Det finns två typer av människor, de som älskar Cloud Atlas och de som hatar den. Det är faktiskt fascinerande att se hur en film kan skapa så enorma skillnader i omdömen. Kanske är det för att den inte riktigt liknar något annat. Det finns drag av enstaka andra berättelser, men jag har aldrig riktigt sett dem på det här sättet.
Om man ska sammanfatta filmen på ett begripligt sätt så är det sex olika historier i olika tidsperioder: slaveriets 1800-tal, mellankrigstiden, 70-talet, ”nutid”, framtid och efter apokalypsen. Först verkar de helt orelaterade men efter hand kommer en röd tråd, både i hur de knyts samman i samma universum och gemensamma teman. Det klipps friskt mellan berättelserna, och även om det först är distraherande så blir det en sorts handling i sig, när de olika karaktärerna utvecklas genom alla historierna.
Att en skådespelare spelar flera roller har gjorts förut (till exempel i nittio procent av allt som Eddie Murphy gör numera), men aldrig med hela ensemblen och aldrig med någon större poäng bakom. Var och en av de sex huvudpersonerna har en koppling sinsemellan, precis som att de olika sex karaktärerna som varje skådespelare representerar har en koppling. Det gör Cloud Atlas till en svår film att se, absolut, men också till en väldigt fascinerande film. Att den nätt och jämnt gick med vinst är förstås ett uppenbart resultat. Några Oscars kom inte på fråga.
Det som däremot hyllas överallt är hur varje skådespelare har använts på fascinerande sätt. Praktiskt taget alla dyker upp i var och en av berättelserna, ibland som en viktig figur och ibland bara som en biroll eller statist. Och det finns inga som helst begränsningar. Tom Hanks spelar allt från lömsk doktor till dryg gangster, Hugo Weaving gör både djävulen och en minst sagt läskig sjuksyster (!), Halle Berry har sensationella förvandlingar (hennes miniroll i Neo Söul-berättelsen var fullständigt oigenkännelig) och Hugh Grant får göra en massa ondskefulla roller som är miltals från hans vanliga, stammande gentlemen. Det är bara ibland som det krånglar. Doona Bae går inte att sminka till rödlätt amerikanska hur mycket man än försöker, och att ge hela ensemblen koreanska ögonlock såg väldigt stelt och fejkat ut. Men det går att bortse från det. Det blir lite som en teaterföreställning där man förväntar sig att skådespelare återvänder, även om de inte riktigt passar till hundra procent i alla roller.
Syskonen Wachowski har inte gjort så värst många filmer, och det är lätt att håna dem för Matrix-uppföljarna och Speed Racer. Men The Matrix, V För Vendetta och Cloud Atlas borde vara tillräckligt för att se deras genialitet, och jag tycker att det här är deras bästa, trots att jag gillade de båda andra. Nu är jag extremt sugen på Jupiter Ascending, deras nästa science fiction-projekt. En sak är då säker, den kommer inte att vara ordinär.
