För första gången hade jag möjlighet att besöka Retrospelmässan i Göteborg. Det är med stor sannolikhet den största sammankomsten för fans av gamla spel, och det var mycket riktigt smockfullt. Jag anlände en kvart tidigt och hamnade två kvarter bort i kön, och det skulle ta en timme innan jag var framme.

Retrospelmässan är till mångt och mycket en begagnatmarknad. Massvis av försäljare, både stora och små, fanns på plats. Det var hyllmeter efter hyllmeter med både lösa kassetter och åtråvärda samlarobjekt. Låt mig därför sammanfatta i några intryck:

* Bergsala var på plats och hade stor Mario Kart-display med alla spelen i serien. Lite mer oväntat var att de sålde ett gäng Vectrex i originalkartong, slitna men nya. Tydligen var Bergsala distributör för den, innan NES.

* Mr Gimmick. För att vara ett superovanligt samlarobjekt så fanns det överallt. Jag räknade nog till fem exemplar runt om i hallen. En lös kassett gick dock på 2400 kr så samlarvärdet är intakt.

* På den motsatta sidan i samlarvärde fanns Pro Wrestling till Master System, vars enda underhållningsvärde är det bisarra omslaget. Det fanns också ett exemplar av amerikanska Mega Man.

* Svindyra spel. De mer eftertraktade NES- och SNES-spelen gick på många ställen för tusentals kronor. Och då är det inte direkt jätteovanliga spel det handlar om. Någon måtta får det vara. Jag hittade istället ett slitet Snake Rattle’n Roll för 40 kr.

* Obskyra konsoler i massor. Även om det fanns massor av NES:ar och SNES:ar till salu så fanns det också en del rariteter. Det stod en del Commodore och Amigor i hyllorna, samt mer ovanliga grejer som olika varianter av Master System, en Wonderswan (som jag hade köpt om det inte var den svartvita versionen) och någon horribel Fairchild (Channel F?). Jag såg också en Vectrex för en tusenlapp som jag funderade på att införskaffa, men medan jag velade hann någon annan köpa den. Tur, för den hade inte rymts i resväskan. Fantastiskt häftig konsol, dock.

* När jag letade extra noga hittade jag en del Neo-Geo, Amiga och sånt trevligt. Tyvärr var det inget Amiga-spel som riktigt lockade, utan istället blev det Rodland till Atari ST (som jag inte ens äger). Det är dock mer för att ställa det i samlingen. I den avdelningen hittade jag också ett exemplar av Bubble Bobble till Famicom Disk System. Jag vill bara ha ett ex i hyllan, så att betala tusen kronor för NES-versionen (med det fula omslaget) kändes inte aktuellt. Bland de mer ovanliga inslagen fanns också någon som hade hela kartonger med oöppnade Atari-spel inklusive Deluxe Strip Poker och något mer naket. Fast chansen att något sådant skulle vara värt att köpa idag är väl rätt minimal. Jag höll dock på att införskaffa ett par Psygnosis-spel med de tjusiga omslagen, dock var det inte de allra läckraste så jag kunde låta bli.

* I sektionen ”om jag bara hade ett släp” fanns en stor mängd Candy Cabs som Arkadtorget hade släpat dit för försäljning. 5500 kr för ett färdigt Astro City är ett vrakpris men det var helt enkelt omöjligt för mig att få hem det. Och så har jag inte direkt plats. Jag växlade några ord med Arkadtorget-gänget och lyckades låta bli att köpa en piratkassett med 100 MVS-spel i ett.

Det fanns en stor sektion med ett femtiotal olika konsolformat, från Magnavox Odyssey och Virtual Boy till Amiga CD32 och Jaguar. Jag röjde mig genom första banan i Turrican II, testade en hemsk Pacman-klon vid namn Munchkin på någon Philips-konsol, tvärtestade Toki på Amiga (som jag en gång var extremt sugen på att köpa, tur att det aldrig blev av), körde en minut i Tempest 2000 till Jaguar, försökte spela Rodland på Atari med mus, testade Mario Tennis till Virtual Boy i två minuter och fick huvudvärk, kände på Mario-klonen Super Stario Bros till Atari ST (som är relativt nyutvecklat som jag förstår det), spelade den dedikerade originalversionen av Atari Pong, körde en match i Tekken 3 och fick till slut spela det ohyggligt usla The Legend of Zelda: Faces of Evil till CDi. Faces of Evil syftar troligen på utvecklarna som släppte loss denna ondska i världen. På maskinen bredvid tävlade Rise of the Robots intensivt för att uppnå samma hemskhet.

I mindre skala fanns hemdatorer, med en uppsättning av alla Amiga-datorerna (där Amiga 1000 körde det klassiska studsande boll-demot), samt en del homebrew till blandade format. Det fanns ett arkadkabinett med Bubble Bobble där det hölls en tävling, men jag hade inte nerverna med mig och kom bara till bana 18 eller så på det enda livet.

Arrangörerna hade bjudit in folket bakom Nintendoklubben och höll en liten presentation där Jens Ohlin och resten av gänget som drev klubben och svarade i telefon fick berätta om den gamla tiden. Det var faktiskt rätt lärorikt att få veta vad som hände bakom kulisserna. Bland annat hade gänget visst inflytande på Bergsala och vilka spel som togs in. Alla var överens om att Mega Man 2 var det bästa i serien men annars var det mest Zelda som var favoriten. Alla mindes dock hur releasen av det första svensktextade äventyret Shadowgate hade belastat telefonisterna. För att inte tala om när Legend of Zelda släpptes och Bergsala slog ut telefonisystemet i hela Kungsbacka. Själv ringde jag bara in en gång, när The Flintstones envisades med att bugga fast på ett ställe rätt långt in i spelet. Då kunde de inte hjälpa mig. På presentationen avslöjade också Jens en lögn som splittrade hela min världsbild: det var inte Ulf Elfving (”Medlem nummer ett”) som skrev krönikorna. I bästa fall hade han spelat med sin son och skickat in någon rad, men annars var det redaktionen som hade plitat ihop något.

I slutändan blev det alltså bara tre billiga spel. Det hade förstås varit kul att kånka hem en Vectrex, för spelkänslan är verkligen speciell med de knivskarpa vektorlinjerna och extremt jämn uppdatering. Jag var också sugen på en Jaguar och en Wonderswan Color, men de fanns alltså inte där. Men men, bättre lycka nästa gång, kanske?