För ganska exakt sjutton år sedan tillbringade jag ett par helger tillsammans med några som fram till dess hade varit fullständiga främlingar. Det som hade fört oss samman var Virtua Fighter 4, och sedan Virtua Fighter 4: Evolution. Det var ett magiskt spel, som kändes mer seriöst och vuxet än andra fightingspel, och som av en slump hade jag hittat några dedikerade spelare uppe i Norrland. De där helgerna fick jag ohyggliga mängder smisk, kanske eftersom jag envisades med att spela Aoi som är rätt komplicerad att lära sig, men mest eftersom Virtua Fighter är ett extremt rättvist spel och jag var inte i närheten av lika bra som dem.

Men jag lärde mig sanslöst mycket även om jag bara kunde tillämpa en bråkdel, och min fascination för den här serien hade tagit fäste. När Virtua Fighter 5 släpptes på Playstation 3 var det en av de främsta anledningarna till att jag ville ha en dag ett, och det var redan då obligatoriskt att köpa en dyr arkadsticka för att verkligen kunna få till finliret. Lite senare kom det till Xbox 360, och jag rynkade nog på näsan, för Virtua Fighter var minsann ett extremt precist spel vars nyanser knappast skulle göras rättvisa över en laggig nätverksanslutning. Men tji fick jag, för på något bisarrt sätt hade Virtua Fighter 5 fullt fungerande nätverksstöd.

Det skulle sedan dröja ännu några år innan Final Showdown släpptes. Vid det laget hade hypen dött rätt rejält, och trots att spelet var praktiskt taget perfekt blev det aldrig så mycket spelande som det förtjänade. Men jag tog ändå fram det då och då, inte minst på de många Fightinghelgerna(TM). Och varje gång slogs jag av hur fullständigt strålande spelkänslan var, och hur renodlat stridssystemet var. Men oavsett hur bra ett spel är, har det svårt att hävda sig när konsolen man kör det på inte är den aktuella, och det släpptes inget Virtua Fighter till Playstation 4. Jag köpte inte ens en arkadsticka till den, för vad skulle jag ha den till?

Så förblev det, fram till för en månad sedan, när Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown äntligen släpptes, till Playstation 4 men förstås även fullt funktionellt på Playstation 5. Jag kommer inte att recensera det, eller så kan du se det här som recensionen. För det är i princip Final Showdown, fast grafiskt uppfräschat så det ser ut som jag minns att Virtua Fighter 5 såg ut – vilket förstås är ohyggligt mycket snyggare än vad det faktiskt numera är. Byggt på Yakuza-motorn men spelmässigt hundra procent identiskt med den förra versionen är det egentligen vad vi borde ha fått för länge sedan. En ursäkt att spela världens bästa 3D-fightingspel igen.

Innan jag fortsätter, låt mig bara slänga in några brasklappar, för att ändå täcka in det där recensionsbehovet. Sega har visserligen gjort om spelet grafiskt, men en del har försvunnit i samma veva. Det DLC som finns att köpa till ger tillgång till en tredje kostym och två Virtua Fighter 1-inspirerade lågpolygonmodeller, men fortfarande saknas kostym fyra och fem, för att inte tala om alla tusentals extradelar att utstyrsla sig med. De få alternativ som finns räcker inte till på långa vägar, och jag hoppas innerligt att Sega kommer att fylla på med mer framöver. Det finns inte heller egentligen något annat än onlinespel. Visst kan du nöta mot datorn i en arkadstege, men det är tämligen värdelöst för att lära dig spelet och ger dig snarare dåliga vanor. Det grundläggande träningsläget ger en viss inblick i hur systemet och en given karaktär fungerar, men i princip är Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown enbart ett spel för versus, antingen lokalt eller online.

Lyckligtvis är det också där som Virtua Fighter är så enastående.
Virtua Fighter är Det vackra spelet, på så många sätt. Låt mig förklara dem.

RENHET
Till att börja med är Virtua Fighter något allt mer unikt – det handlar om virtuell fighting och inget annat. Där andra serier krånglar till saker mer och mer för att skapa mer djup, behöver det här spelet inte lägga till nymodigheter, eftersom djupet redan är inbyggt. När jag kommer tillbaka till spelet är det så uppfriskande att inse att jag inte behöver välja vilken av en massa specialattacker jag vill ha, eller bygga upp några mätare (om jag inte spelar som Shun-Di, vilket jag inte gör). I Virtua Fighter har jag tillgång till alla tänkbara attacker som min karaktär (Aoi, förstås) förfogar över, hela tiden. Det är också därför Virtua Fighter egentligen inte behöver så många fler karaktärer. Varje har så mycket valmöjligheter i sig, att man kan spela samma match femtio gånger på raken och hela tiden hitta nya alternativ.

DELAKTIGHET
Det andra är att jag också har kontroll nästan hela tiden. Något jag noterar är att andra spel verkar vilja ta ifrån dig kontrollen så mycket som möjligt. Det kan röra sig om att du blir träffad av en (!) attack så hamnar du i en superattack de närmaste tio sekunderna, som i princip är en kortfilm. Eller så är det helt enkelt en skicklig spelare som gör en lång kombination som jonglerar runt mig med trettiofem träffar. Eller så blir jag slagen ut från en arena och studsar runt på någon jäkla elefant tills spelet behagar fortsätta. Allt sånt nonsens saknas här. Även om det är svårt med timingen i vissa situationer, och även om Lion onekligen kan återställa sin offensiv och ändå mosa vidare de där trettiofem träffarna, så finns möjligheten att rulla undan och nollställa situationen. Jag får aldrig den där känslan av att jag lika gärna kan ställa ifrån mig arkadstickan och gå och fika tills det är min tur igen. Och eftersom Virtua Fighters ronder är korta, och skadan är hög, så finns alltid möjligheten till en vändning.

