan höjdpunkterna blir det ibland lite segt. Där de tidigare albumen bjuder på spännande teman från hela världen blir det här mer generisk västerländsk filmmusik med en kyrklig ton. Calling All Dawns och The Drop That Contained The Sea gav mig sånger på proto-indoeuropeiska, mongoliska, xhosa och farsi. To Shiver The Sky gav mig de spännande språken från Eurovision Song Contest.
Produktionsmässigt är det däremot klart jämförbart, och extremt professionellt. Men jag tror att Tin skrev in sig i ett hörn med temat. Efter ett album om tro och ett om det livgivande vattnet blev det här lite för snävt. Till vad som förhoppningsvis blir nästa album skulle jag rekommendera något mer universellt. Och eftersom Tin nyligen blev pappa – varför inte något på det temat?
Efter att ha lyssnat minst tio gånger på hela albumet är jag ändå mycket nöjd, om än inte överväldigad. Det finns några fantastiska sånger här som definitivt kommer att hamna på min Best of Christopher Tin-spellista, men också några som jag kommer att hoppa över helt. Ändå är ambitionen att albumet ska vara en helhet, och även de svagare melodierna fungerar bättre som en del av helheten.
Förutom att jag fick streama albumet i förväg fick jag idag hela albumet i både okomprimerade och komprimerade versioner, och mina fysiska skivor är på väg. Dessutom kommer Tin att ta fram en rad extranummer som ska släppas framöver, vilka förhoppningsvis får möjlighet att bredda sig. På det hela taget var det en utomordentligt välskött Kickstarter, och jag hoppas att vi får vara med på resan till nästa album.