Jag tänkte skriva den här texten för några dagar sedan, när det mer eller mindre bekräftades att Fumito Ueda på Team Ico har sagt upp sig från Sony och endast kommer att slutföra The Last Guardian på frilansbasis, samtidigt som producenten flyttade över till ett brittiskt team. Det var illa nog, och ett stort slag mot Sony, men det är knappast något unikt utan snarare ett fenomen de senaste åren.

Men så berättar självaste Shigeru Miyamoto att han kommer att stiga ner från sin position inom Nintendo och inte längre vara den som styr och ställer över alla spel som tillverkas, utan istället satsa mer på egna projekt i mindre skala. Fortfarande inom Nintendo och kanske i praktiken bättre för oss spelare, men det är ett tydligt tecken. Tiden då en visionär skapare stod på en pedestal och bestämde, kanske själv var involverad i design eller programmering, är över. Istället är det ett av två alternativ: i bästa fall ett kollektivt skapande à la Blizzard eller Naughty Dog, där en massa småproducenter tillsammans skapar fram spelet, eller i värsta fall ett projekt som bestäms av en ledning och sedan lejs ut till en ren spelfabrik som bara ska göra själva grovjobbet utan att egentligen skapa eller bestämma något.

Många av de klassiska spelvisionärerna har idag lämnat företagen där de en gång blev kända för att skapa något eget, något nytt. Problemet är bara att de sällan lyckas utan ursprungsbolaget i ryggen. Det kanske bara är inbillning, men det känns oftast som rejäla nergraderingar. Förutom Ueda och Miyamoto är det massvis av stora namn som försvunnit eller blivit irrelevanta.

Jason Rubin – grundaren till Naughty Dog och skaparen av Crash och Jak & Daxter hoppade av och gör idag serietidningar och utvecklar små pusselspel, efter ett utspel mot utgivare som inte ger tillräckligt med credit åt spelskapare.

Michel Ancel – skaparen av Rayman, Raving Rabbids och Beyond Good & Evil har precis färdigställt Rayman Origins men har mer eller mindre bönat spelare att köpa det för att han ska få en chans av Ubisoft att utveckla Beyond Good & Evil 2. Det står rätt klart att han knappast är oersättlig för företaget.

Denis Dyack – skaparen av Legacy of Kain och Eternal Darkness, som fortfarande i teorin leder Silicon Knights men efter flopparna Too Human och X-Men: Destiny är företaget mer eller mindre på väg att implodera, trots statligt stöd från Kanada.

John Romero – en nyckelperson bakom Wolfenstein 3D, Doom och Quake och producent för Heretic och Hexen, som fick rättvist mycket skäll för sitt överhypade och genomusla Daikatana. Sedan dess har han hankat sig fram med diverse mobilspel och småprodukter åt Midway (senare saligt insomnade) samt det nerlagda Severity. Idag är Romero mer eller mindre försvunnen från spelvärlden.

Dave Perry – skaparen av Earthworm Jim och MDK var väl kanske alltid bättre på att göra väsen av sig än att göra spel, men han var sjukt framgångsrik ett tag. Efter Messiah och två usla Matrix-spel var det däremot slutet som spelgigant. Nu driver han spelstreamingtjänsten Gaikai.

Tim Schafer – mannen som skapade Monkey Island, Full Throttle, Grim Fandango, Psychonauts och Brutal Legend har på sistone sysslat med fyra små nerladdningsbara titlar: Costume Quest, Stacking, Trenched och… Sesame Street: Once Upon a Monster. Det borde vara olagligt på något sätt.

Hironobu Sakaguchi – Final Fantasys skapare, som även var delaktig i allt som släpptes fram till mitten av 2000-talet tills superfloppen med Final Fantasy: The Spirits Within nästan sänkte hela företaget. Han slutade och skapade istället Mistwalker, som har haft blandade framgångar med Blue Dragon- och Lost Odyssey-spelen men helt klart aldrig kommit i närheten av storhetstiden på Square. Det återstår att se om The Last Story som släpps nästa vår kan vara en nystart.

Shinji Mikami – producenten bakom Resident Evil-serien och spel som Dino Crisis och Phoenix Wright, som sedan gjort några kritikerrosade men allt mer irrelevanta spel som Killer 7, Vanquish, God Hand och nu senast Shadows of the Damned. Han har nu startat ett nytt företag som blivit uppköpta av Zenimax (Bethesdas ägare). Det återstår att se vad som ska hända där.

Koji Igarashi – producenten bakom alla större delen av alla Castlevania-spel i modern tid, som blivit mer och mer undanstoppad i ett hörn på Konami medan spanska Mercury Steam fick jättebudgeten för att nyskapa Castlevania. Liksom Michel Ancel har han reducerats till att få göra småtitlar och hoppas på tillräckligt med försäljning för att få en till chans.

Tomonobu Itagaki – den kontroversielle men onekligen skicklige producenten bakom Ninja Gaiden och Dead or Alive som lämnade Tecmo efter en längre tids skandaler. Han driver nu Valhalla Game Studios som ska försöka nyskapa tredjepersonsactiongenren… med ett spel som släpps först 2013: Devil’s Third. Det luktar Vanquish, i bästa fall…

Yoshiki Okamoto – han låg bakom många av Capcoms tidiga arkadspel och skapade sedan Final Fight och Street Fighter. 2003 lämnade han Capcom för att starta Game Republic som satsade hårt på Genji-spelen och det mysiga Folklore. Game Republic är numera stängt och Okamoto har inte hörts av nyligen.

Yu Suzuki – Segas motsvarighet till Okamoto eller Miyamoto, som skapat klassiker som Hang-On, Out Run, Virtua Fighter, Daytona USA och Shenmue. Men sedan försäljningsfloppen med Shenmue som delvis också bidrog till Dreamcastens undergång har Suzuki knappast gjort något framgångsrikt. Han polerade klart Virtua Fighter 4, medan sedan dess har det mesta han rört vid lagts ner. Nu utvecklar han Shenmue City som socialt mobilspel, vilket är ungefär som om Paul McCartney skulle jobba med att skura toaletterna på Royal Albert Hall.

Keita Takahashi – skaparen av de minst sagt udda Katamari Damacy och Noby Noby Boy lämnade Namco för nya horisonter, och hamnade på ett litet kanadensiskt företag där han nu jobbar på ett browser-MMO…

Ja, det finns nog fler exempel är de här som jag kunde komma på på rak arm. Det är nästan sorgligt att se hur skaparna bakom så många legendariska spelserier numera hankar sig fram med småprojekt, och det känns onekligen som att det finns mycket oanvänd potential som går till spillo. Hur kan så många av spelvärldens motsvarigheter till James Cameron och Steven Spielberg, eller för den delen Madonna eller U2, ha reducerats mer eller mindre till indieutvecklare? Tyder det inte på att något är fel i den här branschen?