Så här i efterhand är det svårt att kalla Playstation Portable en flopp, även om den bara sålde hälften så mycket som Nintendo DS. För hälften av 150 miljoner är inte kattskit. Fortfarande, sju år efter premiären, får formatet nya titlar och det var lite pinsamt (för Vitan) att det var praktiskt taget lika många PSP-titlar som Vita-spel som visades upp på Tokyo Game Show.
Men en aspekt av PSP:n blev aldrig någon riktig framgång: filmformatet UMD Video. Sony tänkte utnyttja de rymliga UMD-skivorna med att släppa filmer till bärbart format, och till en början hade de ett väldigt starkt stöd. Ja, det går knappast att klaga på utbudet, för enligt Wikipedia släpptes det hundratals filmer och tv-serier bara i USA, men även England hade ett stabilt stöd. I Sverige var det lite hackigare men nog gick det att hitta filmer rätt enkelt här också.
Rent tekniskt var formatet helt okej. Filmerna var av yppersta kvalitet och såg strålande ut på den lilla skärmen. De första åren, 2005 och 2006, fanns ju inget jämförbart format för att se filmer på en så smidig maskin (innan Ipod Touch), så det var en väldigt trevlig funktion. Problemet var snarare attityden, både från utgivarna och köparna. Det kändes hela tiden som budgetutgåvor med minsta möjliga extramaterial jämfört med samtida DVD-releaser, och köparna behandlade dem på samma sätt. Men när en UMD-film kostade minst lika mycket som motsvarande DVD, runt 200 kronor, var det väldigt svårt att motivera ett köp.
Själv var jag rätt förtjust i formatet, men jag tror inte att någon av mina nio filmer köptes till fullpris. Jag passade på att leta i reabackarna när jag var ute och reste, men uppriktigt sagt såg jag nog de flesta bara en gång. 2008 släpptes den sista UMD-filmen och trots att PSP levde vidare i största välmående (i Japan åtminstone) var UMD Video ett dött format.
Förklaringen är förstås enkel. Att filmerna var dyra var förstås en nackdel, men i samma veva började gemene man lära sig hur man antingen laddade ner eller rippade filmer för att spela dem på laptops och senare telefoner. Minneskorten blev större och det blev standard att ha alltihop inlagt direkt i maskinen istället för att behöva jonglera separata skivor, som dessutom kändes relativt bräckliga. Att UMD-formatet aldrig kom någon annanstans än till just PSP begränsade också publiken. Och framför allt var det väldigt obekvämt att hitta och hålla en PSP framför ögonen när man kollar på film, vilket är anledningen till att jag började använda en netbook till det istället.
Idag är UMD-filmer kuriosa som möjligen fyller ut någon bortglömd PSP-hylla på Game, och Sony gick vidare till att satsa på bluray-formatet, vilket förmodligen var en bättre idé i slutändan. Och mina filmer lär få gå till den stora floppformatshimlen tillsammans med Super CD och Laserdisc… eller möjligen till plaståtervinningen.
