Jag har spelat ett antal timmar Code Vein, och hittills gillar jag det. Det är trots allt en ganska kapabel Dark Souls-klon och då menar jag klon. Hela grejen med odödliga vampyrer i en post-apokalyptisk modern värld är ju i princip samma sak som odödliga zombier i en post-apokalyptisk fantasyvärld, och är på samma sätt en ursäkt för att förklara återfödelse i speltermer. Och ja, det finns lägereldar (mistle), man samlar ”själar” för att levla upp eller handla eller köpa nya specialförmågor, vapnen går att uppgradera både med raka förbättringar (+X) och med elementarförmågor med separata föremål, de helande dryckerna (som fylls på vid checkpoints) går både att få fler av och göra starkare. Och fienderna är aggressiva men tål inte så mycket stryk, och du kan hugga dem i ryggen eller parera dem. Och du kan kalla på medhjälpare, och det finns en hemplats att utgå från, och så vidare.

Hade det inte varit för att Namco är utgivare för Dark Souls så hade det kallats plagiat. Nu är det ett mestadels välgjort alternativ tills de kan övertala From att släppa Dark Souls 4. Det är lite sladdrigare och kameran är för inzoomad vilket gör det svårt att se framåt, särskilt då man springer runt med jättevapen och en kompis med tillika jättevapen. Det finns ingen som helst feedback på att bli skadad vilket gör det svårt att reagera när en fiende sitter och köttar på en, mitt i en grupp när kameran krånglar. Men grunderna är stabila och duger bra.

Något som är uppenbart redan från start är att Code Vein är rejält anime. Man börjar med en karaktärseditor, som för övrigt är riktigt utmärkt, där man däremot inte kan välja något annat än pyttenäsa och en generiskt kurvig hjältinna eller en generiskt tanig hjälte. Sen får man en grundläggande outfit som går att modifiera med en massa små tillbehör, och som kommer att vara dina civila kläder i hemområdet. Oavsett vad du väljer så dröjer det cirka två minuter innan du springer på din första kompanjon, Io, som är en vithårig dunder-waifu som går omkring i en strategiskt sönderriven klänning. Sen kommer du snart i kontakt med Code Veins riktiga hjälte: Louis, som ser ut som han är 17 men har en lång historia bakom sig. Du blir snabbt den stumma sidokaraktären, lite som i White Knight Chronicles, Fire Emblem: Awakening och de flesta andra japanska rollspel med karaktärsskapare.

Sen har jag redan sprungit på ett gäng typiska troper. Den ena försäljerskan i hembasen har en byst som påminner om flytpontoner, medan den andra försäljerskan ser ut att vara femton. På plats finns förstås också en uråldrig, grov karl som säkert är minst, asså, trettio bast. Och givetvis finns en varm källa att bada i på japanskt vis. Sen pratas det, något oändligt. Är det inte långa dialogsekvenser så är det eviga kommentarer från medhjälparen kring precis allt du gör. Skulle han någonsin säga något vettigt kommer jag att missa det eftersom jag redan filtrerar bort allt.

Lite fånigt blir det, men lyckligtvis är plagiatet från Dark Souls så välgjort att det är värt att fortsätta. Jag uppskattar också att det inte är så förbaskat svårt, särskilt om du väljer att ha med en kompanjon. Det gör marginalerna betydligt större samtidigt som du ändå måste hushålla med hälsan. Fokus på lite större, flashigare vapen gör också att det inte har lika bra precision som Dark Souls men i gengäld inte heller kräver lika bra precision. På det hela taget rätt sjysst alltså.