Det känns nästan som igår när jag intervjuade Simon Furman om den kommande Regeneration One-serien, uppföljaren till den ursprungliga, första Transformers-serien från 1987-1991 (i Sverige). Den gick ursprungligen i 80 nummer. Nu har jag läst nummer 100, och nu är det slut… över, för gott.

Målet med Regeneration One var, förutom att fånga en massa nostalgiska nördar, att återbesöka en historia som fick avslutas extremt abrupt på bara ett par nummer. Utgångspunkten i nummer 80.5 var att livet har gått vidare på Cybertron i tjugo år, men att mycket har hunnit hända. Sen brakade det loss med upptäckten att Megatron hade varit vid liv och utplånat större delen av jorden medan Optimus och gänget byggde upp sin planet igen. Jag gillade den tidiga delen, även om den också gjorde en hel del gamla favoriter bokstavligen till hjärnlösa drönare.

Bristen med Regeneration One var behovet att rensa upp bland alla dessa Decepticon-ledare, även de som vi trodde var döda. Med bara tjugo nummer blev det väldigt mycket ”jo, Bludgeon är tillbaka, whoops, nu är han död”. När vi precis har fått veta att det är väldigt svårt att döda en Transformer känns det märkligt att de dör av gammalt hederligt trubbigt trauma mot huvudet. Det fanns inte utrymme för att bygga upp något nytt utan mest bara referera till kända personligheter och finesser. Visst fanns det enskilda ögonblick av briljans men också en del väldigt märkliga val.

Fast… nu när det är slut är jag ändå ganska nöjd. Det tack vare en final som visar på en del goda idéer och som verkligen avslutar allt. Det finns inga lösa trådar, alla lever lyckliga till slutet av sina dagar och uppoffringar leder till något nytt. Och samtidigt får man en god anledning till varför det måste ta slut på riktigt den här gången.

Det är inte det bästa slutet jag hade kunnat tänka mig, men det är bättre än det snöpliga slutet vi fick 1991. Och så fick vi ytterligare tjugo (plus två) nummer med våra gamla favoriter. Det var inte så illa.