Idag pågår en auktion cirka tio mil från Östersund där en gammal lanthandel som stått stängd i femtio år säljer ut hela interiören. Det hade varit rätt fascinerande att fara dit, men det var lite för långt och mackligt (och skulle inbegripa att hyra bil). Uppenbarligen fanns det lite gamla leksaker inklusive Lego, men inte ens femtio år gammalt Lego är världsomvälvande värdefullt. Istället upptäckte jag att den lokala leksaksaffären hade allmän rea och det var lite smidigare att ta sig dit.

Tjugofem procent är en bra rea men förekommer lite då och då, så det kändes inte som panik att skaffa sig något jag har kikat på nyligen. Istället velade jag ett tag kring Sea Cow, det enorma skeppet från Lego-filmen. Det hade varit lite kul, men uppriktigt sagt tycker jag inte alls om skeppet som sådant. Det skulle vara mest för bitarna då, och jag har inga planer på ett nytt piratskepp för tillfället. Däremot vill jag bygga något i brunt, och brunt fanns det minsann, i form av Sydney Opera House.

Det här jättebygget utannonserades för två år sedan och har väl mestadels värmt hyllorna sedan dess. Det är en supersnygg modell och så, men hur stor marknad finns det i Östersund för riktigt snygga arkitekturella Lego-modeller? Jag hade inte heller tänkt köpa det, men när jag tänker efter så innehåller det stora mängder reguljära bitar, och det vore precis vad jag behöver för att komma igång på nästa stora bygge jag planerar. Dessutom vore det kul att bygga en gång bara för att se vad Jamie Berard har hittat på. Och dessutom hade jag budgeterat för att köpa något stort Lego den här månaden men inte riktigt bestämt mig för vad, så då är det bättre att köpa något dyrt som är prissänkt istället för att köpa något som kommer att bli billigare. Eller det kan jag i alla fall intala mig.

Kanske mindre ”den här kommer att se bra ut i bokhyllan” och mer ”den här kommer att gå att använda som bokhylla”.