Flaggskeppet, bokstavligen, för den uppsättning set som släpptes i samband med The Lego Movie, var Metalbeard’s Sea Cow. Denna gigantiska pjäs är en av de större som Lego någonsin har tillverkat. Som skepp betraktat är det överlägset störst – med över 2700 delar är det mer än tusen delar större än det klassiska Imperial Flagship (och närmare tvåtusen delar större än gamla Tigerhajen). Tyvärr så innebär det förstås också att det är överlägset dyrast, med ett utpris på 2799 svenska kronor. Så det fick bli kvar på butikshyllorna i många fall. Här där vi inte har en lika hysterisk samlar- och scalpingmarknad så ska det till en rätt rejäl rea för att någon ska nappa.

Och en sån rea var det nu, och nappade gjorde jag. Till halva priset är det betydligt mer överkomligt, särskilt med tanke på att man numera får betala uppåt tretusen för ett oöppnat exemplar på annat håll. Även om jag fortfarande inte vet vad jag ska göra av det så kändes det som en vettig investering.

Grejen med Sea Cow är förstås att det är ett tämligen udda piratskepp, med klara inslag av steam punk. Proportionerna är fullständigt galna, med en kort, ihoptryckt kropp och i gengäld tredubbla kabiner baktill. Men det har förstås sin charm också, och det är ju rätt unikt i sitt slag. Att bygga det är relativt rättframt och trots det enorma bitantalet gick det snabbare än de flesta modulhus. En del tekniker från Imperial Flagship återanvänds, men det finns också mycket nytt. Det är särskilt spännande att se hur den nedre kabinen sitter ihop, med stadiga Technic-kopplingar som håller ihop den annars bräckliga delen. Ja, förutom en del antenner längst upp är det här en mycket rejäl konstruktion som väger sina modiga 2,5 kilon.

Problemet är väl att man inte kan göra så värst mycket med den. Det är definitivt mer av en samlarpryl än en leksak, för den är för otymplig att åka runt med och det finns egentligen inte särskilt mycket utrymme för figurer. Bland dessa medföljer nästan hela originalgänget: Emmet, Wyldstyle, Vitruvius, Benny, en unik sjösjuk version av Unikitty och en nerskalad modell av Metalbeard själv. Det är bara Batman som saknas. När det här skeppet släpptes var det här enda möjligheten att få tag på Benny, och ”Queasy Kitty” är fortfarande unik. Jag kan väl också konstatera att det ändå ryms många figurer ombord, och det är därmed en ganska bra utställningsyta. Jag måste bara få plats för själva skeppet någonstans.

Samlarvärdet förtas alltså lite av att figurerna finns på annat håll, och som leksak betraktat, för att inte tala om nostalgivärdet, så utklassas det av Benny’s Spaceship, Spaceship, Spaceship! En liten brist är också att modellen förstås är nerskalad ordentligt jämfört med filmens skepp. Emmets gula byggmech hade samma brist vilket gör att det där köpsuget när man ser filmen (och ser andra byggen som bokstavligen är identiska med de köpbara versionerna) uteblir.

Därför är jag glad att jag inte köpte det när priset var så där oförskämt högt, utan mer rimligt. Som flaggskepp (och skepp överhuvudtaget) är det en ganska trygg investering om jag tröttnar på att ha det i hyllan – alla klassiska piratlegoskepp och de från Pirates of the Caribbean har stigit i pris. Det är bara att luta sig tillbaka och vänta på rikedomarna. Arrrrrr.

Noteras bör att några ytterligare byggen medföljer: två flygande Micro Managers (svarta kuber med vapen) och Emmets dubbelsoffa som senare släpptes separat. Jag brydde mig inte om att bygga dessa, så de bitarna fick stanna kvar i förpackningen.