Idag anlände äntligen min andra laddning arkadspel från Japan. Där ingick Neo-Geo-versionerna av Samurai Shodown 2, King of Fighters 2000 och Garou samt originalarkadversionen till System 12 av Soul Calibur. Neo-Geo-kassetterna var det inga större problem med, bara plug and play som vanligt. Garou uppvisar lite typiska NES-symptom med lite flimrande grafik så det får jag pröva lite extra med.

Soul Calibur är däremot svårare. Jag hade för mig att spel med fyra knappar allihop hade vett att koppla dem till samma extrakontakter på JAMMA-flätan, men så roligt ska vi inte ha. Soul Calibur envisas med att ha några av knapparna kopplade via en extra fläta som jag förstås inte äger. Därför blev det hela direkt mer komplicerat. Lösningen blir antingen att köpa en extra fläta någonstans, eller att helt enkelt göra en bypass så att jag kopierar signalen från JAMMA-kontakten och dess knappar till respektive kontakt. Oavsett vilket så blir det lite extra mackel. Förutsatt att det räcker. Enligt ett märkligt kopplingsschema jag såg vill spelet nämligen ha alla spelare tvås knappar på en kontakt förskjutet jämfört med spelare ett. I så fall blir det väldigt mycket besvär att koppla om sladdar varje gång jag ska köra just det spelet. Jag får helt enkelt meka vidare och se vad som händer…

Och efter lite ”friskt kopplat, hälften brunnet” testade jag med att köra i kortet som det är, och det verkar fungera utmärkt för båda spelare förutom att blockeringsknappen saknas. Elit-Siegfried-spelare som jag är lät jag inte det stoppa mig utan plöjde igenom Arcade Mode en sväng. Kollar man tillbaka på det så här så det egentligen fascinerande fult. System 12 var en aningen uppskrämd Playstation som även körde Tekken 3, och efter den konverteringen hade Namco lätt kunnat åstadkomma en respektabel version av även det här spelet. Nu blev det inte så och istället matchades den grymma spelbarheten med Dreamcast-versionens magnifika grafik och ljud och skapade ett av tidernas bästa spel, så det var kanske bäst så.