INNOVATION
Dessa två tillsammans leder till den tredje aspekten, som är valmöjligheterna i varje givet läge. När Virtua Fighter är som bäst känner jag hur hjärnan går på högvarv för att hitta nya alternativ, utifrån hur min motspelare agerar. Mina gamla motspelare kallade det ”Virtua High”. Just valfriheten och möjligheten att begränsa motspelarens valfrihet är en viktig del av spelet. Jag tror att det beror på att det finns många defensiva alternativ, och jag tror inte heller att det är en slump att Street Fighter 3: Third Strike och Garou också betraktas som några av världens bästa fightingspel. Resultatet blir att jag hela tiden får omvärdera min strategi och försöka hitta nya vägar. Till exempel, Aoi har en enkel combo: tre slag och en låg spark (eller Rentotsu Kusanagi om man ska vara formell). Efter att ha fått in den låga sparken några gånger brukar motståndaren lära sig och blockera lågt på slutet. Då kan jag istället för sparken göra ett lågt kast som fångar dem där de sitter. Men det fungerar bara några gånger, sen inser de att de kan göra ett lågt slag och stoppa mig helt. Då gör jag istället en låg kontring efter de där första tre slagen och vänder deras motangrepp, och känner mig som i Karate Kid när han lärt sig den där magiska transparken.

För att sedan möta en veteran som avslappnat avvärjer hela min teknik, och sedan obönhörligen mosar mig. Precis som i Karate Kid.

FLYT
Den fjärde storheten är animationen, som fortfarande är fenomenal efter alla dessa år. Jag är väldigt känslig för dålig animation. Väldigt många påkostade storspel har sanslöst detaljerade omgivningar och fotorealistiska figurer och allt sånt, men så fort de rör på sig ser det plastigt och sladdrigt ut. Animationen i Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown är någonstans mellan tio och femton år gammal, men ändå strålande. Man skulle kunna raljera och hävda att Sega inte sett någon anledning att släppa Virtua Fighter 6 förrän konkurrenterna hinner ikapp. Framför allt är det reaktionerna och de små detaljerna, som hur man blockerar olika attacker på olika sätt eller krånglar sig ur ett kast. Jag satt och renderade nedanstående video och såg därför spelet flyta på i ultrarapid, vilket bara gjorde det ännu snyggare. Det här gör att en strid är lika vacker att se på som det är att spela den själv, och trots (eller kanske tack vare) bristen på långa utdragna animationsspektakel med extra snurr, så är varje situation tjusig i sig. Med ett undantag. Det blir aldrig elegant att mata låga slag hela tiden.

COMMUNITY
Den sista anledningen till att Virtua Fighter är så vackert är det hängivna communityt. En biverkning av att spelet är mindre populärt är att det inte lockar till sig allmänna skitstövlar. De som spelar Virtua Fighter gör det för att de älskar Virtua Fighter. Nackdelen med att vi är så få är förstås att vi knappast lär träffas dagligen. Där kommer förstås onlinestödet in i bilden. Och nej, Sega har inte byggt om det från grunden för att fungera med rollback. Det kommer möjligen i ett Virtua Fighter 6 – som Sega åtminstone teoretiskt diskuterar numera. Men nätlösningen de har är ändå riktigt bra i många lägen. Jag har upptäckt små communityn runt om i Europa som håller turneringar eller bara spelkvällar, och inom Europa går det faktiskt oftast utmärkt.

Allra bäst är det dock inom Sverige, men det gäller att hitta någon att spela med. Och även om spelet precis idag har patchats, så kan man nog inte riktigt lita på optimala förhållanden varje gång. Döm därför om min glädje när jag hittade en inbjudan till en svensk Discord-server där en liten grupp inbitna spelare höll till. Döm sedan om min överraskning när jag insåg att det var precis samma gäng som jag hade suttit med, i en källare i Umeå, och spelat Virtua Fighter 4: Evolution, den där junihelgen för sjutton år sedan. Och döm slutligen om mitt torra konstaterande att de fortfarande mosar mig.

Men det är alltså precis som det ska vara. Om jag kunde vinna regelbundet vore det något fel på spelet. Det är den inställningen man behöver. Det är faktiskt lite samma sak som riktig kampsport. En nybörjare kan inte besegra en veteran, det går inte. Men det är inget fel med det. Behållningen ligger i att lära sig, och bli bättre. Att först se varje rond där man får in en träff som en seger. Att sedan se en vunnen rond som en stor framgång. Och kanske till slut vinna någon match här och där. Allt tillsammans med andra som hjälper och stöttar mig att bli bättre, som gör sitt bästa för att mosa mig men VILL att jag ska vinna de där matcherna, för att vi ska kunna ha roligare tillsammans. Det är banne mig ett community.

Och om du har läst så här långt är du troligen åtminstone intresserad av Virtua Fighter. Och då är det förstås ett perfekt tillfälle att spela nu. Ultimate Showdown är fortfarande gratis med Playstation Plus en månad till, och du behöver förstås Playstation Plus för att få ut något av spelet så det är väl rimligt. Och vill du gå med i detta community så är det bara att gå med här:

Virtua Fighter SE Discord
https://discord.gg/6nzamSxRUP