Jag har hunnit spela ett gäng timmar och rekryterat sju av de åtta huvudpersonerna, och det är dags att sammanställa lite intryck. Till att börja med har jag stött på ett uppenbart problem. Eftersom du kan börja spela med vem som helst och sedan gå i vilken ordning du vill, så finns det inte än så länge någon övergripande historia. Det är bokstavligen åtta personer som var och en har sin lilla anledning att vara ute och äventyra. På så sätt påminner det om klassiska rollspel, där en tjuv, en krigare, en magiker och en helare möts på en bar och bestämmer sig för att bli ett äventyrargäng. Inte särskilt storslaget men också lite hemtrevligt.

Jag gjorde misstaget att välja H’aanit först. Jag tänkte det skulle vara coolt med en bågskytt, men precis som åtminstone två av mina egna karaktärer har hon en extremt uttjatad historia om att mentorfiguren försvunnit och nu måste hon ut och leta. Hon har mestadels olika attacker som vräker pilar över allt vilket är bra för allmän täckning men om fienderna tål pilar så är hon lite meningslös. Utöver det kan hon också fånga försvagade monster och använda dem i några strider för att variera sina attacker. Som ren DPS-figur hade jag gärna kunnat byta ut henne ibland, men eftersom hon nu är ”huvudperson” så går inte det. Hon har också en sanslös Ye Olden Englishen till dialekt som bara blir fånig. Utanför strid kan hon utmana NPC:er i strid, men Olberic kan göra likadant och honom vill jag ändå ha som tank.

Olberic känns som den mer givna huvudpersonen, men det kanske är lite stereotypt också. Han har redan en ärkefiende som väl är kapabel att hota världen lite. Spelmässigt kan han göra rätt rejält med skada i närstrid och han är bäst lämpad att bli tank, med användbara men begränsande taunts, förstärkningsförmågor och sånt.

Jag spelade Primrose i det första demot så jag ville inte börja med henne den här gången, och jag har nog inte levlat henne tillräckligt för att riktigt se hennes förmågor. Hon kan charma folk så de följer henne, och till skillnad från H’aanits fångade monster stannar de i strid ett tag. Annars använder hon knivar och mörk magi, och även om det saknas i mitt utbud så känns det inte som att jag har plats för henne. En del av hennes förmågor är också lite väl slumpmässiga för att vara praktiska.

En liknande egenskap har Ophilia, som kan ledsaga NPC:er. Det gör att man kan ta med sig dem på äventyr och hjälpa dem att utföra sina egna uppdrag, till exempel kunde jag ta med en arkeolog in i en grotta för att hitta en gammal stentavla. Hon är också en riktigt bra helare och har helig magi. Hennes helningar täcker hela gruppen så egentligen har man då inget behov av en regelrätt tank, men i gengäld är hon lite mer begränsad.

Jag ersatte henne med apotekaren Alfyn. Det är en sympatisk kille som både slåss med yxa och kan brygga dekokter som fungerar antingen mot medhjälpare eller mot fiender. Man får prova sig fram med effekterna men det öppnar för många kombinationer. Han är också mer flexibel som helare än Ophilia. Utanför strid kan han ”höra sig för”, vilket öppnar för nya upptäckter som dolda skatter eller bättre priser.

Tyvärr är det samma funktion som Cyrus, som är en före detta hovlärare. Han är en ren Sherlock-ripoff – han säger bokstavligen ”the game is afoot” vid ett tillfälle. På så sätt kan han luska ut samma uppgifter som Alfyn. Jag vill ha honom i laget eftersom han har extremt kraftfull magi och täcker in tre elementartyper som dessutom träffar hela fiendegänget på en gång. Jag tror att med facit i hand borde jag ha haft honom som huvudperson då han är både rolig och användbar.

Sen har vi Tressa, som är en ung köpman… kvinna? Hon är kavat nog för en hel drös Ghibli-hjältinnor och är en hejare på att samla in pengar genom att bara hitta pengar eller genom att knycka från fiender. Hon har också spjut och båge så hon täcker in delvis samma förmågor som H’aanit. Ack! Jag skulle som sagt ha startat med Cyrus och sedan haft Alfyn, Olberic och antingen Primrose eller Tressa. Men jag tänker inte göra om åtta timmars spelande.

Jag saknar alltså bara tjuven innan det är dags att ge sig in i steg två av respektive historia, men hittills har det varit väldigt enahanda. Varje introduktion är nästan identisk: ett problem uppstår som måste lösas genom en kort dungeon och sedan att spöa en boss, varpå personen upptäcker en mer eller mindre godtycklig anledning att ge sig ut i världen. De befintliga hjältarna får vara med men de tillför inget till handlingen utan är bara i striderna, som skalas upp för större partyn så det blir lagom svårt.

Det som lyfter ett spel som annars har en del betydande brister är stridssystemet, som ofta är rappt och roligt. Liksom i Persona är skillnaden väldigt stor mellan att fjösa på med vanliga attacker jämfört med att hitta rätt svaghet och sedan slå omkull fienderna och vräka på de starkaste versionerna av rätt attack. Lite som i Cosmic Star Heroine finns också ett system där man hela tiden laddar upp en boost som kan användas för att förstärka attacker. Därför gäller det att få in rätt flyt i stridandet och tajma så att man kan få in rätt attack när fienden är som mest sårbar. En möjlig brist är att det inte verkar finnas så extremt många förmågor att låsa upp, så jag undrar hur omväxlande det blir i längden.

En annan stor styrka är musiken, som verkligen är klassiskt ljuv rollspelsmusik av bästa slag. Överhuvudtaget är det här ett väldigt klassiskt rollspel, med drag av storheter som Final Fantasy VI och några av Suikoden-spelen. Men det här med åtta hjältar som är spelets gimmick, kan också vara dess största brist. Det återstår att se …