Allt som har någon som helst koll på spelmusik känner väl till ”Baba Yetu” vid det här laget? Christopher Tins fenomenala kördänga är över tio år gammal, men blev inte känd för de större massorna (inklusive mig) förrän den vann en Grammy, som första spelmusik att göra det. Men jag hade inte reflekterat mer över det och insåg inte att Tin har hunnit komponera både en och två separata skivor (därav den första som vann den faktiska Grammyn eftersom spelsoundtracket för Civilization IV inte var aktuellt). Vi snackar alltså om tjugotvå stycken av potentiell ”Baba Yetu”-nivå, som ändå är relativt okända. Så kan det inte få förbli.
Kategoriarkiv: Spelmusik
Nördshopping i Tokyo
Om du far till Tokyo för att shoppa prylar så kan du i teorin gå nästan var som helst. Spel och elektronik finns överallt, även en hel del begagnat tack vare de ständigt närvarande Book-Off-butikerna i vartannat kvarter. Och där kan du göra fynd. Men vill du ha allt på ett ställe, och dessutom gräva ner dig i ohyggliga mängder anime, manga och plastfigurer, så är det Akihabara som gäller. Det pratas ofta online om att Akihabara har sett bättre dagar och har förfallit en hel del i ett inte helt smakligt otakuträsk. Och det stämmer delvis. Med Akihabara-mått mätt. Men med svenska mått mätt, där Tvspelsgiganten och Game inte ens existerar längre, är det ett spelmecka utan dess like, med butiker mer välsorterade än någonsin någon svensk nästan bokstavligen staplade på varandra i kvarter efter kvarter.
10 mindre hypade spellåtar
I spelvärlden finns det många stycken som (med viss rätt) har blivit legendariska. ”Bloody Tears”, Super Mario-temat, Halo-temat, Guiles tema, och så vidare. Men det finns också många som inte är lika kända, men minst lika bra. Och som kanske inte känns lika uttjatade i jämförelse.
Super Metroid – Brinstar Green/Overgrowth
Det är lite oklart vad stycket egentligen heter, men det spelas i den mer djungelliknande delen av Brinstar där den där gigantiska köttätande växten håller hus. Extremt stämningsfullt.
Suikoden Vocal Collection: La Passione Commuove La Storia
La Passione Commuove La Storia är ett arrangerat soundtrack som samlar musik från de första spelen i serien, i huvudsak med sång. Det är positivt och negativt: positivt för att många av de mäktiga styckena blir ännu mer känslosamma med sång, men negativt för att en av de tre sångerskorna har ungefär lika mycket koll på engelska som en genomsnittlig kattunge. Risa Ohki, som tidigare bidrog till två fantastiska Final Fantasy-skivor, gör ett utmärkt jobb även här, och Yoko Ueno sköter sig bra med två italienska spår, men Yuko Imai är charmigt hemsk. Inte för att hon inte kan sjunga, men för att hon konsekvent uttalar alla ord fel. Den mäktiga balladen ”Theme of a Moonlit Night”, en av seriens återkommande känslosamma ledmotiv, blir därmed nästan en parodi av sig själv med smäktande saxar och en dödlig dos av Engrish. Hon fortsätter sedan att glatt slakta ”Reminiscence”, ”Her Sigh”, den märkliga ”Rain Grass” och ”When the Wind Blows Gently”. Den sistnämnda är i alla fall så lättsam att uttalet spelar mindre roll.
To Far Away Times: Chrono Trigger & Chrono Cross Arrangement Album
Jag måste börja med att erkänna att jag aldrig har spelat igenom Chrono Trigger. Jag har försökt två gånger men aldrig kommit hela vägen. Därför har jag bara en vag koppling till spelets musik. Och Chrono Cross har jag inte spelat alls, men däremot lyssnat en del på soundtracket. Men Yasunori Mitsuda är en av mina favoritkompositörer och Xenogears Creid, som han satte ihop tillsammans med sitt band Millennial Fair, är en av de bästa arrangerade spelskivorna någonsin. Så när han samarbetar med både Sarah Alainn och Laura Shigihara, båda också bland mina favoriter, så kan det bara bli bra.
Smakprov på Chrono Trigger-albumet
Square-Enix har lagt upp fem smakprov från det kommande albumet Chrono Trigger & Chrono Cross Arranged Album: To Far Away Times. Både Laura Shigiharas och Sarah Alainns bidrag finns med och jag måste säga att titelspåret är fullständigt magnifikt hittills. Även Radical Dreamers är bättre än originalet som var lite väl gnälligt. Sen bjuder också Marbule på lite mer typisk Creid-liknande keltpop så vi får nog gott om sånt också. Det är mindre än en månad kvar till denna potentiellt perfekta skiva!
Sarah Alainn gör fler album
Det rullar på för Sarah Alainn, som att döma av nyhetsflödet har fullt upp numera. Hon meddelar nu att hon har påbörjat sin tredje skiva. De båda första, Celeste och Sarah, samt den utökade versionen av den sistnämnda, visar på en positiv trend, så jag har stora förväntningar på denna.
Sarah kommer också att medverka på den kommande Chrono Trigger-skivan tillsammans med Yasunori Mitsuda och Laura Shigihara, där hon bland annat sjunger titelmelodin. Den 14:e oktober släpps den sanslöst lovande skivan. Hon medverkar också på den japanska utgåvan av Disney-samlingsskivan We Love Disney och samarbetar med Vienna Boys Choir på en julskiva, som även de släpps i oktober. Mycket att se fram emot alltså!
Mitsuda arrangerar Chrono Trigger
Ett nytt arrangerat soundtrack av Yasunori Mitsuda släpps i höst. Haruka naru Toki no Kanata e samlar musik från Chrono Trigger och Chrono Cross. Albumet ska vara i samma stil som Xenogears Creid och framförs av Millennial Fair, och har därför potential att vara hur bäst som helst. Släpps 14 oktober.
Även Yoko Shimomura släpper snart det arrangerade Legend of Mana-soundtracket Promise, en skiva med bossa nova-stil som kommer 30 september, hälsar Square-Enix. Båda skivorna släpps förstås i Japan men troligen blir de öven tillgängliga via Itunes.
Nobuo Uematsus Phantasmagoria
För över tjugo år sedan, innan Final Fantasy hade nått den absoluta toppen popularitetsmässigt, släppte Square en rad strålande arrangerade soundtracks där musiken lyftes till nya nivåer. I den här vevan kom Final Fantasy VI: Grand Finale och och de båda sångarrangemangen Pray och Love Will Grow. Men Nobuo Uematsu var också upptagen med ett privat projekt som aldrig riktigt fått samma uppmärksamhet.
Phantasmagoria är en märklig skiva som blandar en rad olika influenser. Det finns flera likheter med musiken från de tidigare Final Fantasy-spelen, men utanför konsolteknikens begränsande ramar kunde Uematsu sväva ut på ett helt annat sätt. Lite av den här experimentella stämningen återvände senare i Final Fantasy IX, som är det spel som påminner mest om Phantasmagoria ljudmässigt.
Mer Smooth McGroove
Den skäggige synthesizern publicerar oregelbundet fantastiska a capella-tolkningar av ny och gammal spelmusik. På sistone har han bland annat tolkat Little Big Planet, tempelmusiken från Zelda II (en av de coolaste genom tiderna), Smash Bros och självaste One-Winged Angel. Väl värda en genomlyssning.