Överdådig. Det är nog det bästa ordet för att beskriva Legos nästan sju kilo tunga jättemodell av Rivendell, eller Vattnadal som jag kallar det som bakåtsträvare, inspirerad förstås av de nu tjugo år gamla filmerna. Det är också tio år sedan Lego lockade mig tillbaka med en uppsättning byggen baserade på samma filmer men förstås motiverade av de samtida Hobbit-filmerna. De filmerna blev sedermera inte de tidlösa klassiker vi hade hoppats på, och Lego Lord of the Rings blev i slutändan bara måttligt mer framgångsrikt än Lego-versionerna av Prince of Persia eller Lone Ranger.
Även om Gandalf sedermera dök upp i Lego Dimensions, tack vare Warner Bros marknadsföringsmuskler, så hade jag liksom flesta fansen nog inte väntat mig något nytt Sagan om Ringen-Lego alls, och när det dök upp några rätt usla Brickheadz av Gandalf och balrogen och några till kändes det en kort stund lite som en förolämpning, eftersom vi aldrig fick det Lego-setet när det begav sig. Men så dök Vattnadal upp från ingenstans och blev ett av de största och bästa Lego-byggena genom tiderna.
Jag tror att jag har tjatat nog om Mike Psiaki vid det här laget. Mannen är ett plastgeni och även om det lämpligt nog är ett brödraskap om nio designers som har jobbat på det här syns hans inflytande tydligt. Hela bygget tog mig i princip en genomspelning av de tre förlängda filmerna (den här gången lyssnade jag på kommentarspåret från post production-teamet) men det blir väldigt sällan enformigt, och det bjuder hela tiden på nya märkliga tekniker och finesser som får bitarna att passa perfekt ihop, även i kniviga områden som det åttakantiga tornet. Särskilt det komplexa alviska spjälverket som syns bakom mötesplatsen är ihopsatt på extremt märkliga sätt med pelare utplacerade på udda avstånd, men till slut kopplas allt ihop längst upp och blir stabilt.
Samma sak gäller det öppna lusthuset till höger, som föreställer platsen där Aragorn vaknar upp i en dröm tillsammans med Arwen (som kände sig lite bortglömd i filmen vid det laget). Ja, överhuvudtaget är Vattnadal fullproppat med miljöer från filmerna, även om geografin är aningen justerad. Bron där Aragorn och Arwen möts på kvällen finns med, komplett med porlande vattenfall bakom. Smedjan där alverna smider ihop Narsil igen till Aragorns kungasvärd Andúril. Det lilla rummet där Elrond och Gandalf diskuterar Midgårds framtid. Sovrummet där Frodo vaknar upp efter att ha blivit helad av Elrond. Det lilla undanskymda parkområdet där Frodo hittar Bilbo sittande på en bänk. Och givetvis även galleriet där Boromir lyckas tappa hjaltet till Narsil i marken.
Fast det huvudsakliga är förstås den öppna platån där Elronds rådslag hålls (och även dvärgarnas middag i den första Hobbit-filmen, because fan service). Det här fanns som set ursprungligen, men då var det tre stolar, en liten vägg och lustigt nog fyra figurer där inte någon av dem (Frodo, Gimli, Arwen och Elrond) faktiskt kunde sitta ner. Nu finns åtminstone sju stolar plus Elronds tron, och förutom de vi förväntar oss ryms även Gloin i gammal version. Den här biten går att lyfta ur och visa upp separat, men det känns lite meningslöst att bara utnyttja en tiondel av setet.
En pytteliten brist är komiskt nog att det inte går att sitta i stolarna den här gången heller, för trots att man gjort sig omaket att ge Gimli böjbara ben och göra alternativa sittande versioner av Elrond, Gandalfs och Frodos ben, så finns det inget att fästa dem i på stolarna. Annars är den enda bristen med Vattnadal att det är för bra, för stort och för dyrt. Det är förstås värt varenda slant om du råkar tillhöra kombinationen Lego-fan och Sagan om Ringen-fan, men det är så stort att det nästan behöver en egen Billy-hylla, och så dyrt att det skulle ha svidit i plånboken om jag inte redan hade tillräckligt med gammalt Lego att sälja bort. Och möjligen är det lite slöseri med att det ögonblickligen knuffar undan förra årets spektakulära Lion Knights Castle som nu får lämna plats för detta mästerverk.
För det är verkligen fantastiskt. På avstånd gör de diskreta färgerna och de vansinniga detaljerna att det liknar en storskalig replika, nästan en Lego-motsvarighet till de ”bigatures” som Weta Workshop skapade. Det ger oss hela brödraskapet på en gång i uppdaterade fräscha versioner (som inte knakar i lederna och håller på att spricka på grund av Legos usla bruna plast från 2010-talet) och är en makalös pjäs i minsta detalj. Det enda jag oroar mig för är att det här bara är början och att det omryktade Barad-dûr blir verklighet. För eftersom jag fortfarande har Orthanc uppbyggt kommer jag knappast att kunna hålla mig från att ha De Två Tornen i mitt Lego-rum.